Öknens värme och ljus var nästan bländande trots att solen hängde lågt på himlen. För att inte tala om varmt. Den täta pälsen som klädde Alek var plötsligt totalt överflödig - men det hade varit en bra idé att testa stigarna för att utforska. Även om instruktionerna till Lövskogen hade varit tydliga så var det lätt att strunta i dem. Det hade gått ett rykte om en stjärna som slagit ner i öknen, var nu det låg, och det här var kanske deras enda chans i livet att se det. Dessutom var Katya en mycket roligare resekamrat än han räknat med. Han behövde inte hålla tillbaka, behövde inte följa regler. De kunde göra vad det ville, och den friheten steg honom klart till huvudet. 

Det som varit en överraskning på färden var Kremla. En röd-rosa liten varg, eller räv kanske, med små vingar som stack upp ur ryggen. Alek tyckte att hon var fasligt rolig, men Katya kanske inte delade det sentimentet. I vilket fall så hade Alek, kanske lite förhastat, erbjudit att hon kunde vandra med dem, och hade förkunnat att de var på väg för att kolla in stjärnan.

Två hade alltså blivit tre.

"Skabb alltså," flämtade Alek under värmen, varje andetag en ansträngning i den heta luften. "Varför gör vi det här? Alltså, inte så att jag tänker backa ur." Ett hest, kraxande skratt for ur honom innan han harklade sig. Munnen kändes redan torr, men de kunde kanske vara trygga i vetskapen om att solen skulle gå ner snart.
"Jag är bara så förbaskat törstig."
Katya kanske eventuellt skulle ge med sig för hans klagande. "Hur vet vi att den där stjärnan finns på riktigt? Den där kärringen kanske ljög om alltihop. Ska den inte vara, typ, hur hög som helst? Allt jag ser är sand och mer sand."
Alek sparkade demonstrativt i sanden så den sprätte. Han hade bestämt sig för att han ogillade sand, iallafall när det var så här mycket av det, och såhär varmt. 
"Du, Kremla. Vill du höra om en dum grej Katta gjorde en gång?"
Alek kunde inte låta bli att retas, det var så fruktansvärt tråkigt att bara gå och gå utan att ens se något intressant. Utan att vänta på svar fortsatte han. "Det hela började med en vadslagning mellan henne och mig. Hon tyckte visst att hon var vågad nog att lägga en massa döda fiskar i vår brorsas bädd, och jag sa att det var hon visst inte-
Vänta, vad var det där borta? De var påväg över en höjd och bortom krönet skymtade något i fjärran. Något stort, och glittrande som reflekterade himlens och öknens färger. Som de vassa bergstopparna i Norspiret, men som om de vore av glas. Alek kom helt av sig och glömde att fortsätta historien.

[Till Kremla och Katya!]

Kremla var iväg på viktigt uppdrag! Ensam på ett viktigt uppdrag! Och medan hon förstod allvaret, på sitt egna Kremla-vis, så var det så fruktansvärt tråkigt att resa utan Pond. Hon hade ingen att prata med, mer än sig själv, och det var bara roligt en stund. Andra hon mötte verkade inte ha tid för henne, eller bry sig om henne, eller jagade iväg henne! Det sista gjorde henne oerhört förnärmad. Jätteotrevligt faktiskt! Så hon var glad att hon hade träffat Alek och Katya.

Hon var dock mindre glad över att de faktiskt kommit till öknen. Den var ju jättevarm! Varför hade ingen berättat det för henne? Halvt smält och flämtande låg hon över Aleks rygg och dinglade.
    "Neeeeej, stjärnan finns!" stönade hon i protest när Alek ifrågasatte dess existens. "Det har Vilja sagt, och Vilja skulle aldrig ljuga för mig!"
De var ju kompisar! Och kompisar skulle aldrig ljuga för varandra. Så det så!
    "Du, Kremla." Hon vred på nacken för att kunna se honom ordentligt. "Vill du höra om en dum grej Katta gjorde en gång?"
Ja! En historia! Med brinnande intresse lyssnade hon på vad Alek hade att berätta. Ett fnitter lämnade honom när han nämnde de döda fiskarna. Så plötsligt slutade han berätta.
    "Aleeek, du kan ju inte bara sluta!" protesterade hon och sparkade lite lamt med benen. "Vad tittar du på?" frågade hon med kränkt röst.
Hon var tvungen att kisa, men långt där borta tyckte hon sig se något dansande torna upp bakom horisonten. Misstänkt genomskinligt. Kremla började sprattla på Aleks rygg, som om hon helt glömt bort hon var halvt medvetslös och törstig och istället fulla av energi. Sedvanligt rann hon av den hon åkte på och slog en kullerbytta när hon landade i sanden.
    "Där borta! Där!"
Med studsande steg tog hon sig över sanden. Den var jättevarm!
    "Aj, aj, aj-" hon upprepade orden för varje steg hon tog.
Skitöken, varför var den så himla varm?

Dew hade vandrat planlöst sen norrskenet, sen Stephanos död som inte ens varit hans död - bara ett försenat dödsbesked. Och nu hade han hamnat i öknen. Hade han varit en riktig stäppvarg hade han nog verkligen passat in här men nu skar sig den blå pälsen rejält mot landskapets uteslutande varma nyanser. Den lilla underull han ärvt från sin biologiska mor, och som kommit till god användning i islagunen, var också en riktigt plåga här i den gassande solen. Dessutom var det förvånansvärt ansträngande att vandra i den lösa sanden. Kortfattat kände han sig inte direkt välkomnad till öknen, och han önskade desperat att han tagit rådet att ha med sig mycket vatten på större allvar. Inte trodde han att resan skulle vara så lång och ansträngande och helt utan städer eller mindre rastplatser på vägen.
Så då han först såg något gnistrande i vid horisonten trodde han attt det var en sån där hägring som han hört talas om. Men då han kom upp på en sanddyn så uppenbarade sig plötsligt den omtalade stjärnan för honom. Dessutom, bara en liten bit framför honom, fanns ett helt sällskap med tre vargar. De kanske hade lite vatten att bjuda på. Han fylldes av ny energi vid tanken och satte av mot gruppen.
"Ey, Tjena! Vilken grej va?!"

Öknen drev Katya till vansinne. Inte för att hon vanligtvis hade lätt för att kontrollera sina känslor, men den ständiga värmen och törsten gjorde allt mycket värre. När de stött på Kremla hade hon först inte haft något emot det - tills den lilla slagit följe med dem. Katya gillade inte att ha sällskap. Gruppens dynamik hade rubbats, och Aleksandr gav henne nästan ingen uppmärksamhet alls. Allt gick till Kremla, som nu dinglade över hennes brors rygg. Kunde hon inte gå själv eller? Katya blängde mörkt på den rosa. Hon gick demonstrativt några steg bakom, men ingen verkade notera. Det gjorde henne naturligtvis bara ännu argare. Hon hade inte ens energi att avbryta hans dumma historia, som inte ens var sann. Inte på sättet han berättade, i alla fall.
     "Aleeek, du kan ju inte bara sluta!" Katya fnös. ALeEeEk. Visste hon inte vad han hette eller? Visserligen kunde hon inte riktigt placera vad det var som gjorde henne så uppretad, men hon tänkte inte låta det stoppa henne.
     Alltför upptagen med att sura och vara avundsjuk gick Katya in i Aleks, som hade stannat.
     "Se dig för", snäste hon trots att han inte gjort något, och tänkte just fortsätta när hon fick syn på den enorma glasklumpen. Det fick effektivt tyst på henne.
     "Ey, tjena! Vilken grej va?!" En till? Katya motstod lusten att stöna och vände sig om för att möta den nya. Det var en roligt färgad hane, men han såg rätt harmlös. En snilleblixt slog Katya. Om det här blev hennes nya bästis så kanske Aleksandr skulle förstå vilken fantastisk syster hon var och sakna henne. 
     "Verkligen!" svarade hon, i en inte särskilt Katyalik, glättig ton. "Kom, vi kollar närmare!" Hon fyrade av ett bländade leende mot honom och skyndade sig sedan att ta täten med ben fyllda av ny energi.

Alek hade inte lagt så mycket tanke vid Katyas tystnad. Han fattade inte att hon var på dåligt humör förrän hon gick rakt in i honom där han stannat och snäste åt honom. Irritationen i hennes röst var tydlig men han uppfattade det ändå inte som något onormalt. Hon kunde vara snäsig ibland, och med den starka solen och törsten som stramade i halsen var han inte förvånad att det gick ut över hennes humör. Han flinade bara kort åt henne innan han åter vände riktning mot den enorma kratern som bredde ut sig framför dem. Vad sjukt! Det var som att något exploderat. Hade det verkligen fallit från skyn? Fanns det någon här som kunde förklara vad det verkligen var för något? Alek blev distraherad när Kremla plötsligt sprattlade till och halkade av honom ner i sanden där hon gjorde en kullerbytta. Hon var redan i färd att rusa över sanden, som inte sjönk eller tyngde stegen för henne lika mycket som den gjorde för honom. Han tog ett steg framåt.
"Ey, tjena! Vilken grej va?!"
Förvånat lade Alek märke till den fläckiga typen som sprungit upp till dem. Grabben var väl runt deras ålder, blå och brun. Såg ut som en kul typ, och Alek spetsade nyfiket öronen. Han hann knappt öppna munnen innan Katya plötsligt tog till en väldigt onaturlig ton Alek aldrig tidigare hört. Kanske när hon fjäskade för de vuxna för att ta sig ur trubbel, men aldrig bara på det viset. Det var som att det skar sig fel när hon hade en så plötsligt gullig röst. Va? Vad hade tagit hans syster i besittning? Alek blinkade, så förbluffad av vad han hört att han inte kunde röra sig. Han begrep ingenting av vad som just hänt, och det syntes. Det dröjde ett hjärtslag innan han insåg att Kremla, Katya och den fläckiga främlingen redan var på väg mot stjärnan utan honom.
"Ey, hallå vänta på mig!" ropade han och satte av efter det nybildade gänget.

När de hade nått fram till glaset hängde tungan utanför Aleks mun. Han var helt andfådd, ovan vid att rusa i sånt hett väder och med jobbigt sandigt underlag. Det var värre än snö på alla sätt, men stjärnans vackra glas på nära håll var en sån häpnadsväckande syn att han förbisåg de obekväma omständigheterna. "Wow, asså kolla hörni, det är så... så... blankt! Och färgglatt. Synd att det inte finns nåt att dricka här bara... jag är så himla törstig. Men asså hörni kolla vad ballt, ser ni mönstrena. Kolla, det där ser nästan ut som en varg..." Hänförd betraktade Alek alla strimmor av färg i grönt, gult, svart och silver. Glaset låg som ett utbrett, blankt glasgolv sträckt som de kunde kliva upp på och Alek gjorde det utan större eftertanke.
"Ska se om- AJ, SKABBRÅTTA." 
Med svidande trampdyna kastade sig Alek bakåt i sanden och skakade sin ömma tass.

    "Vik-tigt upp-drag, vik-tigt upp-drag-" sade hon med låg röst och poängterade stavelserna med studsande steg.
Uppspelt åkte hon kana ned för sanden där den var som brantast. Kremla noterade rösten av någon som inte varit där förut. Hon vände sig om och såg en blå-
    "POND!" tjöt hon lyckligt och kastade sig mot sin bästaste vän i hela världen.
Hon kravlade vant upp på honom och slängde tassarna runt hans hals så gott hon kunde.
    "Vilja sa att du inte skulle följa med! Den luringen!"
Hon sprattlade upp på hans huvud, och ramlade med en gång ner på marken. När hon låg där på rygg kunde hon se honom bättre. Han hade ju helt fel ögonfärg!
    "Du är inte Pond! Du lurade mig!" fräste hon anklagande.
Vilket sätt! Lura henne på det där viset! Surmulet rullade hon över på magen och studsade förnärmat efter Alek. Maken till oförskämdhet hade hon aldrig varit med om!

Nere vid stjärnan var det om möjligt ännu varmare. Kremla stannade upp när det kändes som om hon gått rakt in i en vägg. Hon grimaserade missnöjt över situationen, men när Alek började prata om vargar i glaset tog nyfikenheten över.
    "Jag vill se!" ropade hon efter honom och trotsade den lilla, lilla rösten i hennes huvud som sa att hon borde hålla sig borta.
Innan hon hunnit fram till honom skrek han till och drog tillbaka tassen. Hon stannade upp, och denna gång lyssnade hon för en gångs skull på den lilla rösten. Oavsett hur nyfiken hon var hade hon ingen lust att få ont. Eller var det värt det? Hon studerade storögt sin nyfunne vän, och beslöt snart att; nej, det var inte värt det. Kremla snurrade runt för att se sig om efter Katya och låtsas-Pond, och någonting glimmade till i ögonvrån. Med oväntat fokus vred hon på huvudet i dess riktning. Målmedvetet tassade hon bort till platsen och kröp ihop en bit ifrån den. Som om hon jagade någonting inunder snö hoppade hon rätt upp i luften och landade på nosen. Sedan började hon gräva. Som om hennes liv hängde på det! Sanden yrde vilt omkring henne och hon hade ingen kontroll över var den landade. Hennes fokus låg helt på att gräva upp vad det än var som hade glittrat, och om det var någonting Kremla kunde var det att gräva! Frenja hade lärt henne hur man bäst grävde både ner och upp svamp. Och det var kunskap som hade kommit till nytta vid fler än ett tillfälle.

Ni är så betagna av åsynen av den enorma glasformationen framför er, att ni helt glömmer vilka marker ni vandrat in på. Med solhettan brännande över ryggen, och stjärnans glas bländande i era ögon, så slås ni inte av tanken förrän det redan är för sent. Ett högt yl, och ljudet av hotfulla morrningar fyller plötsligt luften, blandat med det skarpa rasslandet av sand i rörelse. Ni vänder er om, och möts av en grupp på fem vuxna sandvargar som kommer mot er på snabba tassar. I luften runt dem reser sig sanden som för en storm, men deras steg är vana och säkra, deras blickar tydligt fästa på sitt mål. På er.
    "Inkräktare!"
 "Inkräktare!"
   "Backa!"
  "Ta dem!"
Deras röster blandas med morrningarna. De ger er inte tid att förklara er, utan går direkt till anfall.

Alltid gick väldigt fort, gruppen verkade välkomna honom men innan han hann fråga om vatten satte de av mot stjärnan igen. Dew hängde på den delvis vita tiken som verkat väldigt trevlig tills han hörde någon tjuta hans brodera namn. Förvirrat men glatt såg han sig om efter sin bror, vad kunde han ha att göra här i öknen? Så plötsligt var den lilla rosa vargen uppe på hans rygg, sen hans huvud, innan hon föll ner i sanden framför honom igen. 
"Du är inte Pond! Du lurade mig!"
Pep hon kränkt och drog iväg fram mot kratern igen. 
"Känner du min brorsa?"
Försökte han lite för sent och travade efter henne men räv-vargen verkade ha beslutat sig för att ignorera honom. I ett försök att komma bättre överens med henne, och kanske få ett svar på sin fråga, gled han upp intill henne då hon började gräva.
"Kolla in det här då!"
Sa han glatt men leendet försvann fort från hans ansikte då marken inte gick att rubba. Han hade tänkt stajla och gräva undan stora sjok samtidigt men hans kraft verkade inte alls rå sig på den lösa sanden. Tyvärr hann han inte ens skämma ut sig klart innan ett isande yl och arga röster bröt in och fångade allas uppmärksamhet.
"Inkräktare!" 
"Backa!" 
"Ta dem!"
Chaibos! Visst ha de han märkt att han stigit in i ett revir men eftersom han inte såg någon hade han tänkt att det var lugnt. Han tänkte att de kanske till och med kunde va lite gästvänliga - kanske hade vatten att bjuda på. Så verkade ju tveklöst inte vara fallet. Men det var kanske värt ett försök att medla fred, utan sina krafter kände han sig direkt värdelös i konfrontation.
"Ey ey ey grabbar lugna ner er vi vill inte bråka hallå"
Hans ord drunknade i det rasslande suset från den enorma sandväggen och främlingarnas ilskna skrik.
Dew var ingen fighter, han visste inte ens om han kunde slåss med sina krafter och var absolut säker på att han inte skulle klara en närkamp utan dem. Med öronen slickade mot nacken och en växande panik i ögonen började han backa bort från anstormningen. Men det fanns inte en chans att han skulle kunna fly snabbt nog på det här underlaget. Han var körd. De var körda. Desperat sökte han efter hjälp hos nån av sina nyfunna kamrater.

Ett högt ylande skar genom öknens hetta. För en sekund stod Katya bara som förstelnad, innan hon mindes en viktig detalj de hade glömt av. I Cirkeln hade de haft en genomgång av Numooris flockar och deras revir. De två sandvargsflockarna var en stor anledning till att Öknen var förbjudet område. Heh. Katya mindes det nu.
     "Ta dem!" Katya försökte blinka sanden ur ögonen, men det var lönlöst. Trots att oddsen såg dåliga ut var hon inte den som backade för en fight, speciellt inte när det var några knuttar som ville mucka. Var de ens gamla nog för det här?
     Katya ställde sig bredbent och blottade tänderna. Hon grep tag i sitt mörker och försökte frammana det - men det visade sig snabbt vara en utmaning. Solljuset, om än falnande, kämpade emot. I ögonblicket av svaghet träffades Katya av en sandvåg och hon slogs omkull. Kraften fick henne att tumla flera meter. När hon kom på benen igen var det med nytt allvar i blicken. Snorungar! Men även Katya hade känt kraften i det slaget, och de var kraftigt undermannade, speciellt när deras nya kompanjoner - hon vägrade säga vänner - inte visade sig vara några slagkämpar.
     "Blunda!" röt hon, även om rösten var tunn och raspig av all sand hon andades in. Sedan grabbade hon tag i sitt ljus istället och släppte en ljusbomb. Ljuset reflekterades mot stjärnan, och även innanför sina stänga ögonlock blev det vitt. "SPRING!" Hon satte fart och brydde sig inte alls om att se till så alla kom med. Sandvargarna skulle inte vara bländade för evigt, speciellt inte när de var vana vid den här här ljusa miljön.

Aleks hade försökt skaka bort hettan ur tassen och lät för stunden bli att sätta ner den mot den varma sanden. Lite stelt höll han den lyft över marken och vände blicken mot de andra. Ingen tycktes lägga större vikt vid hans skada och blev lite snopen. Äh, han behövde ingen som pussade där det gjorde ont! Dessutom hade han sig själv att skylla.

Kremla och den fläckiga som Alek fortfarande inte visste namnet på började plötsligt gräva frenetiskt i sanden. Alek bestämde sig att skutta efter och försöka hjälpa till när ett ylande ackompanjerat av skall och morrningar skar igenom den varma luften. Alek spetsade öronen och lyfte huvudet. Fem små sandfärgade vargar kom springande rakt emot dem - följt av sand som reste sig från dynerna. Alek fattade inte vad de var så förbannade för.

"Inkräktare!"
"Backa!"
"Ta dem!"

Uh-oh. Om Vasilisa och Ezekiel fick höra om det här skulle de inte bli glada. I all hast sneglade han åt Katyas håll, som såg ut att vara redo att ta fighten. Alek ruskade sin ömma tass och satte sedan prövande ner den i sanden. Det såg inte ljust ut, men om de ville slåss skulle de väl få slåss, då. Det tog emot för mycket att ta till flykt. Detta kunde bli en strid som man talade om i år!

Sanden hopade upp sig till ett stort moln som stormade i deras riktning, och när det tornade sig över dem kände Alek mer och mer att det här var en dålig idé. Sandstormen slog till - och hårt, utan nåd. Alek försökte sänka sig mot marken och spjärna emot men han tappade balansen i sanden som gled under hans fötter. Kraften var så enorm. Sand överallt - i öronen, i luften, i nosen. Vilka skabbsmittade ostron! Aleks nosrygg veckades, men morret kvävdes i strupen när två kvicka rapp plötsligt piskade honom rakt i ansiktet. Smärtan exploderade, ilade genom hela ansiktet, ut i käkarna och han svor högt och falskt åt smärtan, slöt ögonen instinktivt. Blod sprätte på det blanka glaset invid dem, fläckade det rött. 

"Chesotka! Vad-"

Han hann inte reagera. Tänder slöts om hans nos, bytte sedan grepp för att hitta strupen. Alek tänkte inte efter, agerade bara snabbt och svingade nedåt med hornen. Miss, men bara med en hårsmån. Tillräckligt för att vinna några sekunder. Det var omöjligt när man inte kunde se. Sand överallt, och sandvargarnas pälsar smälte in med omgivningen. Han fick sand i ögonen, det gjorde ont, allt snurrade. Det var då Katya röt ut genom sandmolnets härjande.

"Blunda!"

Alek visste vad det innebar och knep ihop ögonen så hårt han kunde, samtidigt som han försökte värja sig för sandvargen som anföll på nytt med ett vrål. Så exploderade ett starkt, vitt ljus genom sandstormen. Alek försökte vrida bort huvudet från ljuskällan, men det var så kraftfullt att det nästan bländade genom stängda ögonlock. Han hörde sandvargens tjut precis framför sig, som bländats för ljuset, och sedan hur tänder slogs om hans skuldra. I tankarna tackade han Katya - hade hon inte gjort det där hade han haft käkar om halsen vid det här laget.      Disorienterad försökte han följa nästa kommando, att springa, för till och med han förstod att det här var en förlorad strid. Det borde han kanske ha fattat ifrån början, men de hade sett så små ut. Alek samlade kraft och tog ett långt språng, långt nog för att känna han sandvargens grepp vekna. Den släppte i nästa språng, men inte utan att dela ut ännu ett rapp av sand - rakt över Aleks rygg. Alek gnydde till högt och jämrade sig, men benen fungerade ändå.
"Katya! Katya, var-"
Alek hade ingen aning om var han sprang. Om de andra sprang i samma riktning. Han visste bara att han hade stjärnans spretiga silhuett bakom sig. Han var omringad av sand, och allt han visste att han behövde hålla sig i rörelse för att undvika fler rapp. "Var är ni?!"

[sammanfattat: Alek försöker va cool och tuff och slåss, det går inte så bra, han blir piskad av sand och en av sandvargarna försöker ge honom på moppen. Då bländar Katya sandvargen som missar sitt mål, Alek springer, sandvargen släpper och piskar honom en gång till. Alek fattar inte vart han är och springer i blindo, han har sand överallt i ögonen och fattar ingenting!!  ]

Det hon sett glimma hade visat sig vara en gul-grön bit av stjärnan, med stråk av svart och silver, och hon tänkte inte ge upp förrän hon höll den i sina tassar. Efter en koret stunds frenetiskt grävande kunde hon dock äntligen kalla den för sin. Hon hade en liten bit av stjärnan. Som bara var hennes. Lyckan dämpades av att någon höll på att skyffla ner sand över henne.
    "Men näe!" spottade hon fram med sand i munnen.
Kremla kunde höra ilskna röster, men det skulle inte hindra henne från att skälla ut dem. Hon kunde minsann också låta arg! Med glasbiten i tassarna ställde hon sig ostadigt på baktassarna för att kunna se vem det var som förstörde för henne. Istället för att se en marodör såg hon fem.
    "Och vad tror ni att ni håller på med va?!" fräste hon åt dem.
Nedrans typer! Hon hoppade klumpigt upp ur hålet med en rad svordomar hon plockat upp från både här och där.
    "Skabbiga snigela-auph!"
Hon blev utan förvarning upplockad i nackskinnet av inte-Pond, och fumlade med sin glasbit, livrädd för att tappa den. Efter ett hjärtstoppande ögonblick säkrade hon sitt grepp om den och höll den tätt intill sig. Och det var tur det, för kort därpå sken ett bländande ljus upp och hon kunde inte se någonting.
    "Uääägh!" kväkte hon inte så värdigt.
Hon hade ingen aning om vad som hände runt omkring henne, allt hon visste var att inte-Pond började springa eller nåt, för det blev med ens väldigt skumpigt. Nästan krampaktigt höll hon om sin glasbit.

Dew konstaterade snabbt att de två rödvita vargarna var deras enda hopp till försvar och att han var den tveklöst snabbaste i ligan. Utan att tveka plockade han upp den rosa räven som potentiellt kände hans bror i nackskinnet för att hjälpa henne i säkerhet. Med hennes korta små ben och tvivelaktiga balansförmåga skulle hon inte komma undan vågorna och piskorna av sand som rörde sig hotande runtom dem. Självbevarelsedrift verkade inte heller vara hennes forte. "Blunda" skrek den trevliga tiken och Dew löd som instinktivt. Allt blev bländande ljust och han kunde för några ögonblick tydligt se blodådrorna på sina egna ögonlocks insida. Så försvann ljusskenet och trotts två glödande punkter av blindhet satte han av framåt. Någonstans inne i sanden kunde han höra hur den röda hanen skrek något och han kände hur någon nafsade honom i hasorna. Magiskt luftburna sandkorn rev i hans skinn och försökte tränga ner i alla kroppsöppningar men till sin enorma lättnad kände han snart större sjok av sten under tassarna. 
"Schriik, schkerik shå de höj oss"
Försökte han kommunicera till räven i sin mun och så lät han stenarna bakom sig fara upp i luften och slungas bakåt. Någonstans i närheten hördes ett dämpat "Uff" då en sandvarg träffades rakt i halsen.

[Ursäkta att detta för handlingen framåt typ noll, Dew springer m kremla i munnen o hittar lite sten att kasta mot sina förföljare, d flesta missar nog]

"Katya!" Det enda ljudet som skar igenom pulsen i Katyas öron var hennes brors röst. Hon slutade inte springa, men ett skarpt stygn av oro slog henne. 
     "ALEK! ALEKSANDR!" Hon kostade på sig att vända huvudet åt det håll hans röst kommit från så hennes röst åtminstone hade en chans att nå honom. I ögonvrån såg hon en rörelse och hjärtat for upp i halsen, men det visade sig bara vara den blåa vargen och Kremla. Trots att han bar på den rosa saken var han väldigt snabb, och Katya tryckte på ytterligare för att hänga med. "ALEK!" Djupt inom sig visste hon att hon inte kunde lämna honom här. Hon övervägde motvilligt att ge sig tillbaka in, i samma stund som hon skymtade rött och vitt. Ur dammet lösgjorde sig Aleksandr, blodig förvisso, men springandes, och Katya slets mellan ilska och lättnad. Den lilla gruppen fortsatte springa, men hon stannade till för att avfyra ännu en ljusbomb. Sedan skyndade hon sig efter. Kanske, kanske skulle de överleva dagen, och då skulle hon slå ihjäl någon.

[Avslutat!]