Den lilla bjärt färgade vargen var helt klart underlig, men Assar var inte den som diskriminerade. Hon hade erbjudit den lilla honan att följa henne till Unotpasset då hon verkat vilsen och undrat var Blodbergen låg härifrån. Det var långt dit, speciellt för så korta ben, men från Unotpasset fanns det iallafall en vandringsled hela vägen.
Men den bevingade räven verkade inte speciellt angelägen om att komma fram, utan blev snabbt och ofta distraherad och tycktes gräva och rota efter olika speciella svampar mitt bland all annan svamp. Det tog en evighet att bara ta sig några meter och utöver fukt och flugor fylldes luften ständigt av en kaskad av osammanhängande ord från hennes sällskap. Assar trivdes inte i Fungoria, den mjuka marken samarbetade inte med hennes tyngd och fukten fick hennes lockiga päls att krulla sig ännu mer och bli tyngre än vanligt. Detta till trotts hade hon det oväntat trevligt, platsen var verkligen magisk och som inget hon någonsin sett förr och Kremla kunde verkligen prata sig varm om svamparna. Det var också en vacker påminnelse om numooris under, Aurinkos både gödande och förödande kraft liksom Kaiitos makt. Mellan gudadyrkan och rävens konstanta svampfakta tog den långsamma resan upp hela hennes tankeverksamhet var en välkommen distraktion.
Flocken hade precis kommit hem från kriget, och Assar hade bara tagit någon veckas permis för att hantera all sorg, ilska och ångest som flockens skador och dödsbesked fört med sig. Hon kunde inte hindra sig själv från att beskylla Ronia för vad som skett, och för att hon inte fått följa med. Även om det kanske var storhetsvansinne så kunde hon inte släppa känslan av att saker kunde gått annorlunda om hon varit på plats. Rien och Kolgrim kanske skulle leva, Xeryus vara ok och rättvisa kanske skipats för hennes mor och Nace. Nu var så inte fallet.
Ett förtjust läte från hennes resekamrat lockade till sig Assars uppmärksamhet. Trotts att hon var trött så kunde hon inte hjälpa att svepas med i den andres känslor. Honan hade hittat en väldigt liten svamp som växte vid foten av en helt annan enorm och lysande skivling och kvittrade lyriskt om hur fantastisk och ovanligt den var.
"Åh wow, få ja se!"
Utbrast hon, helt och hållet fast i den andres känsloläge och roffade tanklöst åt sig svampen ur den lilla honans grepp och synade ned noga. Sniffade på den och rynkade nosen lätt åt den något unkna doften.

[Kremla]