Det hade inte varit meningen att smyga, inte heller att stirra. Men nä hon promenerat bort ifrån faderns svarta trädgård, en av hennes favorit platser i staden, så hade hon råkat se honom i ett mer avlägset område. Hon hade hört innan att Prospero dansade, men hade aldrig faktiskt sett det, och hade inte velat fråga. Därför när hon såg hans böljande flytande rörelser hade hon bara frusit mitt i sitt steg och storögt följt stegen med blicken. Hon hade tränat med Jafari, men inte jätte ofta. Pappa var hjälpsam och hade gått med på att betala för Jafaris expertis efter hennes och Flippas första träning med Stäppvargen, men samtidigt förstod hon att sådana special lektioner inte var något hon kunde göra ofta, dels för priset och dels för att Jafari faktiskt hade sitt jobb att tänka på.
Hon stängde munnen när hon insåg att hon stått och gapat, och ställde ner tassen som förblivit hängande i luften. Prosperos skarpa blick mötte plötsligt hennes, och en brännande genans spred sig i hennes runda ansikte. Snabbt slog hon undan blicken, osäker om hon borde gå eller stå kvar? Vilket slutade med att hon bara tafatt stod där och stirrade på marken med ett nervöst hummande. Som om hon skulle bli osynlig om hon bara stod tillräckligt stilla.

Prospero hade dragit sig undan en stund. Flera av vännerna var upptagna med övning inför en framställning, andra med olika studier och ansvar som Prospero inte var delaktig i. Han hade istället sökt sig till en tystare plats, där han vetat att ytan var stor nog för honom att röra sig, men inte så stor att den användes av många andra. Där hade han fått en stund för sig själv, att andas och sortera sina tankar.
     Han hade fallit in i stegen med en bekväm vana. Det var något närmast meditativt, dansen. Den lät honom vara i nuet, jagade bort oro och tankar när han fokuserade på sina steg och sin andning. Prospero skiftade från en pose till en annan i en konstant, långsam rörelse. Flytande från tass till tass, svansen böljande bakom honom och kroppen säker.
     Till en början hade det varit en form av kompensation. Han hade aldrig haft några krafter att öva på, så som hans jämngamla vänner. Han hade aldrig velat stå i rampljuset, som de som valt teatern, och om än musik väckte något i hans inre så hade sång inte varit hans kall. Så han hade funnit dansen. När vännerna lagt tid på förmågor Prospero aldrig skulle komma i närheten av att äga så hade han istället lagt fokus på sin kropp. När de spunnit smycken ur metall och fått eld att blomma ur intet, hade Prospero dansat. Timmar efter timmar lagda på magiska krafter, blev för Prospero istället oräkneliga timmar av blåmärken och värkande leder och muskler.
     Prospero slöt ögonen och flödade in i nästa steg. Han förde ena baktassen utåt, bakåt, i en båge runt sig själv. Han släppte marken med framtassarna när han vred sig, och balanserade upp på bakbenen, med nosen mot himlen. I en inövad rörelse vände han åt sidan, tog mark med framtassarna igen och vilade pannan mot stenen under sig, medan han sparkade upp bakbenen i luften ovanför sig, och stannade där.
     Nu var dansen mer än bara kompensation. Den hade gett honom kontroll, något han ofta kände att han saknat. Kontroll över en kropp som för ofta tog all form av kontroll ifrån honom. Han hatade det. Men när han dansade lydde den. Muskler rörde sig med precision, starka och säkra. Hans ben rörliga och lydiga. Hans andning centrerad i nuet.
     Prospero sjönk långsamt ner från huvudstående, den ena baktassen efter den andra. Musklerna vibrerade under huden, höll emot medan han vek sig över sig själv, tills alla fyra tassar stod mot marken, hans mage vänd mot himlen. Han pausade kort. Kände sina andetag strama varmt under sträckta muskler, och den plötsliga känslan av att vara iakttagen.
     Prospero öppnade ögonen och såg, upp och ner, hur Dicentra stod en bit bort och studerade honom. Med ett kort huffande spände han rygg och lår, och slängde upp ena frambenet för att ge sig själv tillräckligt momentum för att räta upp sig igen till normalt sittande. Han reste sig upp och ruskade spänningen ur lederna medan blicken fäste sig vid valpen.
     "Öhm…" Han försökte att inte smittas av den osäkra nervositet som Dicentra utstrålade. "Hej, Diss? Ville du något?"


[Ta en liten rough animation av ish den sista dansbiten jag tänker han gör, för ord är svårt osv]

Ansiktet hettade, och kinderna kändes som om de skulle börja ryka snart. Men hur hon än försökte förblev hon fullt synlig, en osynlighets kraft hade suttit fint nu. Då han talade ryckte hon lätt till vid smeknamnet. Fladdrade med blicken upp mot honom. kunde inte hindra den lätt förnärmade minen, men sopade bort den lika snabbt som den kommit. Hon hatade det. Diss, hon kunde inte avgöra om det var bättre än Dissy.
 "Jag" hon talade tyst, brukade inte prata mycket. Kanske kunde Prösp förstå det? Kände han samma magiska band till dansen? Känslorna den kunde förmedla utan att ett enda ord uttalades?
 "Förlåt" hon log vagt, ursäktande, men lyckades brotta bort den mesta av nervositeten. Rätade lite på sig.
 "Jag var på väg mot torget" hon såg mot vägen hon följt innan hon fått syn på honom.
 "Jag visste att du dansade, men jag hade aldrig sett det, du är så duktig" uppriktigheten i hennes röst var tydlig. Hon önskade att hon kunde bara en bråkdel lika smidig i sina rörelser som han. Lika rättfram och säker. Trots att han varit upp och ner hade han haft balans och kontroll, något hon själv hade svårigheter för, den knubbiga valpiga kroppen inte riktigt byggd för de mer avancerade stegen.

"Åh." Prospero blinkade ett par gånger, och såg ner på sina egna tassar för ett kort ögonblick. "Öh, tack." Han vände tillbaks blicken till Dicentra igen. Han ryckte lätt på axlarna. "Jag har, eh… mycket tid." Komplimanger var inte riktigt Prosperos forte. Det var hans syskon som brukade få dem, som lärde sig roller och repliker och visade sina kunskaper för andra.  Prospero var mest… där. En statist. Han gav Dicentra ett litet leende.
     "Hörde att du också börjat." Han hade sett, lite, när han varit på väg nån annanstans. Det var imponerande att Grendels barn hade tiden redan, med allt annat de också behövde lära. Den roll de hade att fylla, och hur övervakade deras liv var efter vad som hänt Aurora. Efter Varya. Nilo och Stephano. Det stack hårt i Prosperos hjärta, ett blandat stygn av sorg och ilska. Han tog ett djupt andetag.
     "Är du här själv?" Prospero synade luften runt Dicentra, och korsade lugnt avståndet mellan dem.

Det drog i mungiporna. Hon hade alltid sett herediserna som väldigt självsäkra, att se honom tveka lite var något hon inte var van med. Det tog ner honom lite till en nivå hon kunde handskas bättre med, även om han fortfarande var något av en idol i hennes ögon.
 "Bara lite" svarade hon fåordigt och slog ner blicken kort innan hon såg upp igen.
 "Inte alla har mycket tid" leendet var varmt och rösten vänlig. Det fanns mycket annat hon behövde lära sig, många saker som var viktigare än att dansa.
 "Jag är här med dig" hon log brett, Haru hade varit i närheten i trädgården, och hade säkert uppsikt på henne fortfarande, och om det inte var hon var det säkert någon annan, men det var inget Dicentra själv tänkte på. Men nu när han frågat såg hon sig om ändå.

"Det är du." Ett litet leende drog i Prosperos läppar. När han stannat framför Dicentra ruskade han snabbt på kroppen för att bli av med den envist spända känslan han nästan alltid bar på nuförtiden. För att se till att muskler och leder fortfarande lydde. Svansen viftade vänligt när han såg ner på den lilla flocksystern igen.
     Det var ovant att vara den större i en situation. Inte bara äldre, utan fysiskt större också. De flesta av Tenebris medlemmar var stora vargar, eller åtminstone större än vad Prospero själv var, eller runt hans egen storlek. De enda markanta undantagen var egentligen Grendel och hans barn, och Grendel upplevdes alltid större i ren utstrålning.
     "Hade du nått särskilt ärende på torget? Jag kan följa med, om du vill."

Efter att hon sett sig om, och inte sett Haru, eller någon annan, så såg hon tillbaka på Prospero och mötte hans leende med ett eget.
 Vad hade hon egentligen tänkt göra på torget? Hon hade helt glömt av när hon sett han träna, och nu var hon inte säker. Det fanns många saker att göra där, stånd och marknader, gatuartister. Valpar i hennes ålder hon kunde leka med när hon hade tid till det.
 "Kolla om de fått nya blommor!" bestämde hon till slut, om det var vad som varit planen innan visste hon inte, men det spelade ingen större roll. Nu när Prösp skulle med lät det som en bra plan, hon älskade blommor.
 "Om du vill" lade hon till när hon kom på att Prösp kanske inte alls ville följa med henne för att titta på blomster. Man kunde tro att hon själv skulle tröttna på växtliv med en fader som höll på mycket med det, men det gjorde hon inte. Hon älskade att höra Grendel prata om växterna och vad han gjort för att få fram nya exemplar. Det var inte alltid hon förstod innebörden av alla ord, eller hur det funkade, men det gjorde inget.

Han väntade tålmodigt på att Dicentra skulle fundera klart, och när hon glatt utbrast att hon skulle kolla på blommor växte Prosperos leende till svar. Det var svårt att inte smittas av valpars glädje. Där var något så… enkelt i allt de gjorde. Oskyldigt och livsglatt.
     "Jag följer gärna med," svarade han, och buffade vänskapligt nosen mot Dicentras kind. "Du har nog mer koll på blommor än vad jag har, så du får ta och visa om där är nått häftigt." Åh, Prospero kunde lite om blommor. Det var svårt att inte lära sig nått om växter med så många växtintresserade vargar runt sig, men hans kunskap var mest ytlig. Sen om Dicentra skulle visa honom något han redan visste så hade inte Prospero några planer på att hindra henne. Ville hon prata om maskrosor kunde han vara heeelt utan kunskap om maskrosor för idag.

Hela hennes väsen lös upp när han sa att han ville följa med. Det var alltid roligare att göra saker med någon annan. De oproportionerligt stora tassarna trampade på marken, och närmast knådade stenen på gatan.
"Åh!" leendet var bländande och hon studsade ett par gånger på stället innan hon med klumpig små språng satte av längs gatan, alldeles för exalterad för att vara lugn och sansad. Hon hade bråttom att komma fram, helst nyss!
"Kom, kom" kuttrade hon glatt.
 Ju närmre marknadsplatsen de kom, ju mer vargar var det som trängdes på gatan, de flesta mycket större än henne själv. Många gånger kunde hon smita under större vargar när det var trångt. När Pappa var med så sa han att det var ohövligt. Men hur skulle hon annars komma fram när hon hade bråttom?
 "Hääär borta" hon hade redan ställt sig vid första ståndet med blomster som utbud. Oftast så var det växter som redan plockats och var till för att säljas för kortsiktig prydnad. Hela växter dom fortfarande kunde gro var mer sällsynt, men hon var lika glad ändå där hon stod framför pläden med plockat blomster, bänken var lite för högt upp för att hon skulle kunna se över kanten, även om den var sänkt för att vara lättare för mindre vargar. Tassarna trampade otåligt på plats medan hon tittade efter Prospero, som inte riktigt kunde ta samma genvägar som henne under andra vargar.

De lämnade stillheten bakom sig, och ju närmre Dicentras utvalda marknadsplats de kom desto fler blev de andra vargarna runt dem. Prospero följde lydigt efter den uppspelta lilla aderonen, som satte av i full fart utan så mycket som en blick bakåt, säker så som valpar var på att den vuxna självklart följde efter. Hennes fullständiga fokus tog henne snabbt förbi och under vargar som överraskat hajade till, och Prospero gav enkla ursäkter och avväpnande leenden i hennes spår. Han möttes av korta axelryckningar och varmt skrockade "Valpar" av några, och låga muttranden av andra. Några såg efter honom och Dicentra en andra gång när de passerade. Prospero på egen hand var bara en till svart varg i mängden, men i följe med vad som tydligt var en av Tenebris ledares döttrar så fick hans närvaro en annan kontext. Heredis. När Prospero kom ikapp Dicentra så gav han henne en uppmuntrande nickning.
     "Okej, är det någon särskild du letat efter?" De stod framför en handlare vars varor låg prydligt utlagt på en slätpälsad pläd, med en låg bänk bredvid som handlaren främst verkade använda som arbetsyta. Doften av blommor och snittad grönska var stark i luften. Prospero mötte kort byteshandlarens blick och gav honom samma leende han gett de han tidigare behövt tränga sig förbi. Valpar.  Han fick ett lätt roat uttryck tillbaka. Prospero vände uppmärksamheten till Dicentra igen.
     "Den här är söt." Han pekade på ett knippe med små, lila blommor som växte i på rad längs smala, raka stammar. "Vad är det för en?" Lavendel, om Prospero inte misstog sig, men det sade han inte högt utan såg istället på Dicentra för svar.

"Röd!" Förkunnade hon, utan vidare förklaring, då han frågade vad hon letade efter. Hon hade bara tänkt på pappa och Blommor, och pappa var röd, och han gillade blommor. Såklart!
 Prospero pekade ut en blålila blomma som växte i små knippen. Man kunde nästan se kugghjulen arbete innanför skallbenet på henne medan hon försökte minnas blommans namn. Hon visste att hon sett den förut.
 "Ööhm" hon sneglade på byteshandlaren, men avbröt honom när han tänkte svara "VÄNTA!" ett beslutsamt uttryck på anletet då hon lutade sig framåt för att djupt sniffa på de små knippena. Åh.
"LAVENDER!!" utropade hon så snart tanken slagit henne. Tassarna trummade i marken och ett brett leende bredde ut sig på läpparna när hon såg triumferande upp på Prospero igen. Helt obekymrad över eventuella blickar ifrån passerande vargar, som även dem försökte se vad än försäljaren hade ute.
 "De luktar gott" hon nickade för att understryka sina ord. Det var allt hon mindes om lavendel. Något om att dölja härsknare dofter, men som i hennes sinne kunde sammanfattas med den enkla meningen.
 "Men inte röd." konstaterade hon och såg ned på växterna igen. Sneglade kort på ett par blodröda rosor, men skakade på huvudet. Nej. Hon föredrog faderns, älskade historierna bakom hur han arbetade hårt för att få fram dem. De Röda rosorna var inte bra nog att representera honom.

"Inte röd", instämde Prospero med en allvarsam nickning. Det ryckte dock i hans mungipor på ett avslöjande vis när han försökte hålla igen ett skratt. Han lät sig själv le brett igen när Dicentras fokus återvände till blommorna. De stora, gula valpögonen fastnade på en samling röda rosor, men for snart vidare. Okej, något rött, men inte rosor. Prosperos blick föll snabbt på ett knippe av en röd planta han inte kände igen. Raka, klargröna stammar som delade sig i toppen till en ring av röda blomster med smala, krullade blad. Ut ur varje blomma stack flera långa, röda spröt av något slag som fick Prospero att tänka på morrhår eller spindlar.
     "Från Kaiwood, den." Prospero såg upp på byteshandlaren, som tydligt sett honom studera knippet. "Inte lätt att få tag på. För nära Lykoris för de flesta." Där fanns viss stolthet i hanens röst. Prospero såg ner på blommorna igen, och undrade för ett ögonblick ifall handlaren burit dem hela vägen från Kaiwood med hjälp av nån kraft som hållit dem vid liv, eller om han tagit med sig fröer och odlat dessa själv.
     "Vad heter de?" Prospero såg upp igen, och handlaren gav en vagt osäker grymtning.
     "Vad skogstokarna kallar dem vet jag inte. Jag kallar dem Morikos Morrhår. Från hennes skog trots allt."
     Prospero nickade ett tack, och knuffade Dicentra lätt i sidan för att få valpens uppmärksamhet. "Vad tycker du om dem?" Han pekade ut Morrhåren för henne.

[Blommorna i fråga är Röd Tempellilja (Lycoris radiata), som växer i Kaiwood och är rikligast runt Morikos Höjd.]