Kali, det genom hans barndom eviga hotet som togs fram varje gång han behövde bete sig var döende. Eller död. Helt ärligt visste Jabbe inte riktigt, han visste bara att alla ledarna var vid sin moders lya och övriga vuxna också var ovanligt låga, modfällda och stillsamma. Själv brydde han sig inte nämnvärt, Kali hade som sagt främst utnyttjat som ett hot i hans uppfostran och han hyste få varma känslor för honan. Faktum var att han inte hyste så många känslor alls. Han var inte glad att hon var döende direkt, snarare fullkomligt likgiltig inför faktumet. Dessutom, som alla här hela tiden predikade om att döden var den naturliga slutsatsen av livet så kunde han inte förstå vad hela uppståndelsen var om.
Något han däremot förstod var att detta var världens tillfälle. Ingen skulle hålla uppsikt över vad några skrangliga förrädarvalpar gjorde i en tid av så direkt sorg -  och de hade säkert iallafall något dygn på sig innan det var dags för en begravning av något slag. Det här var den bästa chansen kanske någonsin att göra lite hyss och kanske smita ut från reviret en sväng. Och han hade inte varit sen med att dela idén med första bästa illdåga till syskon som fanns till hands. I detta fall: Shamira-Eva och Ekon-Erik.
Han och Ekon kom inte alltid överens, de gjorde det till och med ganska sällan, men de var båda lika dragna till kaos och förödelse så på ett sånt här uppdrag var han självklar att bjuda in. Dessutom hade han och Shamira-Eva hållit på med något ihop så det hade inte gått att få med sig henne utan honom, iallafall inte utan ett bråk som garanterat skulle kalla till sig uppmärksamhet och sota deras chanser till äventyr. Så tyst tisseltassande, med sina hjärtan hamrande i halsgroparna, passerade den lilla gruppen tonåringar reviret gräns. Målet var skogsbrynet, kanske till och med att de skulle försöka ta sig ut på numoorislätten eller till eldskogen. Fantasin var faktiskt den enda begränsningen, var det såhär det kändes att vara fri?


[Ekon-Drekon <3]

Han skulle inte säga att han var glad över att den gamla haggan var döende, trots att hon varit mer av ett hängande hot sedan de varit små. Kanske mer för att om bara han tänkte den tanken skulle han säkert flås levande som ett exempel. Ledarna i rådet kunde kallas allt annat än opartiska i den frågan. Istället höll han sig undan bäst han kunde, och höll både tunga och tankar i styr, även om det bara blivit svårare sen den kvällen. Alla små tvångstankar kändes mycket större, och hade mer tryck bakom sig, än förr. En ljudlös, formlös, röst som eggade på alla dumma förslag han kunde komma att tänka på. Det var därför han var där han var nu. Så tyst han bara kunde smygandes emot revirets ände, med två av syskonen, minst lika illmariga som han själv. Med adrenalinet pulserande i kroppen, och pulsen susande i öronen tog han klivet över gränsen. Tassen sjunk tyst i undervegetationen, och han förväntade sig nästan en av de många Kali-ynglen skulle materialisera sig bakom ett av de uråldriga träden. Kliva ut med hotfull röst och stoppa dem, fråga dem vad de trodde att de höll på med. Men förutom syskonens exalterade andetag så hördes inget förutom vinden mellan några träd, fåglar som kvittrade. Något inom honom kände sig besviken av bristen av uppståndelse, men en större del kände ett rus av bedriften.
 "Kom" väste han åt syskonen, ett brett flin klöv anletet innan han tog fart. Nu när de var över gränsen var det mer tid för att lägga så mycket mark mellan dem och reviret som möjligt, tiden för att smyga var över. De hade lyckats!

Broderns tvångsmässiga försök att ta kontroll över situationen och leda fick det att rycka irriterat i skinnet på Jabari-Joel men för ovanlighetens skull valde han att inte agera på känslorna. Det viktigaste just nu var att ta sig så långt ifrån reviret som bara möjligt. Så de tre tonåringarna sprang, de sprang allt vad deras långa ben tillät. Kaiwoods terräng var förhållandevis anpassad för språngmarscher med en mark relativt fri från snår men Jabbe var ändå säker på att han skulle fastna med tassen någonstans och bryta ett framben minst tre gånger. Shamira-Eva var bättre anpassad för långmarsch med sina något stabbigare ben men desto bättre uthållighet. Hon hamnade genast lite bakom bröderna, vilka givetvis egga på varandra extra, men sprang inte mycket senare om dem medan de flåsande tappade sitt momentum.
Efter en helt olidligt lång evighet saktade de slutligen ner. Träden stod lite glesare här och mer ljus nådde ner till marken - vilket också resulterade i en rikligare växtlighet. Rankorna som här och var ormade sig fram genom blåbärsris och blörksly vittnade också om att de närmade sig skogsbrynet till eldskogen. Jabbe tänkte inte på något utav detta. Lungorna sved och han hade blodsmak i munnen, övertygad om att han lyckats punktera båda lungor med överansträngningen. Han hade aldrig gillat att träna, precis som han avskydde flockens alla regler, nej han ville ha frihet och lek. Detta innebar tyvärr att han också hade helt klart sämst kondition i hela kullen.
"Så.."
Med enorm ansträngning lyfte han blicken och såg från sin syster till brodern och tillbaka.
"Vad - ska vi - göra, exakt?"
Orden lämnade honom i flämtningar mellan väsande andetag.