Sedan händelsen vid norrskensfesten hade hon, Blair, Molok och Amanita noga övervägt sina alternativ och successivt byggt upp en plan. Förutom solens ljus fanns det bara en sak som verkligen skadade en vampyr enligt hennes skapare. Eld. Bambra såg inte fram emot det, hade efter traumat att ha blivit brännmärkt en viss aversion mot just den förnimmelsen. Men för att slippa att bli påhoppad av de där ljus-idioterna fler gånger var det bäst att likt Blair sudda ut hennes märkning. Denna gång skulle dock inte faderns plastikkirurgiska kunskaper duga, hon läkte alldeles för effektivt för det. Det bästa hade såklart varit om Lÿs och hennes mycket namnanpassade kraft varit tillgänglig men just nu var brorsdottern på upptäcktsfärd.. Kroppen hade alltså inte hittats än, men de hade oavsett fått anpassa sin plan till de krafter som fanns till förfogande.
På någon nivå var kanske Bambras propsande på att det hela måste ske direkt, helst nyss, ett sätt för henne att straffa sig själv för sitt misstag. Med misstag avsågs då alltså att hon lite grand ätit upp sitt brorsbarn och sedan ljugit om det för hela familjen. Oavsett hennes motiv så var förberedelserna nu klara och Bambra stod nervöst och vägde från tass till tass.
De hade bytt till sig ett djupt fat som de fyllt med vatten och ställt in i den grunt utgrävda lyan. Där skulle hon doppa ansiktet efter att Molle träffat henne rakt på ärret med en eldboll. Hon hade inte ätit på evigheter och blickens röda färg såväl som henne ofrivilliga ryckningar avslöjade hennes hunger. Hon behövde ha så lite blod i systemet som möjligt om de skulle ha minsta chans att såret faktiskt skulle bli ett nytt ärr och inte bara läka tillbaka till samma konstellation som förut.
Något ovilligt backade hon in i lyan och ställde sig bredbent över vattenfatet. Molok ställde sig i öppningen med en allt annat än munter min och hon hörde hur Amanita och Bael gjorde sig redo att knuffa för stenbumlingen för öppningen så snart han gjort sitt jobb. Av gammal vana drog hon ett djupt andetag och nickade sedan åt sin bror.

Hon var inte det minsta förberedd då henne ansikte exploderade i vitglödande smärta och hon skrek urskillningslöst. För ett ögonblick upptog paniken all tankeverksamhet men sedan kastade hon sig framåt och nedåt och pressade ansiktet mot vattenytan. Ett vidrigt fräsande ljud hördes och lyan blev kolsvart då både elden och månens sken tycktes slockna i samma ögonblick.
Men tyst blev det inte, Bambra skrek dock fortfarande. Skrek och gurglade i vattenskålen och gned förtvivlat med tassarna över ansiktet för att försöka känna hur mycket som bränts bort. Ögonen verkade iallafall ha klarat sig den här gången då hon faktiskt kunde urskilja sitt fängelses väggar och tydligt se stenen som blockerade hennes enda utväg. Desperat kastade hon sig emot den, pressade med all kraft hon hade men hon var för svag. Precis som det sett till att hon skulle vara, men nu kändes det inte längre som ett lyckats steg i planen utan som det värsta som någonsin hänt henne. Hon grät och skrek och bönade att de där utanför skulle släppa ut henne. Den djuriska helt kompromisslösa hungern hade sitt fulla grepp om henne och det enda hon kunde tänka på var att få i sig föda på något sätt. Skulle de där ute öppna dörren skulle det inte ta mer än någon sekund innan hon dödat ännu en familjemedlem.

[Privat med Molok om Cat vill reagera, annars ensaminlägg där Bambra blir av med sin synda-märkning..]