Till sist så hade Timoteij och hans mor anlänt till Civitas. Han hade varit här ett par gånger tidigare vid det här laget, men nu kändes det väldigt annorlunda, större och viktigare liksom. Han var här för att stanna, förutsatt att han kunde övertyga helarna om att ta sig an en lärling. Han hade sagt adjö till modern precis vid ingången till samhället och de hade skiljts åt med en kram. Det här var något han ville göra själv, den här sista biten. Han älskade Ayira, men tvivlade på att de skulle ta honom på allvar om han dök upp med sin mamma i släptåg. 
Med en knut i bröstet och något nervösa steg så började han röra sig i den riktning som modern pekat ut åt honom. Skulle han verkligen kunna hitta dem bland alla dessa vargar? Vad skulle han säga? Skulle de köra iväg honom på en gång? Det närmade sig mitt på dagen och det fullständigt kryllade av vargar på gatorna, så pass att han bitvis fick tränga sig emellan diverse kroppar. Oron över att inte kunna hitta tältet visade sig snart vara helt obefogad då den långa kön som ringlade sig ut över gatan var väldigt iögonfallande. Han stannade upp en liten bit ifrån för att betrakta scenen framför honom. Tältet liknade för tillfället mer ett skydd mot vädret där sidorna hade dragits undan, antagligen för att skapa mer plats. Det satt ihop med en lite större boning där han kunde se en liten flygande varg ta sig in och ut genom öppningen, bärandes diverse saker medans den samtidigt samtalade med flera av vargarna utanför. Flertalet fällar låg utlagda under tältet där vargar verkade få slå sig ner när de blev intagna av den flygande vargen. Då och då kunde han skymta en silvrig varg sticka ut huvudet från boningen för att påkalla uppmärksamheten hos den andre. 
Han fann sig själv stå där ett ganska bra tag, hänförd över scenen som utspelade sig en bit bort. Insikten att det där kanske skulle komma att bli hans vardag snart kändes lite overklig. Det var inte förrän en varg stötte ihop med honom och ursäktade sig som han lyckades bryta sig ut ur sin förstelning. Kanske var det lika bra att ta tag i det hela och få det gjort, det skulle knappast bli enklare ju längre han väntade. Så han tog modet till sig att gå fram till tältet.
''Ursäkta?'' sade han försiktigt och försökte påkalla den flygande honans uppmärksamhet. Hon slängde endast en smått irriterad blick åt hans håll innan hon återgick till det hon höll på med. ''Hörru pysen! Du verkar inte döende, ställ dig i kö som alla andra!'' röt en äldre hane till från kön. Det överraskade honom så pass att han ryckte till lite och gav hanen en smått ursäktande blick. ''Jag är inte här för att bli helad'' började han innan han vände tillbaka blicken mot honan. ''Jag är en helare, och tänkte höra om jag kan få prata med någon om att få hjälpa till här?''. Det fångade honans uppmärksamhet och hon tog till luften för att lättare kunna syna honom. ''En nybörjare antar jag? Vi har fullt upp nu som du kan se, men om du kan ta hand om de där mindre såren där borta utan större problem så kan vi prata sen'' svarade hon och gestikulerade med tassen mot ett par vargar som satt bakom henne innan hon försvann in i boningen ännu en gång. Smått ställd över svaret, och den uppgift han helt sonika blivit tilldelad och betrodd med så tog det honom några långa sekunder innan han kunde bearbeta det hela. De ville inte prata med honom först? Inte se om han faktiskt kunde något eller hade några andra avsikter? Märkligt. Efter att ha skakat av sig förvåningen så gick han fram till en hona och en valp som satt tillsammans, antagligen en mor och dotter. 
''Hej, mitt namn är Timoteij, vad kan jag hjälpa er med?''. Honan visade och förklarade att hennes dotter hade råkat ramla ner för en stor sten som hon inte borde ha klättrat på och hade landat i en buske som rivit upp ett långt men inte så djupt sår på ett av benen. Under tiden som han hjälpte valpen så slogs han av att det verkligen började bli verklighet nu.

Flera timmar förflöt innan kön till tältet äntligen minskade och de tre närvarande helarna började stänga igen mottagningen för dagen. Timo hade fått hjälpa till med diverse mindre uppgifter under de andras instruktioner och vägledning. Nu hade de tre, den lilla flygande svarta och turkosa honan, den silvriga medelstora honan och den stora mörka lite äldre hanen sagt åt honom att sätta sig ner och vänta efter att de hört vad han hade haft att säga. Han hade berättat att han verkligen ville lära sig mer om kraften och inte hade någon i sin närhet som kunde hjälpa honom. Att han gärna ville hjälpa andra och kunna utvecklas. Det tycktes förflyta en hel evighet innan vargarna till sist återvände ut från boningen.
''Kom tillbaka imorgon vid gryningen så ska vi sätta dig i arbete'' sade den äldre hanen med en djup, lite raspig röst. Han kunde knappt tro sina öron. Hade han precis blivit accepterad? Skulle han verkligen bli helarlärling? Han trodde nästan han skulle svimma.