Morgonen var tidig. Dimman som legat tung sedan natten började lätta mellan Kaiwoods uråldriga stammar. Där fanns det sedvanliga lugnet och tystnaden som hörde timmen till, om än man aldrig riktigt kände sig ensam. Det hade alltid varit något med atmosfären där, något som alltid hade fängslat Kali. Dragit in henne och fått ett djupt band att gro till skogen som hon tillbringat hela sitt liv i. Från då hon fötts in i stormen orsakade av gudarna, till alla de hundratals timmar hon spenderat till att träna och finslipa sina färdigheter. Från tävlingar bland de jämnåriga för att bevisa sitt värde för flocken, till inkräktare som jagats bort och dräpts. Från valpar hon inte velat ha, till krigare hon var stolta över att kalla sina avkommor. Från styrka och skicklighet i strid...till detta, skadad och svag.
De vita ögonen, en av dem numera ärrad och förstörd, vändes ut ur lyans öppning, kroppen knappt stark nog att kunna vrida på huvudet utan att smärtan tog överhand.
Tiden var kommen, det visste hon. Det var hennes kanske sista gryning som hon nu bevittnade, hennes svanesång.
Det fanns inte mer att göra hade de sagt, helarna. Såren var läkta, men hennes kropp var sliten, skadorna hade varit för stora. En infektion hade tagit tag om henne, svept fram som en eld i skogsmark, sakta men säkert attackerat hennes inre utan någon hänsyn. Och nu hade hennes tid runnit ut.
Det fanns så mycket som hon fortfarande ville göra och se. Så många strider som hon velat slåss i. Så många stunder med flocken som hon velat vara med om. Så mycket hon önskat att hon sagt till sina valpar, och så mycket av deras liv hon inte ville missa. Vem hade trott det? Att Kali skulle bli en sentimental moder på sin dödsbädd? Tanken var skrattretande, men sann. Hon hade bränt många broar i sitt liv, men den som kanske smärtade mest var att hon inte tagit sina valpars sida när de tog över flocken.
Skulle de komma?
Skulle de förlåta henne?

| Öppet för Lykoris medlemmar |

"Mamma?"
Ordet uttalades med med en tveksamhet, man kunde tydligt höra rädslan i den. Det här var inte värdigt henne, men det var heller inte en värdig situation. Hennes mamma, Kali av Lykoris, döende av en infektion månader efter själva striden. Det var otänkbart. Av många orsaker var det otänkbart, och hon hade vägrat ta in det som en möjlighet. Totalt ignorerat det, fortsatt med sina dagar som ingenting. Cy hade försökt resonera med henne nån gång men insett att det var som ett tala med en vägg. Hennes mamma kunde inte dö av sjukdom, av en infektion. Att se Kali tyna bort långsamt var det mest smärtsamma hon varit med om, och just därför hade hon låtsas som att det inte hände. Men då Cy och Usha kommit i samlad trupp med bistra miner och förklarat att nu var det dags, nu behövde de ta in verkligheten och vara vid Kalis sida, hade hon lytt.
Nu närmade hon sig lyan med darrande steg. Varför var det så svårt? För första gången i sitt liv kunde hon förstå de som frestades av odödligheten. Mammor borde inte kunna dö, de borde vara eviga. Hon drog snörvlande efter andan och såg in i lyan där modern låg. Smal och skröplig, med det enda ögat disigt och skadat precis som Lamias. Det var en otäck parallell, hon såg sig själv i sin mor på ett sätt hon aldrig ville göra. Hon såg Chaibos närvaro.
"Hej."
Viskade hon och la sig ner för att inte blockera hela Kalis synfält. Dimman virvlade runt henne av rörelsen. Lamia förstod att Kali ville kunna se sin skog, sitt kungadöme. Bakom sig hörde hon syskonens jäktade tasstramp, Usha och Cy kanske talat allvar med dem med.

Corson stod i skogsbrynet. Bakom de vita ögonen betraktade han hennes flackande ljuspunkt, hennes sinne som långsamt tynade bort. Lamia hade varit före honom, men han kunde känna de andra syskonen närma sig. Men Corson stod orörligt kvar.
Han var rädd. Det var inte en känsla han stött på ofta. Det var ingen känsla han någonsin lärt sig förlika sig med. Den tryckte i hans bröst, besvärande och darrande. Den fick honom kall, och tom. Vad var nästa steg? Vad var planen? Corson hade helt tappat förmågan att avgöra.
     Slutligen fick han modet till att röra sig fram. Han kände sig villrådig och liten när han såg ner i lyan. Den bilden han hade - och alltid skulle ha - av sin mor var inte den han såg nere i lyan. Han var osäker på om hon ens kunde se honom. Om hon ens visste att han var där. Kunde hon höra honom? Även om hon kunde det, så visste han inte vad han skulle säga. Han växlade en blick med Lamia, innan han med försiktiga rörelser kröp ner bredvid henne. Corson kunde knappt minnas att han någonsin legat vid hennes sida. Trots att hon var större än honom kändes hon så liten och skör när han försiktigt lade sig intill henne. Hon var bara ett magert skal av vad hon en gång varit, men ändå kände han en vördnad för henne som han aldrig gjort tidigare.
Varsamt, noga med att inte lägga någon vikt på henne, placerade han huvudet över hennes hals. Vilandes, utan någon egentligen tyngd. Ett stilla sätt att säga att han var här, och han skulle vara det tills hon nådde Chaibos grottor.

Naphula hade väntat på den här stunden. Anat att den skulle komma snart. Bävade för den, men ändå på något plan så gav det henne en underlig ro inom sig, begravd bakom den värkande smärtan och sorgen. En ro till att moderns lidande äntligen skulle få ett slut, att hon inte skulle behöva befinna sig i detta vedervärdigt hemska tillstånd som hon inte förtjänade.
Det gjorde inte det hela lättare på något sätt dock, och stegen var tunga när hon nu sökte sig till moderns lya, kanske för en sista gång. Hon hade funnits där för henne på sistone, hjälpt och vårdat henne i den mån hon kunnat. Hon hade sett henne tyna bort framför henne, oförmögen att äta eller dricka tillräckligt, för svag för att röra sig, för att prata. Kali hade sovit mycket, och de få vakna stunder hon haft hade oftast tillbringats med att se ut på skogen från lyans öppning. Hon hade alltid haft en av de bästa lyorna tyckte Nula, en som riktigt fångade Kaiwoods storhet i en enda blick. De väldiga träden, varav en av de allra äldsta och största, reste sig höga bortom den lilla gläntan. En bäck rann mellan träden och morgonsolen tilläts skina ner genom de väldiga trädkronorna på sina ställen för att släppa in lite ljus. På håll gick det att ana en del av Morikos höjd. Det var lyan där hon och hennes syskon hade fötts, lyan som varit en stor del av deras uppväxt. Så på något vis var det passande att det var här allting slutade för deras mor, omgiven av en del av sina valpar.
När hon kom fram till lyan så såg hon att Lamia och Corson redan låg intill henne. Det lugnade henne något. Hon hade försökt vädja till dem i flera dagar, försökt få dem att inse att slutet var nära nu. Lamia hade inte velat inse det, hade nonchalerat det och fortsatt som vanligt. Corson var alltid svår att läsa och hon hade inte fått mycket svar från honom. Det hade gjort henne irriterad, och hon hade mer än en gång käftats med dem om det. Kali behövde dem, och det hade varit viktigt för henne att de skulle vara där. Och nu var de det.
Hon kravlade sig ner i lyan, nu något trång, och lade sig ner intill Corson. Hon hade spenderat ganska mycket tid med Kali på sistone, så hon ville släppa fram sina syskon i första hand. Hon sträckte dock ut en framtass över broderns ben för att lägga den mot Kalis tass.
Där låg dem, väntandes på slutet.

Han hade haft en stor knut i magen en tid. Det var precis likadant som när Paimonia togs ifrån dem. Han visste vad som skulle komma redan innan de sagt att det inte längre fanns någonting de kunde göra för henne, och när det kom till familjen hade han sedan länge lärt sig att lyssna på magkänslan. Om inte annat hade han lärt sig att lyssna på skulden han kände över deras död. Han var så rädd. Så, så rädd. Självklart tillät han sig inte att visa det för de andra i flocken. Han var en av Lykoris ledare, och som sådan kunde han inte bara falla ihop. Men sanningen var den att han hade inte en aning vad han skulle göra utan sin mor. Det var kanske därför han bara stod där, fastvuxen i marken. Han kunde se moderns lya. Se syskonen en efter en göra henne sällskap i den. Och han bara stod där. Förbannelse. Han borde finnas där för henne. Borde finnas där för sina syskon. Om inte som ledare, så som son och bror. Och där stod han. Som skogens största fån, och tyckte synd om sig själv. Patetiskt.
    Gå.
En knuff satte äntligen hans tassar i rörelse, men när han såg sig över axeln fanns det ingen där. Inte för att det spelade någon roll. Han visste vem det hade varit.
    "Tack," mumlade han tyst åt ängeln.

Ju närmare han kom desto hårdare kramade ångesten om hans hjärta, fram till han stod vid öppningen. Han drog ofrivilligt, skarpt efter andan. Hennes yttre vittnade inte längre om infektionen, men doften låg fortfarande tung i lyan. Hon var så liten. Ynklig. Han hatade det. Kali var den starkaste han visste, och att se henne såhär var jobbigare än han någonsin kunnat ana. Det var inte såhär han ville minnas henne, men den här bilden skulle för alltid vara etsad i hans minne. Vilset såg han på sina syskon. På sin mor. Abraxas var kanske inte en stor varg, men vingarna gjorde honom inte några tjänster i en redan full boning. Han lade sig platt i öppningen, och ålade in så långt han kunde.
    "Mor," sade han med raspig röst, som om han aldrig hade yttrat ett ord i sitt liv tidigare.
Inte för att hon behövde höra honom för att veta att han var där, men det kändes fel att inte säga någonting alls. Tystnaden som fyllde lyan var obekväm och han motstod frestelsen att bara resa sig upp och gå därifrån. Var det här allt? De skulle bara ligga där och vänta på att hon drog sitt sista andetag? Det var fel. Hon borde inte ens dö såhär. Hon borde helst av allt inte dö alls. Men det var en naturlig del av livet, vare sig han ville eller inte.

Detta uppenbara faktum hade nog varit lättare att acceptera om det inte var för att han höll på att ruttna inifrån av vetskapen att det här var hans fel.

En efter en kom de. Hennes valpar, hennes barn. De fyra som betydde något av de som fortfarande fanns i livet. De fyra som bevisat sig starka och värdiga. De fyra som hon var stolt över. Det faktum att de alla kom, nu när livet sakta men säkert närmade sig sitt slut för henne, fyllde henne med en sällsam glädje. Glädje var inte direkt en känsla som hon ofta kände eller la någon energi på att söka efter, men nu kändes det tryggt, bekvämt till och med. Så märkligt, men så självklart på något vis.
''Mina valpar...'' fick hon fram med en ansträngd och väldigt svag stämma. En som inte alls lät som hennes vanligtvis så sträva och energiska stämma. Denna var mjuk, trött och tyst, knappt mer än en viskning. ''...ni är så starka och lojala...''. Hennes ord avbröts av några rossliga hostningar. ''...ni har kommit så långt...växt så mycket...följt den rätta vägen...''. Det hade de verkligen. Alla fyra hade verkligen tagit till sig av sin uppfostran och flockens filosofi. Det fyllde henne med en sådan otrolig stolthet, och lite mallighet, för vad hon åstadkommit med dem. ''...fortsätt så...ni gör mig stolt''. Hon vred lite på huvudet för att kunna se på dem alla, om än hennes kropp skrek åt henne av ansträngningen. Trött lade hon ner huvudet igen mellan sina tassar. ''De valpar jag aldrig ville ha...ni vann min respekt...och min kärlek''. Rösten dog ut med de orden. Det var för svårt att fortsätta, men hon hade fått sagt allt det hon ville, allt det som var betydelsefullt.
Hon slöt ögonen och betraktade deras färgstarka energier runt om hennes grådaskiga svaga. Aldrig hade väl hennes egna energier varit så tragiskt svaga och tomma, så färglösa och intetsägande. Hon kunde riktigt se hur de dog ut, hur de försvann från den kropp som vanligtvis drog till sig energier, hur de övergav henne för att söka nya tillhåll. Om energierna till och med övergav henne, vad fanns då kvar? Inte mycket, ett tomt skal av vad som varit henne. Den vanligtvis muskulösa och vältränade kroppen nu utmärglad och svag. Tankarna drogs till Abizou och Karasu, hur de tampats med liknande problem under sina korta liv, och hon fick en helt ny förståelse för deras kamp där hon nu låg. Tankarna fortsatte till alla andra hon förlorat, Paimonia, Phenex, hennes egna mor och mormor. Ack, så saknade dem var. Kanske Moriko skulle skänka henne ett sista besök hos dem vart än denna resa nu slutade upp? Den tanken var betryggande.

Hennes tankar blev allt mer sporadiska med tiden. Hennes rörelser allt mindre och svagare. Andningsuppehållen kom allt oftare och blev längre och längre under de timmar som förflöt. Tills dess att hon under kvällen drog sitt sista svaga andetag. Tills dess att hennes hjärta slutade slå.
Så slutade Kalis liv, där det började och där hon levde. I sitt älskade Kaiwood, omgiven av sin familj och flock.