Nattens mörker verkade bli längre och längre för varje dag, något som Trian uppskattade. Han hade aldrig uppskattat midnattssolen uppe i Norr, hur mycket hans energifyllda syster Riveri än försökt få honom att inse vilka äventyr de hann med då deras mor aldrig kunde påpeka att de återvände till flocken efter mörkrets inbrott. Alltför många gånger hade Trian och Riveri gett sig av på långa vandringar för att oskyldigt ramla in i grottan när solen andades ut en ny dag. Alltför många gånger hade deras mor uppgivet suckat när syskonen påstått sig vara alltför trötta för att utföra sysslor. Men trots detta så var mörkret där Trian kände sig hemma. Kanske var det något inom honom som slutit en evig pakt med mörkret. Det var ett med honom. En del av honom. En del av hans själ. 
     Därav var han nöjd nu när mörkret fallit över Relictus där hans stora tassar mötte den frodiga marken. Det hade regnat i några dagar nu och gräset var vått och svalt mot hans trampdynor. Den askgrå pälsen var en nyans mörkare och några spår av det blod som nässlats sig fast i hans päls efter att han burit Vasilisa den där dagen var inte längre synliga. Ändå kände han sig smutsig. 
     Den stora bergshuvudet var buret lågt där han tog sig fram genom sommarnatten. Blicken frånvarande och de mörka läpparna mumlade svagt fram det mantra som hade hörts lämna honom varje natt sedan Levs raseri. 
     "Arien, Valendria, Kleon, Riveri, Lya" 
     Kanske ett försök till att hålla sitt medvetande vid liv trots skarpa hallucinationer och mardrömmar som hemsökte honom utan någon förvarning. Kanske var det hans sätt att minnas dem. Hans familj. Den han hade svikit så. Kanske han hade även svikit sin nuvarandre flock nu? Var det hans synd som hade smittat Lev och fått honom att attackera Vasilisa? Den infekterade tanken hade tagit större och större plats i Trians hjärta de senaste dagarna. Att han var anledningen till den sorg som drabbat Cirkeln. Att det var han, mördaren, som spred sitt obehärskade mörker omkring sig så pass att det fick de han brydde sig om att skada sina älskade. I vanliga fall hade Trian förstått hur orimlig den tanken var, men nu, nu var verkligheten i ständig symbios med kaos. Då verkade inte den tanken särskilt ologisk alls. Nej, den var snarare anledningen till att han behövt vandra iväg från Norspiret. För ett tag. 
     Helt inne i sitt eget huvud märkte Trian inte alls hur hans steg styrt honom in bland slitna tält där en liten eld kämpade för livet i duggregnet. Det rasslade till från olika symboler gjorda i silver som hängde vid tältens ingångar och i leran glimmade ädelstenar, mynt, alla möjliga olika ägodelar. Trian stannade upp, nånting med det här lägret kändes inte bra. Innan han hunnit vända hade en grupp med vargar slutit upp kring honom. Deras ansikten doldes halvt av de smaragdgröna huvorna som var en del i de mantlar de alla bar. Kring halsarna hängde alla möjliga smycken som inte alls såg ut att höra samman. 
      En av vargarna smackade lite med tungan och skakade på huvudet. Drog ner sin huva och blottade det skitiga ansiktet. Hanen saknade ett öga vilket han hade räddat upp med någon slags ögonlapp. Nosryggen saknade helt päls och huden var ihopläkt på ett sätt som fick hans skinn se ut att ha smält. 
     "Nämen nämen nämen, se här" 
     Vargens röst var raspig och hans ena öga verkade helt ha naglat sig fast i Trians ljusblå blick. 
     "En vilsen själ, hm? Mitt i natten, hm?"
     "Har inte din mamma lärt dig nånting valp?" flikade en tik in och började sakta cirkulera kring Trian. Hon stank av ruttet och något som kunde liknas vid ett infekterat sår. 
     Trian höjde ena ögonbrynet och betraktade den enögda vargen. Tiken brydde han sig inte om alls. 
     "Alla kan inte vara mörkrädda" Han fyrade av ett kaxigt litet flin och lade huvudet en aning på sned. "Eller vänta, hur funkar det för dig om du är mörkrädd? Är typ hälften av ditt fejs mörkrädd och den andra inte? Måste suga om, du vet, ögat under lappen är det som är skraj" 
     Hela hans aura osade av retsamhet. Kanske inte den bäst valda strategin då vargarna var åtta och han var en, men Trian var inte känd för att ta de bästa besluten.
    Vargen verkade smått förvirrad av Trians attityd, men förvirringen gick snabbt över i irritation. 
     "Valpen tror att han kan snacka hör jag. Hur väl tror du att han kan prata med sin strupe uppsliten Malikus?" fnittrade den stinkande tiken och strök sig utmed Trians sida. 
     Trian såg bara småäcklat på tiken när hon passerade honom och fäste sedan blicken åter på vad som verkade vara Malikus. 
     Den enögde Malikus betraktade Trian med spända käkar. Blicken gled ner mot saffiren som glimmade kring Trians hals. 
     "Såja såja, inte ska vi behöva spilla blod ikväll -" hördes Malikus röst i duggregnet. "- igen. Visst, valp? Om du ger oss saffiren så kan du fortsätta på din lilla promenad. Du ser ut att vara en smart gosse, hm? Inte dum nog att tro att du kan ta oss an allihop själv. Så, ge Wicka amuletten och vi kan glömma att du klampade in i vårt läger" 
     Tiken hade stannat upp framför Trian, hennes huva gled av och framför honom stod en rätt mager tik som saknade ena örat. Ögonen var infekterat röda och variga, men fyllda av hunger. Hunger för våld och att stjäla saker som inte var hennes. Hon höll fram en tass och gjorde en menande gest. 
    "Hur kan ni vara så säkra på att jag är ensam? Ser jag ut som någon soloartist va? Nja, är mer av en boy-band-kind-of-guy" Trian log snett, fortfarande självsäker trots att hotet från Malikus absolut var allvarligt. Kanske klingade det gott i Trians sargade sinne att få utlopp för allt han kände. Vore inte våld den ultimata reningen? Att få känna riktig smärta. Att få känna något äkta, äntligen.

Han hade, efter en del om och men, lyckats få gå en sväng ifrån patrullen. Theano hade predikat om alla regler om säkerhet, och att inte gå för långt. Som om Capheus fortfarande var den valpiga tonåring han varit när han kommit till jägarna. Men han tänkte bara på tillsägningen med värme. Det kom ifrån en plats av omtanke, det visste han.
 Den svarta grönskan svalde snabbt hans gestalt, men han kunde ett bra tag höra gruppens röster, och ana en flickrande eld. De skulle inte stanna länge, och Capheus visste att han behövde vara snabb med sin lilla utflykt, han hade bara tänkt sträcka på benen, komma undan lite innan nattens fortsatte vandring. Ensamtid var inget man fick ofta ute på patrull, och att han lyckats prata till sig lite av Theano av alla var nästan av ett under.
 Tankarna avbröts av ett dansande sken mellan träden, ett vagt sorl av röster, för lågt för att han skulle kunna avgöra några ord. Ena tassen hängde i luften där han stannat mitt i steget, och han avvägde sina alternativ. Han kunde vända om och gå tillbaka till gruppen, ta med åtminstone en annan och försöka prata med vem som än valt att stanna här. Vilket hade varit det rätta alternativet, eller så kunde han fortsätta ensam. Han valde det senare, hur dumt det än var. Intalade sig själv att det var för att de inte skulle hinna packa upp och flytta sig. Trots att det inte var många som de mött som även var aktiva på natten så som de själva.
 Mellan träden materialiserades en lägerplats, han kunde se en grupp vargar, åtta som stod i en halvcirkel runt en ensam varg, i hans egen storlek. De flesta runt honom var mindre raser, och deras inställning verkade allt annat än vänlig. Han borde verkligen vända om, eller kalla på patrullen, inte trotsigt fortsätta fram ensam. Men han intalade sig själv, igen, att det fanns logik bakom hans agerande. Han visste inte vad de var för situation, vad som gjorde gruppen negativt inställt till den större hanen, han kunde, allt vad Capheus visste, försökt stulit ifrån dem.
 Men han hann höra det sista av deras hot, och direkt så låg ett stelt strängt uttryck över hans anlete.
 "Man vet aldrig vad som lurar i skuggorna" höll han med den stora askgrå vargen, de två närmast den stora främlingen ryckte till, överraskade av den plötsliga mörka rösten, och vände sig förvånat om för att se den nya röda hannen som anslutit sig. den isande blå blicken mötte det ensamma ögat. Såg hur de två som verkade leda gruppen sneglade på varandra
  Capheus valde att fortsätta charadern
"Vi har letat efter dig" han såg upp på den gråa hanen, betonade vi diskret. En hint om att det fanns fler. Han hoppades det skulle duga, helst undvek han att slåss i onödan.

Nog blev de förvånade när en stor hane visade sig. Trian kastade en blick över axeln mot den mörka rösten som trängt sig igenom duggregnet. Såg hur de två vargarna närmast främlingen nervöst klev åt sidan när han tog sig fram till Trian. Trian vände blicken åter till Malikus och log nöjt. 
     "Som sagt, ingen soloartist" 
     Den magra tiken, Wicka, fnös men slöt upp vid Malikus sida. Hon såg dock mer irriterad än rädd ut. Trian klippte till med de stora öronen. Regnet verkade tillta. Eldstaden som var placerad i mitten av lägret flämtade med sin sista glöd. Regnet smattrade mot tältdukarna och brisen fick smyckena hos de mantelklädda vargarna att klirra. 
     Wicka såg upp mot Malikus, sedan spände hon hotfullt blicken i den främmande hanen. Blicken smalnade av. 
      "Vore det inte bra olyckligt om de båda två förlorade livet ikväll? Så tragiskt det vore, så blodigt, så vackert" väste hon med ett obehagligt leende vilandes över käftarna.
      Malikus sneglade på tiken innan han lugnt satte sig tillrätta i leran. Han verkade fundera, blicken blev likt tikens något smalare. Malikus verkade inte direkt besvärad av att Capheus hade slutit upp vid Trian. 
      "Sagan om de åtta döda vargarna låter inte heller som någon godnattsaga, hm?" fyrade Trian av med en utmanande ljusblå blick. Han kunde konsten att provocera och tiken började gå honom på nerverna. 
     "Jag menar, inte för att du är särskilt vacker, Wicka, men du är bra mycket snyggare med alla dina lemmar intakta och min polare här -" Han gjorde en nick mot främlingen. "Han är känd för att ha en grej för att slita benen av folk"
     De två vargarna som tidigare ryckt till när främlingen klivit fram såg bra nervösa ut under sina huvor. Trian hade inte en tanke på att främlingen kanske inte alls ville vara en del i hans konflikt. Men ändå, han hade ju självmant klivit fram? Som någon riddare i rustning liksom. Det fanns ju inte direkt någon möjlighet att fråga heller; hej känner du för att spöa skiten ur de här skummisarna? Regnet piskade nu ner och marken blev med ens mycket lerigare än innan. Elden pyste ut. 
    Wickas blick var nästintill svart och hennes käkar spändes så hårt att det var ett under att hennes tänder inte krossades mot varandra. Hon tog några steg mot Trian, stannade upp precis framför honom. Hennes stank brände i nosen och han fick hålla sig för att inte göra någon äcklad min. Istället såg han bara ner på henne. Han var enorm, hon var mycket mindre och väldigt mycket tanigare. Hotfullheten glödde mellan dem. 
      "Wicka Wicka Wicka" suckade Malikus och skakade på huvudet, om än roat. Den enögda hanen fäste blicken på Capheus och reste sig upp, som om han var klar med att överväga deras dom. 
     "Jag kan inte låta din pojkvän förolämpa min syster så, men jag tycker nog att kollektiv bestraffning är lite väl taskigt, tycker du inte? Så hur ska du ha det främling? Vill du krypa tillbaka till skuggorna och dina vänner eller vill du ha en första parkett när vi sliter valpen i stycken?" 
     Malikus röst var obehagligt lugn, släpande. Han hade lika gärna kunnat föreslå en mer fredsam lösning, inte det dödshot han nu uttalade. Med en svag nickning från sin ledare tog resterande vargar av sig huvorna. Allihop var ärrade och ögonen lyste av blodlust. Runt två av dem började marken under dem röra sig, stora rötter grävde sig upp mot den lerfyllda marken, redo att slingra sig kring sina offer. Två av vargarna, de som tidigare blivit nervösa av Cap, var betydligt yngre. Gängligare och deras ansikten var orörda. De var kopior av Malikus, bortsett från att deras ögon var oskadda. 
     Trian släppte inte Wickas blick. Under den våta pälsen spändes hans muskulösa, unga kropp. Äntligen skulle han få känna något annat än sorg och uppgivenhet. Äntligen skulle hans kropp få värka från något annat än skam. Äntligen skulle han få fred i sitt sinne, om så för en sekund.