Spegelsjön glänste behagligt i det svaga månskenet. Det var nästintill helt vindstilla, bortsett från svaga sjöbrisar som rufsade om den tjocka pälsen då och då. Zimaerns blåa vilade på de lugna vågorna som slog mot strandens kant. Var det här det närmsta havet hon hade kommit? Hon hade alltid drömt om att se havet, att på egen hand se de väldiga vågorna som slog mot klippor och strand. Trots sin ålder och sina vandringar hade hon ännu inte fått möjligheten till det. Så för nu fick Astrid nöja sig med sjön. Hon hade tagit sig igenom de höga kullarna och snåriga träden. Det var en av handlarna som hade tipsat henne om platsen, och just idag hade hon valt att inte fråga med sig någon av sina syskon. Det här behövde hon göra själv. 
    ”Zelenoch, min gudinna, min vägvisare,” Astrids röst bröt av tystnaden som vilade över platsen. Den var mjuk och vänlig som alltid, men respekten hördes tydligt. En främmande, bultande känsla slog bakom bröstet på henne. Den senaste tiden hade något ofamiliärt börjat härja inom henne. Var hon menad till att följa sin familjs spår, att byta till sig varor? Det var det hennes släkt alltid hade gjort. Astrid hade hört så många historier om sina förfäder, och de hade alla en sak gemensamt – de alla var byteshandlare och hade alltid varit det. Innan Civitas hade hon trott att det var hennes egna kall också. Men tveksamheten hade börjat växa. Det var inte att hon inte tyckte om det, egentligen fanns det bara fördelar med att vara byteshandlare. Hon fick se många vackra och unika platser, fick lära känna alla möjliga typer av folk. Men hon ville hjälpa. Det var som om alla hennes mål inte uppfylldes av hennes nuvarande livsstil, och känslan hade växt sig allt starkare ju mer dagarna gick.
    ”Jag är vilse. Tror jag…” Hon tvekade. ”Vet inte vad jag ska göra. Min familj är allt jag har. Ändå känns det som jag är menat för något annat, något mer.” Hon suckade lågt. ”Kära gudinna, hjälp mig. Bör jag stanna hos min familj? Är jag menad för… för något mer? Eller är det här min plats i livet?” 
    Något tycktes glänsa till i det lugna vattnet, och fick Astrid att för ett par sekunder ryckas ur sina tankar. Hon rynkade på pannan och nosen för att försöka se tydligare, men vattnet förblev mörkt och stilla. Hon lät i stället blicken röra sig mot himlen igen, mot det stora klotet som omfamnade platsen med sitt kalla ljus. Kunde hon få ett tecken? Hon hade aldrig känt på det här viset förut. Aldrig känt sig så ensam och vilsen, trots att hon var omfamnad av familj och nu en ny vän. 

[Öppet, eller ensamt]