Dew och Prospero hade kommit varandra allt närmre. Det hade börjat efter deras första, ångestladdade besök i katakomberna. Trevande hade de börjat ses där ibland, pratat med och om Stepahno, delat sin sorg och sin kärlek för hanen. Men Dews sinnesstämning hade varit för mörk och hela staden som ett öppet bultande sår. Tillslut hade han behövt dra sig undan, dra iväg. Han hade inte vågat säga hejdå, fast i en dominerande ångest av att det skulle bli deras sista samtal om han gjorde det. Inte klarat av pressen. Så då han återvänt, många månvarv senare, hade relationen inletts med en ursäkt. För att han bara försvunnit utan ett ord, lämnat Prospero ensam på en minst lika mörk plats som han själv befunnit sig. Det hade förvånat honom hur glad och lättad han blev att se Stephanos bror. Insåg kanske inte förrän då exakt hur rädd han varit att också han skulle dött.
Tack och lov var svartvargshanen överlag förstående, och efter ett tag hade de fortsatt där de så abrupt avslutade. Delat historier och minnen, pratat om vad Stephano sagt om den andre, om hans humor och hans kreativitet. Det var läkande samtal, och han kom att klassa Prospero allt mer som en vän. Och nu hade deras gemenskap precis börjat utökas bortom det delade traumat. Idag skulle Prospero lära honom lite grunder i stretching och dans. De befann sig på en öppen yta ganska högt upp i staden, en plats i stort fri från det annars för staden så karaktäristiska myllret av vargar.
Dew såg lite nervöst på hanen.
"Ska vi börja med att värma upp?"
Frågade han, visste så pinsamt lite om träning.

[Prospero]

Prospero hade nog egentligen inte väntat sig att Dew skulle återvända. Stäppvargen hade bara slutat dyka upp en dag, och allt efter tiden gick hade Prospero antagit att Dew gått vidare. Även om Dew och Stephano haft en ungdomsromans, så var det också just det. En ungdomsromans. Det hade inte varit konstigt om Dew träffat någon annan. Slickat sina sår och gått vidare. Prospero kunde inte göra det. Han hade förlorat en bror.
     Men så, månader senare, var Dew plötsligt där igen. Prosperos liv hade hunnit förändras. Det hade börjat redan innan, såklart. Förluster, ny kunskap och en förståelse för världen runt honom. Nu hade han sina mål. Sitt arbete, sin familj. Det hade bara varit att bita ihop och fortsätta. Och sen stod plötsligt Dew där igen en dag. Till synes oförändrad. Prospero hade inte varit säker på vad han skulle säga eller känna, men han förstod på sätt och vis. Och kanske var det skönt, ändå, med något som inte hade förändrats efter allt som hänt.
     De hade tagit vid där de slutat, något tveksamt till en början, kanske mest från Prosperos sida. En tveksamhet som sakta falnat när dagar blev veckor. Sporadiska möten blev mer regelbundna, och Prospero fann sig till och med se fram emot dem. Dews vilda berättelser om hans resa genom Numoori var en stunds lättnad i hans vardag, då han kunde drömma sig bort till vandringar han själv aldrig gjort. En dag kanske. Prospero hade själv inte många berättelser att dela. Inga han kunde dela i alla fall. Eller ville. Det han hade var dansen.
     Idag hade varit en tung dag. Prospero hade fått sin ena framtass synad av Grendel efter en smärre olycka. Där fanns inget sår kvar, men även efter helningen och att ha tvättat tassarna rent så kändes det som att det fanns något där. Inbillade blåmärken under den svarta pälsen. Han hade behövt en paus, och mötet med Dew var en välkommen sådan. Han nickade som svar på vännens fråga, och gav Dew ett leende.
     "Japp. Om du inte föredrar att vakna imorgon med värk i hela kroppen och ben stela som pinnar?" Där fanns ett lätt skratt i Prosperos röst. Han trodde inte att Dew skulle få så mycket träningsvärk helt ärligt. Det var inte som att Prospero tänkte utsätta honom för något galet det första han gjorde, och Dew hade ändå lite uthållighet från sitt vandrande. Prospero sänkte bröstet till marken och sträckte ut frambenen så långt han kunde framför sig. Dew härmade honom. Några enkla stretchövningar senare, och lite jagad svans som såg hel-dumt ut men värmde upp kroppen och gav dem båda ett gott skratt, vilket varit meningen, så placerade Prospero dem båda sida vid sida.
     "Såhär." Han lyfte ena framtassen, och diagonalt ena baktassen samtidigt. Dew gjorde detsamma. Prospero bytte med ett litet skutt till den motsatta fram- och baktassen, och pausade för Dew att göra detsamma. De bytte fram och tillbaka några gånger, små skutt och diagonalt lyfta tassar.
     "Inte så svårt va? Sen gör du dubbel." Två små skutt på vardera tass-par, med byte på det andra skuttet. Fortfarande inte avancerat, men Dews koncentration blev tydligare. Prospero hummade en enkel, repetitiv melodi medan de studsade för att hålla takten, blandat med små, uppmuntrande kommentarer till vännen. Medan Dew studsade på plats från tass-par till tass-par, fokuserad på att byta mellan dem på rätt skutt, så började Prospero själv att studsa runt på ytan de valt som dansplats. Varje skutt blev en del av ett mönster, lyfta tassar som han roterade eller sträckte ut innan de byttes i nästa skutt. Dansanta små hoppsasteg.

Dew gjorde sitt bästa med att imitera vännens övningar, först under stretchingen och sedan under dansen. Han hade alltid trott högt om sig själv, och just fysisk aktivitet var han redan bra på så det var med ett visst självförtroende som han tacka ja till aktiviteten. Visst visste han otroligt lite om hur man borde göra saker som att träna och stretcha, men han hade en tro på sin egen förmåga att lära sig. De uppfriskande skratten under svansjaget hade också lättat på stämningen och gjort honom fullt trygg i situationen.

De blåfläckade benen var väl-koordinerade men hans enda egentliga muskelminne var att springa, och även då var han bäst på plan mark där han kunde sträcka ut ohindrat så att göra helt andra rörelser krävde mycket koncentration. För någon sekund gjorde han misstaget att snegla på Propspero och stannade upp mitt i ett steg och bara stirrade. Det var förtrollande att se vännens flytande rörelser, och alla extra små steg han fick in i den rutin han själv kämpade så hårt med. Samtidigt eggade det honom att försöka ännu hårdare, ville absolut bli lika bra som Prösp en dag. Med ett snabbt ruskande på huvudet slet han blicken från svartvargen och försökte komma in i rytmen igen. Efter bara en liten stund började det kännas riktigt bekvämt, som att han hade fått in knixen. Genast ville vännen lägga på ytterligare steg.
"Dubbelt?"
Ekade han med en kort sekund fundersamhet i ansiktet medan han försökte översätta orden i rörelser. Vännen var tacksamt snabb med att demonstrera och Dew insåg att han helt klart hade lättare för att lära sig om han fick se något snarare än bara höra om det, iallafall när det gällde en färdighet som dans.
Efter några stapplande försök fram och tillbaka kom han in i även de dubbla hoppsastegen och med ett brett leende på läpparna började han gunga lite med huvudet till vännens påhittade rytm.
"Inte så svårt."
Jakade han glatt genom att ännu en gång bara upprepa vännens ord.

Prospero skrattade till svar, ett mjukt och lättsamt ljud. "Åh, vi har bara börjat", skämtade han, och stack lekfullt ut tungan mot Dew. Han placerade sig själv bredvid vännen igen för att visa nästa del av steget.
     Dew var en snabb lärling. Han var villig att försöka sig på allt Prospero visade, och kunde härma det mesta även om hans steg bar de väntade tecknen av en nybörjare. Enkla steg blev mer invecklade. Steg som var enkla för sig blev svåra i kombination med varandra. För varje feltrampad tass eller snubblande steg delades fler skratt och en vänskaplig envishet. En kort stund blev till timmar när tiden passerade runt dem, utan dem. Det hade börjat mörkna, och ett lätt duggregn falla, när de båda lade märke till tiden igen.
     De delade ett nytt skratt när Dew föll omkull igen, efter att ha försökt sig på ett av Prosperos svårare trick. Ingen av dem räknade med att Dew skulle klara det, Prospero hade själv behövt mycket övning innan han kunnat, men stäppvargen hade velat testa ändå i ren lekfull, grabbig tävlingsanda.
     "Tror minsann det börjar bli lite halt", konstaterade Prospero roat. Han ruskade ytlig fukt från pälsen och gav Dew en hjälpsam knuff upp från marken igen. "Vad sägs om att söka skydd innan det här blir värre?" Han såg menande upp mot himlen. Små, fina droppar pärlade i båda vargarnas pälsar. Han vände ett snett leende tillbaks till Dew igen. "Eller behöver du svalka dig lite efter det där?" Han skrattade igen, vänskapligt retsamt.

"Halt! Absolut!
Dew skrattade med en avväpnande sarkasm åt Prösp kommentar, även om han också var tacksam för att vännen frivilligt kom med en ursäkt som var något annat än hans egen bristande förmåga. Att dansa var oväntat kul, kanske speciellt tillsammans med Prospero, men det var helt klart inte Dews dolda talang. Inte utan mycket, mycket mer träning iallafall.
"Regn har aldrig avskräckt mig."
Erkände han med ett ryck på axlarna. Dew gillade vattnet i alla dess former, och att vara blöt eller smutsig kändes nästan som hans mest naturliga tillstånd. Som för att understryka sin poäng fångade han upp en liten mängd av regnet till en svävande liten glob mellan dem, innan han illmarigt lät det sprut ut mot vännens ansikte.
"Men jag förstår att det kanske är annorlunda för dig, ers höghet."
Retades han men det var tydligt att han inte menade något illa. Och på hur skicklig han var på sin passion var det tydligt att Prösp inte skyggade undan varken för blod, svett eller tårar. Eller smutts för den delen.
"Men ja, skydd."
Jakade han tillslut med en nick.

Han följde den lilla bollen av vatten med blicken, och gav ifrån sig ett grymtande läte när Dew lät den stänka i hans ansikte. Prospero rynkade på nosen medan han ruskade vattnet ur ansiktet igen, men stack samtidigt ut tungan för att släta över uttrycket till något mer skämtsamt. Inombords stack dock något i honom som han inte ville visa, än mindre låta förstöra vad som varit en annars trevlig kväll. Han ignorerade bestämt känslan, och rätade istället dramatiskt på sig med svansen högt ställd och en överdriven seriös min för att matcha Dews ord om högheter. Han höll bara minen en kort sekund innan den brast i ett roat skratt.
 
De båda unghanarna sökte skydd i öppningen av en närliggande boning som tillhörde Tenebris egna, och som Prospero visste skulle vara tom. Den var varken stor eller märkvärdig, men hade några djurfällar i ena änden som Prospero hämtade till öppningen. Efter att ha bäddat och snurrat några varv lade han sig ner med en nöjd suck. Han gav Dew en inbjudande nick, och slöt sedan ögonen.
     "Jag tycker om att ligga såhär," konstaterade Prospero medan vännen lade sig ner. Hans röst återspeglade det lilla leendet som vilade över hans läppar. "Och bara lyssna på regnet." Det var rogivande, värmen av djurfällen och lyan innanför öppningen, mot den friska kylan och ljudet av regnet precis utanför. Han tog de stunder av kravlöst lugn som han kunde finna. Gudarna visste att han behövde dem.
     De låg i bekväm tystnad en stund. Det sakta tilltagande regnet gick från ett tyst sus till ett stillsamt smatter mot världen runt dem. Prospero sträckte ut bakbenen bakom sig så att han låg på magen. Efter en stund såg han på Dew igen.
     "Hur länge stannar du i Civitas den här gången?" Frågan var vänskaplig, utan någon anklagelse. Det hade varit tungt förut, när all sorg ännu varit färsk. Nu var det en fråga som vilken annan. Prospero skulle kanske aldrig helt förstå, men han hade lärt sig att Dew aldrig stannade på en plats för länge.
     När Dew svarat så tvekade Prospero ett ögonblick, synligt osäker på om han skulle fortsätta. Han gav en kort, road fnysning åt sig själv, och vände blicken ut mot regnet igen.
     "Jag tänkte… om du hade vägarna på det hållet. Så tänkte jag be dig om en tjänst." Prosperos öron vek sig ut åt sidorna, och han vände sig tillbaks till Dew med ett ursäktande leende. "Det är såklart inget måste."
     Han väntade in Dews svar innan han fortsatte förklara.
     "Känner du till Jägarna? Flocken, menar jag. En fakarg kom med ett meddelande till dem häromdagen, men de är inte i Civitas just nu så hon vände sig till oss. Hon kunde inte fortsätta själv för valpar." Prospero rynkade bekymrat på ansiktet, och skakade lätt på huvudet innan han såg upp på Dew igen. "Jägarna hjälper Tenebris, så jag skulle vilja hjälpa dem tillbaka och skicka vidare meddelandet till dem. De ska ha vargar i Islagunen som borde kunna ta emot det."
     "Våra egna som hade kunnat leverera det är redan iväg, eller hjälper med förberedelser i Skuggfall. Jag hade gjort det själv om jag kunnat, men jag har… aldrig vandrat längre än till Skuggfall. Det skulle ta en evighet för mig att komma fram." Ett lätt skamset leende drog i Prosperos läppar. Han hade aldrig varit en vandrare. En valp van vid vandring skulle säkert både hitta bättre och vara snabbare än han själv.
     "Igen, det är inget måste. Jag förstår om du är på väg åt ett annat håll. Men jag litar på dig, och jag tror att de också skulle göra det." Han mötte Dews ögon med en ursäktande blick.

Det var en härligt rofylld atmosfär mellan de två hanarna då de låg bredvid varandra på varsin djurfäll. Hans tankar rörde sig inte lika snabbt som vanligt, regnet och Prosperos närvaro tillät honom att sakta ner. Det här var inte allt han drömt om, och ibland gjorde det fortfarande ont att minnas att det en gång haft en chans att vara det. Hade Stephano legat där på hans andra sida, de tre varit familj i en sann bemärkelse, så hade kanske allt varit perfekt.
Men nu var det bra nog, iallafall för stunden. Och det här var helt klart det tryggaste han känt sig på mycket länge. Prosperos vänskap hade utvecklats till något som nästan kunde kallas pålitligt i den flytande flyktighet som var hans liv. Och att få höra att vännen även litade på honom spred en spirande värme i hans bröst. Det var självklart att tacka ja.
Med en liten rörelse la han sin ena framtass halvt ovanpå vännens.
"Ja fattar, oroa dig inte. Du tvingar mig inte till något."
Han log lugnande.
"Var länge sen jag va förbi hemma, för gärna ett meddelande ditåt för dig."
Han hade inte varit norrut sedan norrskensfesten, då sorgen var färsk och ny och brännande. Och sanningen var kanske att han dragit sig lite för att återvända dit igen. Trotts orden han använde hade det aldrig helt känts som hans hem. Eriinari hade tagit på sig att representera dem flesta stora sorger i hans liv. Men att få återvända dit som en tjänst för Prospero, med uppdrag som hjälpte Stephanos familj, det kändes bra. Det kändes rätt.
"Jag har ingenstans jag måste vara, så om det är till hjälp kan jag ge mig av snart."
Han mötte vännens brinnande blick och skrattade.
"Å ju snabbare jag är iväg, desto mindre tid dröjer det tills jag är tillbaka."
Orden var genuina, förra gången han lämnade Civitas hade han aldrig tänkt återvända men nu kändes det givet att detta var en plats han skulle komma tillbaka till.
"Måste ba veta vad jag ska leta efter för några, och vad som ska meddelas."

Vännens tass mot hans egen fick Prospero att ofrivilligt rycka till. Rörelsen hann inte bli mer än minimal innan han stoppade sig själv från att dra undan tassen, och Dew gav tacksamt inget tecken på att ha lagt märke till det. Prospero besvarade hans blick med ett tacksamt leende, och stampade ner giftet som sved i hans inre, pressade undan det i ett mentalt hörn för att ta hand om senare. Hans tass blödde inte. Den blöder inte. Han tryckte tassen närmre vännens istället, delvis i en vänskaplig gest och delvis för att visa känslan som kröp upp i hans hals att han kunde. Han tyckte om Dew, och var genuint tacksam för vännens svar. Lättad.
     "Du är en sann vän, vet du. Jag önskar jag kunde göra nått för dig i gengäld." Han menade det. Han knuffade mjukt Dew lite retsamt med skuldran. "Skyldig dig en tjänst. Så länge det inte är nått oerhört pinsamt, de andra skulle aldrig låta mig höra slutet på det." Hans röst fylldes av varmt skratt.
     Prospero berättade om meddelandet som anlänt i Civitas. Om fakargen som burit det, och hälsningen de fått. Prospero hade aldrig själv varit i Islagunen, men han hade en hum om hur Jägarna borde gå att hittas. Han beskrev några av medlemmarna som han sett i Civitas förut som borde vara lättare att känna igen. Prospero ritade osynliga linjer på marken framför sig medan han pratade, som för att illustrera deras utseenden.
     "Nordrikets folk borde veta var de finns annars", avslutade han med. Om Dew inte hittade dem själv kunde han alltid fråga något av Isbloden som Prospero förstod höll koll på allt i lagunen. Inte helt olikt Tenebris och Civitas. Några frågor senare, när Dew fått svar på vad han behövde, så bestämde Prosperos mage att det var dags att byta ämne med ett ljudligt knorrande. Han stelnade till för ett hjärtslag, innan ett lite överraskat skratt smet ur hans bröst.
     "Låter som dags att hitta nått ätbart. Är du hungrig?" Prospero sträckte på sig där han låg innan han reste sig upp. Han nickade roat mot regnet utanför, där små forsar av vatten börjat ta form i gatans kanter. "Ser ut som det snart simmar förbi fiskar där ute om det fortsätter." Hans ögon smalnade av i ett varmt, lekfullt leende.