De hade nått till Civitas inom tidsramen han och Lalli kommit överens om, trots den lilla avvikelsen till Zimaernas fest. Det hade lättats en tyngd ifrån hans axlar av att träffa Ökker där. Att vara utan honom, och inte veta vad han gjorde eller hur han mådde, så länge hade tärt mer på Sirocco än vad han först trott. Att åter vara vid hans sida igen var som medicin för själen, och att vara ifrån honom så fick honom att värdera honom än mer än vad han gjort innan, något han inte trott var möjligt. Men också på ett annorlunda sätt en den hetsiga tonårs förälskelsen och nykärleken. Något djupare. Efter att de lämnat festen, och fått mer egentid, hade Sirocco förklarat allt för honom. Vad han hittat, avtalet med Laali, och att han måste ta sig hit för att ordna med det sista. Ökker hade förstått, och nu när Rocco hade ordnat med mötet hade Ökker något motvilligt gått med på att stanna i staden. Sirocco hade föreslagit att han kunde utforska samhället lite medan han var borta. Testa på Utelivet kanske, något ingen av dem direkt gjort sist de båda var där i samband med invigningen av Skuggfall.
 Fadern hade gått med på att möta honom med Laali, och Rocco hade förklarat en del av situationen, tillräckligt för att han skulle veta ungefär vad det gällde. Information som de troligen inte skulle få en chans att få om de inte gav Laali det hon bad om. Information som skulle kunna visa sig värd priset, hoppades han i alla fall. Det skulle vara mer än pinsamt om han visades ha fel. Platsen var utvald av Laali, bort ifrån samhället och långt ifrån folkmassorna som hörde den till. En svart Ek, nästan halvvägs till skuggpasset ifrån skuggfall. Trots att han tvekade på vad Laali skulle kunna vinna på att lura dem så fanns paranoian där. Så avlägset och bara han och hans far, det var ett ypperligt tillfälle för ett bakhåll. Det var därför Rocco gått i förväg ifrån deras senaste uppehåll, kolla den sista sträckan de behövde färdas för att komma dit, och se till att hon faktiskt var ensam. Fadern skulle komma på uttalad tid.
 Den turkosa blicken föll tillbaka på skatan när hon skeptiskt påpekade att Sleazoid ännu inte var där, hade han inte vetat bättre hade man kunnat tro att hon kunde se hans tankar.
 "Vi var tidiga, tro mig, han kommer" om han haft några dröjande skeptiska tankar om hennes ärlighet om valparna så var de borta nu. Tecken på att hon diade var synliga, om än svåra att se ifrån där han stod på marken, med henne bakom alla grenar. Situationen var allvarlig, men hon drog ur det lätt retsamma ur honom, han visste inte riktigt varför.
 "Bråttom tillbaka till familjen?" Egentligen ville han heller inte hänga omkring på slätten på kvällen, det kändes utsatt, och han kunde tänka på mycket han kunde använda tiden till. Men det var viktigt. För honom, Laali och flocken. Så det låg i allas intresse att mötet ägde rum, så de fick finna sig i situationen de själva valt.

Laali hatade verkligen att vänta. Hon hade behövt göra det ofta under de gångna åren. Mycket av det av eget val, för den som hade tålamod och kunde vänta hade också tiden att lirka fram mer svar. Det gjorde dock inte att hon tyckte om det. Än mindre nu, efter allt som pågick, och efter många nätter av för lite sömn. Vid gudarna, så valparna fått fart över de veckor som gått. De växte mycket fortare än vad hon mindes från sin egen valptid.
     Laali hade varit först vid mötesplatsen, som väntat. En krokig, svart ek – ensam i sitt slag – stod mitt på den öppna slätten där den högsta växtligheten annars mest var låga, skarpa snår. Det var kanske något ironiskt i att välja den här platsen för mötet, men det var också en bra plats. Avskild, men lätt att hitta även för några som kanske inte varit där tidigare. Laali hade cirkulerat runt platsen tills hon känt sig säker på att inget bakhåll väntade – eller så säker hon kunde känna sig under omständigheterna – innan hon landat i ekens mörka grenar.
     Det hade inte dröjt länge förrän Siroccos randiga skepnad dykt upp i det regnfuktiga landskapet. Han hade, likt henne, också sökt av platsen när han anlänt, vilket lättat åtminstone lite av den kvarvarande oron över att det skulle dyka upp oönskat sällskap. Sedan hade de väntat. Laali hade behövt byta ställning uppe i trädet flera gånger när barken blivit för hård mot hennes buk, varje gång muttrande för sig själv om fördömda valptänder, om än utan riktig hetta bakom svordomarna. De långa stjärtfjädrarna hängde ner längs trädets stam, och vingarna frasade mjukt mot de mörka grenarna när hon vände sig för att se ner på Sirocco igen. Hon gav ett avhugget, grymtande skratt till svar.
     "Om jag har tur hinner Mikaele få dem att begripa att de faktiskt kan äta fast mat innan jag hinner tillbaka. Annars har jag nog ett ordentligt ståhej som väntar." Hon grimaserade åt tanken. De skulle klara sig någon dag eller två, men tanken på skrikande, hungriga valpar var inte jättelockande. Grimasen smälte dock snabbt tillbaks till ett mer roat flin.
     "Och du? Nån som väntar troget hemma efter din långa strapats? Eller du har fler sagor att leta efter?" Även uppifrån trädet var det tydligt att Sirocco stank av en annan varg över alla andra dofter. Någon han spenderat mycket tid med, och – om Laali gissade rätt av skiftningen i den andres blick – någon som betydde mycket.

Han hade insisterat på att mötet skulle äga rum under kvällstid då sonen hade kommit med informationen att honan ville träffa honom. Det var då han frodades, kände sig stark och framförallt trygg. Han utsatte sig ogärna för risker under dagtid om han kunde undvika det, han behövde sitt mörker. Vilket blev väldigt tydligt varför om man visste vad man skulle leta efter. Han hade stått där ett tag nu, en bit ifrån, höljd av mörkret som så närmast felfritt smälte ihop med omgivningens dunkel. Han hade studerat dem. Främst främlingen i trädet. Anledningen till mötet, detaljerna, hade varit oklara. Det enda han egentligen visste var att hon bar på information. Information som skulle kunna vara väldigt användbar för Qu. Frågan var bara vad honan ville ha i utbyte, och om det var värt priset.
''God afton'' sade han samtidigt som mörkret omkring honom skingrades och han steg fram. Ett beslut som han kom att ångra då mörkret våldsamt rycktes ifrån honom och han vacklade till. Det mörker som hade kompletterat hans sargade ben fanns inte längre där och det var nära att han tappat balansen helt av den oförutsedda förändringen. En kort grymtande morrning lämnade honom. Genast infann sig stressen av att känna sig ensam och utlämnad. Han hatade den känslan. Hatade negerande krafter. Han backade tillbaka igen för att återfå sin kraft, sin trygghet. Om än det höll honom på ett ganska långt avstånd från de andra. ''Lite paranoid är vi?''. Stämman något kallare än innan. Om honan ville vinna hans förtroende så var detta inte en bra start.

Utan att veta riktigt varför hade han nästan förväntat sig att Skatan skulle ta illa vid. Kanske bara det bara hans egen paranoia som talade. Den mörka misstänksamheten som alltid bott i en mörk vrå i hans inre, något som aldrig riktigt låtit honom vara så bemötande som han önskade.
 "Lycka till med det" flinade han retsamt, motstod att barnsligt räcka ut tungan emot henne, lite värdighet kunde han behålla på ett sådan viktigt möte iallafall, hoppades han åtminstone.
  Hennes kommentar petade på några ömma vrår och kanter, men han behöll anletet under kontroll. Det var bara naturligt, att hon skulle hålla sig till samma ämne som han själv, han hade påpekat om hennes familj, såklart skulle hon svara om hans. Sen var det nog uppenbart, Ökkers doft låg över hela honom.
 "Kan man väl säga" svarade han vagt, men med ett leende, någon viktig väntade på honom. Den viktigaste.
 "Sagor får vänta, jag har ett litet svartvitt fjäderfä med åsikter och krav som är som en böld" en menande blick. Vad för krav hon hade visste han inte än, och hur mycket av hans tid det skulle komma att ta upp. Förhoppningsvis skulle hon inte slösa deras tid.
 Blicken sökte sig till den mörka skepnaden som anslöt sig, nickade mot fadern, men stod kvar närmre trädet. När mörkret om faderns ben försvann smalnade hans ögon av och han såg upp mot Laali. Negerande krafter? Han själv hade inget sätt att direkt märka av det på, så det kom lite som en nyhet som honom. Han ville gnälla över att hon dolt det, men samtidigt förstod han henne. Hade han haft det hade han också använt det under mötet.
 "Far, detta är Laali" presenterade han skatvargen, och såg emot henne.
 "Laali, detta är Sleazoid av Qu" nu när fadern var här kände han sig väldigt spänd, han hoppades detta skulle gynna dem, att de skavande misstankarna inte skulle visa sig sanna. Han hatade att vara så blind, att inte ha kontroll över situationen, att inte ha några svar. Blicken vilade på henne med en spänd förväntan, et stor knut formades i hans buk.

Laali grymtade roat till svar.  "Det är inte ett lätt jobb ska du veta. Att vara en böld. Jag har övat länge."
     Väntan blev tacksamt inte mycket längre än så. När en främmande stämma gav hälsning stelnade Laalis flin till, och hon vände snabbt uppmärksamheten mot den nyanlända. En äldre version av Sirocco, med samma randiga svans. Det var först när Sleazoid – Laali var säker på att det var namnet hon hört tidigare – snubblade som hon lade märke till det förlorade benet. Nån form av mörkerkraft.
     "Åh, du vet hur det är. Kan inte vara nog försiktig när man känner tänderna runt strupen, hm?" En tydligt nervös energi fyllde Laalis röst, maskerat under ett kort, mer kraxande skratt. Hennes blick förblev fäst vid Sleazoid, smalt studerande, medan Sirocco presenterade dem.
     "Såg dig i arenan. En hård strid." Sleazoid, ledare av Qu. Hon kunde inte minnas att hon sett honom i Islagunen efter det. Laalis leende blev bredare, en rävaktig byteshandlare redo att pruta. De långa klorna klapprade mot trädbarken under henne.
     "Jag antar att Rocco berättat vad jag gör här?" Det var inte en fråga. Laali väntade åtminstone inte på svar. Bära eller brista. "Jag har namnen på de som attackerade Måntemplet."  Namnen på de flesta i alla fall. Där hade varit några extra inblandade som inte varit med i Arkona. "Namn, beskrivningar ner till färgen på deras klor, var flera av dem befann sig för inte mer än veckor sedan. Orsak." Hon pausade kort, och ignorerade hur det skavde när hon lutade sig framåt över trädgrenarna. "Intresserad?"
     Det hade inte varit någon hemlighet att Måntemplets grundare varit samma Mivria som tidigare lett Qu. Att flocken lidit förlust när templet brändes var inte en omöjlig gissning. Nu kunde Laali bara hoppas att flocken efter Mivria skulle vara intresserade av det hon hade.

Ett någorlunda stelt och glädjelöst flin drog sig på hans läppar när han nickade till hennes svar. Nej, det var alldeles sant, man kunde inte vara för försiktig, speciellt bland främlingar på mörka platser.
''Svårt att slå den snabbheten'' konstaterade han med en liten axelryckning. Hans motståndare hade inte bara varit yngre och piggare än honom, men även haft snabbhet som kraft, det var han säker på. Han tyckte ändå att han stridit väl. Sirocco presenterade dem sedan för varandra, Laali, inget namn han hade hört förut, om än han nu, när allt fler ord lämnade henne, började dra paralleller till att hon kanske var den varg som Achilles nämnt, den som avbrutit ledarmötet. Han lät henne tala klart innan han ordentligt reflekterade över allt vad hon sagt. Namn på de som låg bakom Måntempelattacken. Beskrivningar, anledningar och möjliga tillhåll. Hans tankar drogs genast till Thrar, som fått sätta livet till, och alla de valpar hon lämnat efter sig i sorg. Till Aimo och Wulfric som båda blivit svårt skadade och vanställda. Till Achilles och Filia och deras familj. Till alla andra närvarande, alla månvargar och troende. Till Mivria... Tankarna stannade tvärt vid vännen. Sorgen fortfarande skarp och närvarande, men något han inte visade. Han behövde göra allt i sin makt för att skipa rättvisa för vad som skett där, till allt vad Mivria och de andra prästerna byggt upp. Till alla anhöriga som förlorat någon den dagen. Han studerade honan under de långa sekunderna han överlagde med sig själv. Vad var hennes plan? Hennes motiv? Det måste finnas en saftig hake på det hela.
''Jag lyssnar'' sade han till sist och tog modet till sig att ta sig några meter närmare, trots att honans kraftfält våldsamt ryckte ifrån honom mörkret. Som sista försvar hade han alltid sitt gift i kroppen, det kunde inga negerande krafter ta ifrån honom. ''Vad är haken?''.

Tystnaden innan Qu’s ledare svarade kändes evighetslång, även om den egentligen inte var det. När han slutligen svarade, positivt, och klev närmre igen, så kände Laali en knut i sitt inre börja lätta. Åh, det var inte över, långt ifrån, men de var intresserade. Så vad var haken?
     "Ni har varit bra på att försvinna senaste åren. Inte lätt gjort för några så kända, som tidigare funnits på allas tungor." Flinet stannade i Laalis ansikte, men dess skärpa dämpades av något trött. Hon satte sig upp bland grenarna med en kort suck. "Jag har valpar. Fyra stycken." Om inte stanken av valpar hon bar varit nog bevis så var hennes nu synliga buk det. Hon skrattade kort, men det var ett mer ironiskt läte än roat, och knackade en lång klo mot sin egen tinning. "Många som vill en illa när man har deras namn här inne, hm? Fyra valpar är lätta byten. Jag vill att ni tar dem med er. Skyddar dem."
     Det hade varit ett förvånansvärt lätt beslut. Kanske var det inte vad hennes plan varit från början, när hon först råkat på Sirocco i Yanamore. Då hade det varit skydd för sig själv hon varit ute efter. Nu, med valparna… Laali intalade sig själv att det fortfarande var för hennes egen skull, men hon visste att det bara var en del av sanningen. Vid allt heligt skulle hon aldrig erkänna att hon blivit blödig. Hon skulle aldrig ha återvänt till Civitas.
     "Jag har fått lite att göra innan jag kan undkomma snaran runt min egen hals, så att säga. Behöver inte fyra snaror till." Laali lade sig ner på grenarna igen, med ena framtassen korsad över den andra, och studerade de båda Qu nedanför trädet med avsmalnad blick. "Det är haken." En för Qu; ta hand om fyra valpar åt henne, håll dem säkra, och i utbyte skulle hon ge dem information. Och en hållhake på Laali själv, som hon försökte avlägsna. Åh, det kunde komma tillbaks och bita henne i häcken igen, såklart. Qu kunde välja att utnyttja den hållhaken lika väl som andra. Men av det hon hört om Qu så var hon villigare att riskera dem än Tenebris.

''Och så ser vi gärna att det förblir''. De hade lagt ner väldigt mycket tid och jobb på att hålla sitt revir dolt för resten av landet de senaste åren. Det var nog lite av ett under att ingen flock direkt snubblat över dem ännu, men han klagade inte, vad de gjorde fungerade uppenbarligen fortfarande. Honan fortsatte att tala, nämnde valpar som hon ville att de tog med sig hem. Han blick sökte sig automatiskt till hennes buk så honan satte sig upp, tecken på att hon diade var tydliga, vilket fick honom att fundera över deras ålder.
''Hur gamla? Vi har ingen hona med mjölk för tillfället''. Var de alldeles för unga så såg inte deras chanser särskilt goda ut om honan lämnade dem ifrån sig. Han var själv en far, han skulle alltid komma att bry sig om valpars välbefinnande. Det var hans främsta fundering och bekymmer över honans förfrågan, men inte den enda. Skulle hon hålla valparnas existens i flocken som en hake över dem? Skulle hon styra och ställa vad som hände med dem på håll? Nej, om de skulle ta in dem, så var de en del av Qu.
''Om vi tar in dem så har jag lite egna villkor jag vill fastställa''. Stämman var väldigt saklig, men inte skarp. ''De kommer att bli en del av Qu, och vi kommer i så fall att uppfostra dem som vi anser lämpligt''. Han tänkte inte bli en slav under hennes vilja i det här fallet, det var inte riktigt värt det. ''Sen när valparna är gamla nog kan de själva bestämma om Qu är deras framtid eller inte''. Det var samma förutsättningar som alla valpar i flocken hade, fri vilja att stanna eller gå. ''Vi har ett par hanar som vill bilda en familj tillsammans''. Han vände blicken mot Sirocco och nickade menande. ''Om de är villiga att adoptera dina små, och du anser de villkoren vara rimliga, så har vi ett avtal''. Det var ett ganska självklart val för honom, men det var inte endast hans beslut.

Det dröjde inte länge innan hon fick sitt svar, och av Sleazoids första fråga var det positivt. Laali höll tillbaks lättnaden som ville gro i hennes inre. Fjantiga känslor, och inte som att det hela var över ens, men en fråga om valparnas ålder och osäkerhet inför att de kanske är för små antydde att de var villiga att ta emot dem.
     "Precis gamla nog att äta själva." Men små nog att de gissningsvis skulle gnälla över det ett tag till. Vid vilka Gudar som än mot förmodan kunde tänkas lyssna bad hon att Mikaele skulle fått i dem något mer sedan hon lämnat dem. De var redan på lånad tid, och att vänta längre med valparna var som en öppen inbjudan för oönskade parter.
     Qu’s ledare fortsatte tala, och kom med villkor för att ta emot valparna. Helt ärligt brydde Laali inte sig så mycket om villkoren. Ville Qu göra hennes valpar till sina medlemmar så fine, bättre det än snaror om hennes hals. Ändå kom en del av lättnaden hon kände från att han gav dem en väg ut när de var gamla nog. De skulle inte vara fångar. Och hon var inte blödig. Vid allt förbannat…
     Laali behövde inte överväga länge. Hon justerade hur hon låg bland grenarna igen, lutade sig mer mot ena sidan för att få en framtass fri att gestikulera med i en cirkel i luften.
     "Om ditt par går med på det så kan ni möta mig utanför Skuggfall. Jag kan inte stanna där länge, tänder i nacken och sådär, hm? Ser jag inte er inom de närmsta dagarna antar jag att ni nekat, och då ser ni inget av det här", hon knackade sig själv i tinningen igen med en lång klor. "Och om ni kommer och befriar mina fjädrar från valptänder, så får ni vad jag vet om det som hände templet." Hennes vassa leende breddades i ett kort skratt, och Laali intalade sig själv igen att det här var för hennes bästa, inte bara valparnas. "Deal?"

Inte lätt att vara en böld? Hon fick det att värka lätt, men han flinade bara ändå till svar, men höll sig sedan mest i bakgrunden då de två började direkt till att komma ner till roten av varför de var här. Dealen de skulle förhandla, något Rocco själv inte hade mycket vikt i, det var mellan Qu och Laali, och han var inte representanten här.
 Haken, det var något Sirocco funderat över sedan han först träffat henne i Yanamore, så när frågan väl ställdes så spetsades öronen framåt, och han såg på Laali med en studerande min. Vad han än förväntat sig - krav om beskydd, hjälp om att försvinna så som Qu själva gjort, mord av en fiende - så var det inte det hon sade. Känslorna över hennes faktiska krav drog igenom honom, dolt bakom en förvånad min. En irritation han inte borde känna skavde i bröstet. Det hade varit nog av ett hån att hon varit havande när de möttes, att någon som hon skulle kunna skapa familj hur som helst när han och Ökker inte hade samma möjlighet. Redan då hade han retat sig på det, men gömt det bakom andra, mer pressande, bekymmer just då. Men nu? Nu stod hon här, sitt privilegium till trots, och helt sonika sade sig vilja göra sig av med dem. Hon må vara svårläslig, men ändå tyckte han att hon borde ha haft lite svårare att bara lämna bort dem, en tvekan. En försäkran om att det var svårt för henne. Men han kunde inte finna något av det i henne då hon talade. Istället verkade hon mer nonchalant då hon lutade sig bakåt, som för att tydliggöra att hon faktiskt hade valpar. Han bet tillbaka de dömande tankarna, och vände lätt bort anletet ifall att något av det skulle slinka igenom, och såg mot sin far när han fått bukt på det hela.
 
 En genuin chock spred sig på anletet vid faderns förslag. I sin självömkan hade han inte ens tänkt tanken själv. Blicken fladdrade snabbt till Laali för att se om hon uppfattat hinten om att det var Rocco själv som var del i paret, men det verkade gått henne förbi. Det lättade honom, han var ovillig till att hon skulle veta att det var han. En hållhake, trots faderns krav. Men samtidigt så fladdrade det i bröstet. Ett hopp. Han önskade inget mer än att hon skulle gå med på det. Det var inte vad han och Ökker tänkt sig, inte vad han spenderat så lång tid att söka efter, men det var en familj, och den kunde vara deras.
 "Deal" svarade han innan fadern fick chansen till det och han såg bestämt emot Laali. Det kanske var avslöjande om att det var åter han som skulle ta emot dem, men det bara slank ur honom. Nåväl. Han såg emot fadern, de behövde prata efter mötet. Han nickade bara kort och väntade på att han skulle ta över igen, avsluta det sista så de kunde förbereda.

''Precis gamla nog att äta själva'' svarade honan med. Bra. Ett mindre bekymmer att tänka på. De skulle inte svälta ihjäl så fort de kom till dem. Han funderade lite över varför honan egentligen valt att skaffa sig valpar om hon satt i en sådan sits till att börja med, om hon hade så många att fly undan ifrån? Egentligen rätt oansvarigt kunde han tycka, men det var inte hans ensak. Skulle hon prompt lämna bort dem så valde hon åtminstone ett bra hem till dem.
Han lät blicken landa på Sirocco för en stund efter att han gett sina villkor, sonen uppenbart förvånad över hans förslag. Han var medveten om att valpar hade varit ett hett ämne för paret ett tag nu, om än han inte kände till riktigt alla detaljer. Men för honom hade det varit uppenbart att erbjuda dem de här valparna, ge dem en chans att få den familj de drömde om, om än kanske inte riktigt på ett sätt de förväntat sig. Tanken att det skulle innebära att han själv blev farfar kändes desto mer avlägsen och hade inte riktigt slagit honom ännu.
Han vände sig tillbaka till honan då hon fortsatte att tala, och han nickade instämmande och skulle precis till att svara då Rocco redan gått med på det.
''Jag ska tala med dem så hör ni av oss snart'' lade han till och gav Sirocco en gest att det var dags för dem att gå. De hade mycket att prata om.

Avslutat