De hade sprungit för sina liv så långt de orkade och sen lite till. Och trotts att flera av dem blödde och alla var rejält uppskakade, eller kanske just därför, hade de brustit ut i ett gemensamt skrattanfall så fort faran var över. Adrenalinet släppte sitt grepp om deras kroppar och de föll ihop i sanden, skrattade mellan utmattat flämtande. Om de varit törstiga innan var det ingenting emot nu. Dew lyckades använda sin kraft för att dra fram minimalt med vatten från långt under sanden. De delade så broderligt de kunde, alla fortfarande törstiga efteråt,  och sen hade de fortsatt att röra sig bort från solen som långsamt sjönk bakom dem. Vad det verkade hade de lämnat sandvargarnas revir bakom sig och gick nu i en maklig takt. Dew kände sig dock fortfarande lite uppjagad och varje gång nån av dem trampade snett och satte ett sjok sand i rullning kunde han känna raggen resa sig. 
Den trevliga tiken hette tydligen Katya och verkade tveklöst mindre trevlig ju mer man lärde känna henne. Hennes bror hette Aleks och den lilla konstiga rosa filuren som trotts att han presenterat sig konsekvent kallade honom för inte-pond hette Kremla. 
"Nej nej nej lyssna vi måste ha nått tufft, nått coolt, vi är ju cooligar... typ döskallegänget!"
De var mitt i en hetsk diskussion om vad deras nybildade gäng skulle kallas och Aleks kom med de mest basic förslagen.
"Eller nej HAHA kolla här jag har det!! Sandvargsdräparna HAHAHA"
Han hade verkligen det lustigaste skrattet och Dew kunde inte låta bli att stämma in.
"Kanske sandkillers!"
Dew fick en snilleblixt.
"Vad sägs om 'nått tufft på nimorian' haha"
Ett ironiskt namn med inbyggt skämt, perfekt ju!
"Neudachnik*"
Muttrade Katya och Aleks frustade till igen
"Åh ja!! Det var ju ascoolt!"
Berömde Dew och Kremla stämde in genom att med grov brytning upprepa ordet om och om igen medan hon spatserade fram och tillbaka över Aleks rygg. 
Både Katya och Aleks skrattade men innan han hann börja låta helt galet tystnade Aleks och spanade söderut.
"Ey grabbar, Neudachniks, kolla in"
Dew följde hans blick och kunde först inte tro det. Vatten!! Osäker på vart han fått energin ifrån började han springa och kastade sig tanklöst ut i det. Drack djupa klunkar med vatten upp till knäna. De andra anslöt sig snart med lyckliga tjoanden och tacksamma böner, de plaskade i vattnet och drack så mycket de orkade.
"Aleks"
Kallade Katya sin bror med ett finurligt leende. 
"Törstig? Ta en klunk!" 
Så fort brodern såg upp skvätte hon upp en flodvåg rakt i hans ansikte.


[Till grävlingarna!! Hojta om jag ppar för vilt heh.. *underdog/loser]

Katya sa inte så mycket när gruppen snubblade fram genom Öknen. Inte för att hon var blyg, utan snarare för att hon inte såg något syfte i att småprata. Ibland fyllde hon i med någon retsam kommentar, men höll annars fokus på att försöka få dem mot en vattenkälla.
     Det var Aleksandr som såg vattnet först. Katya kunde inte tro sina öron, men ett eget uppsluppet skratt bubblade ur henne. De rusade fram och plaskade ner i vattnet. Trots att det var varmt svalkade ändå vattnet och hon drack girigt. När hon sneglade åt sidan såg hon sin bror dricka och hur det blev rött om honom när torkat blod lossnade. Hon hade fortfarande inte accepterat tanken på att han hade kunnat dö där och att hon hade behövt leva utan honom. Aleksandr såg upp på henne och det rosafärgade vattnet, och hon undrade om han tänkte samma sak. Det var en hemsk tanke, och hon var desperat efter att lätta på stämningen.
     "Aleks, törstig? Ta en klunk!" Hon skvätte en rejäl klunk av vatten mot honom. Så vänlig hon var som hjälpte honom att dricka.

Vattnet var som en gudasänd gåva. Han hade först inte vågat tro sina ögon när han såg det glittrande, porlande vattnet framför dem. Synen gav Alek ny styrka att rusa fram, och han kunde bara hoppas Kremla fattade galoppen och höll i sig. Ansiktet och ryggen värkte och sved, och blodet hade runnit och torkat in i hans päls. Vattnet var en välsignelse nog att få honom att glömma att han hade ont.
     Allt medan han drack stora klunkar märkte han i ögonvrån att Katya tittade på honom. Alek stannade upp och lyfte blicken mot henne. Han undrade vad hon tänkte. Så var det som att hennes fundersamma min byttes ut.
     "Aleks, törstig? Ta en klunk!"
     Katya skvätte Alek med vatten. Han frustade och fräste när han fick lite i nosen och ögonen. "EY! Du bad om det," flinade han. Med ett högt rop tog han ett språng mot henne och knuffade till henne så att hon ramlade omkull. Alek garvade högt av åsynen av Katya, helt blöt från nos till svanstipp, så drypande av vatten att pälsen hängde tung. "HAHAHAHA, ta en klunk själv din tönt!"
      Alek hade en känsla av att hon skulle gå till motattack. Snabbt försökte han halta ifrån henne, men inte utan att sänka nosen mot vattnet och ta flera, stora klunkar. Han var så törstig att det kändes som att han kunde sina hela floden. Nog för att vattnet var varmt, men det var en välkommen törstsläckare.

Vatten? Vatten! Kremla kunde knappt tro sina ögon! Det var vat-
    "Huöpp!" utbrast hon när Alek plötsligt satte av.
Hon fumlade med glasbiten innan hon extra ograciöst ramlade av honom och rätt ner i sanden. Men glasbiten var säker! Det var det viktigaste. På tre ben studsade hon efter de större vargarna. Hon lade försiktigt glasbiten vid strandkanten innan hon yvigt kastade sig i vattnet. Vingarna slog fånigt bakom henne medan hon sprattlande höll sig flytande. Ljudligt sörplade hon i sig vattnet. Vid alla svampar i hela världen, det hade aldrig varit så gott förut!

[Jag är väl medveten om att det händer fuck all här, men alltså, Kremla är fokuserad. Och ja, det är min ursäkt för att slippa ta ansvar över att jag inte har någon fantasi här och nu]

För första gången sedan han äntrade öknen kunde han känna sina krafter närvara igen. Floden tycktes ha dragit med sig sediment från områden längre norrut så inte nog med att vattnet var närvarande, sten och lera var det med! Ett fullskaligt vattenkrig hade utbrutit på stranden mellan de två cestrosyskonen och Dew ville inte vara sämre själv. Han kollade på allas uppmärksamhet exakt som den tonårspojke han var.
"Öh, kolla in det här!"
Han tog ett skutt ut i vattnet och kände kraften röra på sig, lät ett svagt skalv gå ut från sina tassar och gröpa ut en grop under vattenytan. Sedan styrde han upp leran från flodbottnen och fick den att resa sig tillsammans med en våg av vatten som sköt iväg rakt emot syskonen. Han hade saknat sin kraft så mycket att han inte ens tänkte på att de kanske inte skulle bli överlyckliga av att täckas med lera. Dessutom, lite smutts hade väl ingen dött av.
Mycket riktigt väckte lerbadet mer ilska än han först förutsett, speciellt hos Katya, och vattenkriget blev för några ögonblick på blodigt allvar innan Aleks lyckades lugna ner situationen. I slutänden var de alla så glada över att ha hittat vatten efter sin långa språngmarch att all osämja snabbt blåste över. Vilket 'ventyr de varit med om.

[Avslutar här även om jag egentligen ville utelämna sista paragrafen för att göra ett sissta prompt-sök innan hahaha, om jag mot förmodan råkat på något crew får ni gärna typ.. bortse från min sammanfattning och bara tuta o köra. Annars: AVSLUTAT. Fridens liljor osv!]