Helst hade han velat storma in till Lev det första han gjorde så fort han försäkrat sig om att Vassya var okej. Det spelade ingen roll vad Lune och Ayira sa om att Lev var väldigt utmattad, Gast hade klampat rakt in och ruskat honom vaken om de hade låtit honom. Den morgonen hade Gast varit mycket långt från sitt vanliga lugna, försiktiga jag. Först hade han varit så rädd att han knappt kunde andas; när han såg Vassyas skador var det svårt att tro att det var hans egen bror som orsakat dem, de verkade snarare vara ett odjurs verk. Sedan hade rädslan övergått i ilska — en ilska som kom av frustration, av förvirring, av konflikten mellan hans avsky för allt som gjorde Vassya illa och kärleken för Lev.
    Men under dagen hade han gradvis återfått kontrollen över sig själv och när han nu kom in i rummet där Lev befann sig var det en svårdefinierad blandning av känslor som rörde sig i bröstet. Gast blev stående i öppningen, tyst betraktande sin bror. De två hade alltid haft en förmåga att kommunicera nästan bättre med blickar och gester än med ord, men det fanns onekligen en del saker som kunde må bra av att sägas högt den här gången. 
    "Lev", sa Radagast efter ett litet ögonblick, plötsligt osäker på hur han skulle närma sig Lev, hur mycket han visste om vad som hade hänt och hur mycket som var Gasts plats att berätta. "Hur är det med dig?"

Kroppsligen hade han återhämtat sig, men inte till sinnet. Virrvarret av tankar var överväldigande. Helst av allt ville han bara stänga allt ute, men det här var en del av hans skuld som han var tvungen att bära; ovissheten, rädslan, ilskan, sorgen och skammen.
     När Radagast plötsligt stod i dörröppningen fylldes han med känslor på nytt. Ängslan syntes väl i hans matta blick. Vad kände han? Det var lättare med Mara. Hennes frustration och vrede var alltid synlig för alla att se, och Lev kunde hantera det. Men det var svårare med Gast. Om han var arg på honom, skulle han våga säga något?
     Lev skakade bara slött på huvudet. Inte bra. Trots att han fått den frågan flera gånger så förstod han inte varför. Det var inte han som gjort sig illa - det var han som gjort andra illa. Med långdragna, ansträngda rörelser satte han sig upp. Hans sedvanliga resliga hållning var ersatt av klenmodighet. Huvudet hängde lågt av skammen som tyngde hans axlar.
     “Förstår inte hur det blev så här,” erkände han lågmält. Blicken som fallit till golvet sökte sig upp på brodern igen. Han försökte se känslorna som han anade härjade. “Dödade nästan mamma.” Orden dog i hans mun och han förblev andlös, nästan som att någon sparkat honom hårt i magen. Det var första gången han sagt det högt. Blicken blev tom och stirrig när insikten sköljde över honom på nytt.

Det var märkligt att se brodern så här. Så utmattad, så ovärdig på något sätt. Det syntes att det tog på Levs krafter att bara sätta sig upp. Ett hugg av medlidande gick genom Gast; Lev var alltid så stark, alltid den som höll uppsikt. En beskyddare, inte en anfallare. Visst hade de vetat att sådant här kunde hända med krafter som Levs, men de hade nog aldrig trott att det faktiskt skulle hända. Inte så här.
    Att höra Levs ansträngda röst var som ett slag i ansiktet. Dödade nästan mamma. 
    "да", sa Gast tungt. "почти.* Hon har förlorat mycket blod." En del av honom ville morra, anklaga, kanske till och med slåss; bara få Lev att inse hur fruktansvärt det var — deras egen mamma. De hade kanske haft sina små gräl, men faktum var att Vassya aldrig någonsin hade haft något annat än sina barns bästa för ögonen och det visste Lev lika väl som han själv. Mara hade klippt till honom, utan tvekan. Men fastän ilskan — eller egentligen mest rädslan — fick kroppen att darra lade Gast band på sig, tog bara ett steg framåt. De hade haft nog med våld här, så det räckte och blev över.
    Rösten var forskande när han fortsatte. Han ansträngde sig för att inte låta anklagande, bara oförstående.
    "Minns du … någonting? Lev, det jag inte förstår … det jag verkligen inte förstår är varför." Den underliggande meningen var tydlig. Vad har mamma någonsin gjort för att behandlas så?


*Ja. Nästan.

“Minns inget.” Lev mindes inte ens att de mött varandra den tidiga morgonen. Hans bristfälliga sömnrutiner hjälpte förmodligen inte honom med minnet på något sätt. De små fragmenten av händelsen som återstod var dem av hans uppvaknande, av härjande känslor och smaken av blod.
     “Spelar det någon roll?” Till en början hade Lev förbannat sig över att han inte visste. Som att det svaret skulle göra det lättare att förstå. Men det fanns ingenting som skulle kunna rättfärdiga det. Vad än svaret var, så skulle det inte förändra något. Han gav Gast en menande blick.
     “Gast,” började han långsamt. Rösten klen av sorgen som greppade om hans strupe. “Förlåt.” Alla andra ord som han kunnat sagt däremellan dog ut. Tanken på att han nästan gjort sin bror föräldralös smärtade ännu värre än tanken på att han själv nästan blivit det. Han ville aldrig att något ont skulle hända honom, men ändå var det han som sårat. Skammen sköljde över honom på nytt, med isande styrka.

"Nej", instämde han lågt, "det gör det nog inte." Oavsett vad som hade triggat Levs raseri kunde det aldrig någonsin väga upp skadan. Kanske var det också bäst att inte veta varför, för Levs skull och för allas, även om undran låg och gnagde i utkanten av Gasts medvetande.
    Förlåt. Radagast var tvungen att vända bort ansiktet; det var för mycket att se på brodern och samtidigt höra det enda ordet, uttalat med så mycket ärlighet och smärta. Han tuggade kort på underläppen med betarna, samlade tankarna. Kunde man ens förlåta en sådan här sak? Borde man göra det?
    Gast såg tillbaka på Lev och nickade stelt, den enda responsen han förmådde ge för ögonblicket. Att Lev ångrade sig var tydligt, men brottet kvarstod oförändrat. Han slog ner blicken helt kort.
    "Jag …" Han harklade sig och såg på Lev en sista gång. "Jag ska titta till mamma." Han väntade ett ögonblick innan han började dra sig mot dörren, som för att få se Levs reaktion på orden. Få se skammen växa ännu mer i broderns ögon. Någon dag skulle han kanske förlåta Lev, men inte än.