För första gången på väldigt länge så hade den lilla grottvargen tagit sig upp till ytan. Lämnat sina trygga grottor och tunnlar för att hitta något som kunde hjälpa familjen och resten av klanen. Han hade varit den första att erbjuda sig då föräldrarna påpekat hur nödvändigt uppdraget var, inte kanske direkt för att han hade ett så empatiskt och hjälpsamt lynne, utan snarare för att han gärna ville uppleva ytan igen. Det hade han såklart aldrig sagt till resten av dem, det hade nog inte gått hem så värst väl. De hade nog bara tyckt han var konstig och inte velat riskera att han blev distraherad från sitt uppdrag. Det hade han intalat sig själv i alla fall.
Det starka solskenet hade svidit i hans grumliga blinda ögon när han först stuckit upp huvudet ovan jord några timmar tidigare. Till sitt missnöje så hade han valt en av de sämre tunnlarna och verkade ha hamnat på ett väldigt öppet område med gräs som stundvis var högre än honom själv. Han hade bestämt sig för att gräva ut en mindre håla till sig själv att spendera dagen i tills dess att solen slutade vara så irriterande varm och ljus. Det var tills det att någon kom och klampade ovanför hans håla och fick jord att rasa ner över honom. Irriterat stack han upp huvudet ur hålet och sniffade i luften. Mycket riktigt var det en varg.
''HÖRRU! Se upp var du går, märker du inte att en försöker ta det lugnt här!'' väste han irriterat och gav ifrån sig en sträng av klickande läten för att försöka avgöra i vilken riktning främlingen befann sig, och hur stor den var.

| Eros |

Solskenet gör honom inte gott alls. Faktum är att hanen är blind i solljus. Han hade tagit sig ut på slätten under natten men när morgonen hotade så lyckades vargen inte hitta en skyddande plats att få sig sömn under dagstimmarna. Nu känner han hur både kroppen och psyket tär på resurserna. Det hjälper verkligen inte att han inte ser vart han går. Irrande tar han sig genom det höga gräset och försöker hålla en så hög fart som han vågar utan att riskera att skada sig om han skulle springa in i något. Han ber till gudarna att det inte ska finnas någon hålighet i marken i hans fart som han skulle kunna riskera att trampa ner i och bryta ett ben eller något ännu värre. Tungan hänger långt ut munnen och dagshettan är olidlig. Han skulle kunna ge sitt liv för lite vatten just nu.
''HÖRRU! Se upp var du går, märker du inte att en försöker ta det lugnt här!'' Det är plötsligt någon som väser vid sidan av och Eros hoppar överraskat till. Rösten följs av ett underligt klickande ljud som han inte kan placera.
”Vem där?”, kastar han ur sig, något bryskt. Flämtande stannar han och vänder sig mot röstens källa. Kanske han äntligen har funnit en vänlig själ som kan peka honom i riktning till skydd och vatten. Han nosar i luften för att försöka fånga upp främlingens doft.
”Ursäkta, jag finner mig vilse här på slätten. Du skulle möjligtvis inte kunna visa mig i riktning mot skydda och gärna lite vatten. Det skulle uppskattas oerhört”. Eros inser att han kommer längre med artighet.

Ekot som återvände till honom talade om för honom att vargen befann sig rakt framför honom och att den var större än honom själv. Det var inte direkt någon överraskning. Var inte alla större än honom? Till och med många grottvargar. Främlingen frågade vem som var där, utan att svara på hans fråga, eller påstående, eller vad man skulle kalla det. Oförskämt. Han hade ju faktiskt haft det skönt och svalt där i hålan, och så klampar hanen in och förstör. Öronen stod spetsade och de klickande ljuden gick att höra när helst hanen rörde på sig.
''Vem jag är? En vars sköna slummer du just förstörde är jag'' muttrade han grinigt samtidigt som han ogenerat gick hela vägen fram till den större hanen och nosade honom omkring frambenen. ''Hm, inte en grävare direkt'' konstaterade han samtidigt som han slank in under magen på hanen, vars långa päls kittlade hans känsliga öron. Han luktade för rent, för luftigt. Han hade säkert aldrig sett en tunnel i sitt liv. Vad gjorde en ens hela dagarna om en inte grävde?
Främlingen fortsatte tala, men då han nämnde att han sökte skydd så kunde Otto inte hålla sig från att skratta till. ''Skydd? Har ingen lärt dig att gräva dig en lya pojk?''. Det förbluffade honom ärligt talat. Här fanns det den optimala mjuka jorden som bara väntade att bli grävd i. Till och med en nybörjare utan stenkrafter skulle kunna gräva utan större problem. ''När det gäller vatten så får du fråga någon annan, jag kom nyss hit''. Han gick ut från under hanens mage och stannade till efter ett par steg, fortfarande vänd ut mot slätten. Nosen vinklades upp och sniffade. Det luktade så rent och blommigt. Nästan så det fick honom att nysa. Han saknade redan den svala fuktiga och jordiga doften under jord, men han hade bestämt sig för att stanna här uppe ett tag, så han fick väl helt enkelt acceptera de konstiga lukterna, och konstiga vargarna.

Eros rynkar lätt på nosen när främlingen talar till honom på ett rätt snäsigt sätt. Det uppskattar han inte när han själv försökte vara artig. Även om man blivit väckt ur sin slummer så kan man ändå vara artig. Men han blir nyfiken på vad det är för främling som han nu står inför om denne med sover på dagen. Det där upprepande klickande ljudet undrar han med vad det är. Är det främlingen som gör dem eller kommer de någon annanstans ifrån? Eros nosar i luften och försöker fånga upp främlingens doft. Men allt hans nos kan upptäcka är doften av jord. Öronen vinklar osäkert bakåt när han plötsligt känner främlingen nosa kring hans framben. Så nära en främling har han inte varit på mycket länge. Men det ger honom en chans att ta reda på mer. Öronen spetsas igen och Eros sänker huvudet. När främlingen kliver in under honom stryker Eros nosen över främlingens rygg. Han hade inte fel. Främlingen luktar faktiskt jord.
Han känner främlingen skratta när den lilla kroppen under honom guppar. Gräva en lya? Där han kommer ifrån grävde de vuxna lyorna och visst har han grävt ut något skydd men inte något så stort projekt som en lya.
”Eh… nej, någon lya har jag aldrig grävt tidigare”. Eros har för det mesta stannat till i redan färdiga skydd. Övergivna lyor till exempel. Men då han är vandrare har han aldrig stannat länge på samma plats och har inte varit i behov av att ha en lya.
”Jag skulle behöva skydd undan solen. Jag… är inte riktigt skapt för att vara ute i solljus… Jag… ser ingenting… och det är förfärligt varmt och utmattande…” Han erkänner sina svagheter om än han samtidigt bannar sin dumdristighet. Men främlingen borde kunna se på honom att han inte mår så bra.
Besviket slokar han lite med öronen när främlingen säger att Eros får fråga någon annan om vatten. Han hade verkligen hoppats kunna finna lite vatten snart.
”Vet du hur långt det är kvar till natten?” Frågar han och känner främlingen gå ut från under honom. Eros vrider först på huvudet och sedan följer kroppen med när han vänder sig åt det håll han hör främlingen. Han suckar lätt.
”Jag ber om ursäkt att jag väckte dig. Det var inte meningen”. Hans stämma är genuint ursäktande. Eros vinner inget på att vara snäsig tillbaka mot främlingen. Särskilt när han är i underläge med sina svårigheter av att vara ute i dagsljus.
”Mitt namn är Eros. Får jag fråga om ditt namn?”

Otto vinklade huvudet i riktning mot hanen då han talade, och skakade sedan vagt på det med en låg suck.
''Ack, pojk...''. En hädelse var vad det var. Hur kunde föräldrar inte lära sina valpar att gräva? Hur kunde de ens klara sig själva senare när de inte hade en så grundläggande färdighet som det? Han kunde inte förstå det alls, helt obegripligt.
''Ja...ja...du och jag är lika'' svarade han då hanen berättade om sin avsmak för solen samtidigt som han nickade instämmande till sina egna ord. ''Blind och ogillar solen...lika'' mumlade han vidare och gick fram till hanen igen för att buffa till honom på baksidan av frambenet då han passerade. ''Kom, kom''. Han fortsatte några steg fram, fortfarande klickande, och slank sedan enkelt ner i sin lilla tillfälliga lya. Några sekunder passerade innan han stack upp huvudet igen, vänd mot hanen. 
''Natten dröjer nog, för ljust ute'' svarade han kort innan han försvann ner i hålet igen och började gräva så att jord sprätte upp från hålet. ''Namnet är Otto förresten, grottvargen Otto'' ropade han från hålet och tog hjälp av kraften för att lyfta undan en större sten som sedan dumpades en bit ifrån öppningen.
''Har du tänkt stå där hela dan när jag ska visa dig hur du gräver?'' uppmanade han med något höjd röst från lyan. Den var nu nog stor för att den större hanen skulle kunna klämma sig in där också, trodde han i alla fall, ekolod var inte det mest exakta måttet för storlek. ''Eller vill du inte skita ner dina tassar, ytbo?''. Stämman var något utmanande till tonen samtidigt som han fortsatte att gräva till ljudet av sitt klickande.

Blind och ogillar solen lika. Eros får en sådan här jaha-känsla nu när han inser att främlingen är lika blind som han själv. Det var väl just hans tur i denna stund. Han drar en lågmäld suck men är ändå nyfiken på främlingen. Han önskar tyst för sig själv att det hade varit natt så han kunde se.
Kom, kom. Främlingen bjuder ner Eros is in lya. Eros tippar huvudet på sned. Kanske har han lite tur ändå. Främlingen presenterar sig som Otto, grottvargen. Aldrig i sina dar kan Eros minnas att han har mött en grottvarg tidigare. Luktar alla lika mycket jord och mull som Otto? Är alla lika små?
Otto vill visa honom hur man gräver. Eros rätar på nacken och klipper till med öronen. Eros har lite svårt att förstå hur man ska kunna gräva om man inte ser någonting. Finns det något hemligt knep till det. Eller är det bara väldigt enkelt att gräva en lya? I så fall förstår han inte varför det inte är något alla borde lära sig. Han vet hur man gräver. Men att gräva en lya kanske kräver finess?
Eller vill du inte skita ner dina tassar, ytbo.
Eros skrockar lätt. ”Nej, att skita ner tassarna är inget jag har något emot. Men jag vet inte hur mycket jag kan vara till nytta”. Eros hör hur Otto rör sig och huserar och flyttar på ting. Han önskar igen att han kunde se vad det är som försiggår. Trevande med tassarna för att känna vart han går någonstans följer Eros Ottos röst tills han hittar lyans öppning. Eros hukar sig och sticker in huvudet. ”Är det okej att jag kommer in?” Även om Otto redan har bjudit in honom så söker Eros någon sorts bekräftelse. Och han ber till gudarna att han inte blir lurad. Men han behöver så innerligt komma undan solen.