"Om jag fastnar i den där fula kroppen kommer jag personligen slita ut dina inälvor och hänga upp dig i ett träd."
    "Du kommer inte fastna, jag lovar!"
Melchior såg misstroende på svartvargen.
    "Det är bäst för dig."
Han tyckte om Illyas, det gjorde han verkligen. Men inte ens han skulle undkomma hans ilska om han skulle vakna upp i ett fult gråblod.

Vrenen hade studerat tiken ända sedan han fått syn på henne i Civitas. En månvarg från det nedbrunna templet. Eflabla eller något, han hade inte direkt brytt sig om att lägga hennes namn på minnet. Även om det enda han egentligen önskade var att bli levande igen fanns där vissa fördelar med att vara död, då han i lugn och ro, helt obemärkt, kunnat följa henne. De hade lämnat staden, och kort blivit attackerade av nån knäppgök, innan de åter fortsatte mot Ötamon. Utöver det korta mötet verkade hon vara ensam. Med två valpar. Och de var tillräckligt små för att inte utgöra något hot mot honom och hans plan. I absolut värsta fall fick väl Illyas distrahera dem en stund. Det skulle gå bra. Vad kunde gå fel?
    Du kan fastna.
Han grimaserade åt tanken. Nej, han skulle inte fastna. Det fick bara inte ske. Kanske han borde prova på en vren istället? Men nej, tänk om det skulle gå fel. Han ville inte förstöra en potentiell kropp. Men tänk om han faktiskt fastnade i gråblodet? Han skulle ju dö av skam. Fast då kanske problemet skulle lösa sig. Han stannade upp och såg frustrerat mot trädkronorna. Kanske han bara skulle strunta i det hela. Gå tillbaka till Illyas och låtsas som att han försökt men att det inte funkade. Var det en bra plan?
    "Men vad är det med mig??!" vrålade han ljudlöst mot himmelen.
Det här var inte alls likt honom. Var han nervös? Vad var det för dumheter?
    Nej, nu går jag och gör det bara!
Med en valps tjurighet satte han, inte så vidare värdigt, åter tassarna i rörelse.

Hur länge han faktiskt legat i busken och iakttagit gråblodet och hennes familj visste han inte. Inte för att det egentligen spelade någon roll. Han hade rent tekniskt sett all tid i världen på sig. Om och om igen gick han igenom planen i sitt huvud. Charma tiken, och på något vänster ta över hennes kropp. Det var egentligen inte mycket till plan nu när han tänkte efter. Han mest hoppades att han skulle veta vad han gjorde när han faktiskt gjorde det. Hur svårt kunde det vara liksom? Eller kanske han bara skulle strunta i att charma. Det var kanske lättare att bara kasta sig rakt in. Ja, det borde det vara. Kanske.
    Med något osäkra steg närmare han sig henne. Han visste att han bara kunde passera rakt igenom en individ; han hade gjort det flera gånger förut. Men nu var det annorlunda. väldigt annorlunda. Hur tusan skulle han egentligen göra det här? Melchior stannade upp framför henne.
    Okej. Fokus. Du kan göra det här.
Med en ny glöd i blicken steg han fram och försökte smälta ihop med henne. Inte passera igenom, utan smälta ihop med. Han mötte hennes själ. Eller det han antog var hennes själ i alla fall. Den kändes varm. Vänlig. Och så plötsligt tog det stopp. Som om där fanns en mur. Han försökte tvinga sig igenom den. Det fanns inte en chans att han tänkte tillåta henne att stoppa honom. Så plötsligt var det som om hon släppte greppet. Ett triumferat skratt lämnade honom. Han kunde känna gräs under sina tassar. Faktisk luft i sina lungor. Ett tickande hjärta i bröstet. Han var vid liv igen! Skärrade läten från tikens valpar ringde i hans öron. Vid alltid som var heligt vad irriterande de var!
    "Knip igen!"  fräste han i både sin och tikens kombinerade röst.
Det hade inte den effekt han önskade; snarare tvärtom. De skrek om något ännu värre. Hans irritation blev dock kort, för plötsligt var det som om någon slet honom itu. Han satte luften i halsen, oförmögen att ens vråla ut sin smärta. Ögonen pulserade och hans syn blev med ens suddig. Både nos och mun fylldes av den bekanta sensationen av blod. Garanterat hans egna. Eller var det fortfarande tikens? Han kunde inte säga. Det spelade ingen roll. Allting gjorde så fruktansvärt ont bara. Han kunde inte stanna kvar. Han var tvungen att fly. Desperat försökte han slita sig från kroppen.
    Illyas! Hjälp mig!
Det här var det absolut värsta han varit med om på väldigt, väldigt länge. Med ett sista ryck försvann marken under hans tassar, och med den, smärtan. Omtumlad stapplade han bort från den trasiga kroppen. Melchior rös. Det där hade varit fruktansvärt. Han såg sig om. Valparna klängde över tikens kropp, som endast ryckte lite vagt. Sen kände han Hans närvaro. Vrenen såg sig nästan panikartat omkring. Varifrån kom Han? Det spelade ingen roll. Han behövde komma därifrån nu. Det fanns inte en chans att han tänkte återvända till grottorna nu när han var så nära att få tillbaka sin kropp. I ilande fart lämnade han platsen bakom sig, sökandes efter svartvargen.
    Trots det han upplevt var han fast besluten om att försöka igen. Euforin av att äntligen känna någonting fyllde hans sinne och snart var rädslan över smärtan endast ett minne blott.

[Funkar som ensaminlägg, om inte Elphabas yngel vill tillägga något (kanske skriver med Elphaba också, vem vet). She is, however, ded af.]

Dagen hade börjat som vilken annan. Hon och Gary hade väckts av doften av mat; ett nyfällt smaldjur som mamma tagit hem. De hade ätit med god aptit och morgonen var förhållandevis lugn. Efter maten följde lek, och de två syskonen hade lekt tafatt bland buskagen. Senare skulle familjen besöka tempelruinerna. Eventuellt nybygget också, om valparna inte var för trötta. Det hade varit som vilken annan dag. Kärleksfull och mysig. Men inte längre.
    Hon förstod inte vad som hände – varför det hände – bara att något var väldigt, väldigt fel. Fay var panikslagen. Rädd. Något var fel med mamma. Hon förstod inte. "Mamma? MAMMA!? Mamma, vad händ–"
    "Knip igen!" Röstens skärpa fick henne att krypa ihop. Trycka sig mot marken medan hon grät. Det var inte mammas röst. Det var något främmande och oerhört skrämmande över den som gjorde att Fay inte vågade gå fram. Mamma var inte sig själv. Det var som om hon var någon annan, förklädd i den trygga doft och uppsyn som Fay förknippat med kärlek. Syskonen skrek i otakt efter deras moder, skriken gälla och fyllda av gråt. En del av henne ville fly. Fly bort från allt det hemska. "Mamma, du skrämmer mig! Snälla, sluta. Snälla." Hon skakade nu, rädd bortom sin egen kropp när hon stirrade på sin mors krampande form och flackande ögon. Blod trängde ut ur hennes mun. Synen så fruktansvärd att Fay snart stod i en varm pöl som vätte hennes tassar och bakparti. Mamma. Hennes mamma.
    Plötsligt säckade Elphabas kropp, som om vad än det hade varit som hållit henne tvärt släppt sitt grepp. Hon sjönk ner till marken med en dov duns, benen svagt ryckandes. Fay och Gary rusade fram, skrikandes över varandra när de försökte få kontakt med modern. Fay knuffade på kroppen med nosen. Senare sina tassar men fick ingen respons. De behövde en vuxen. En vuxen visste säkert vad som var fel och kunde hjälpa mamma att bli bra igen. "Gary", snörvlade hon och såg upp på sin lika förtvivlade bror. "Jag hämtar hjälp. Någon som kan hjälpa mamma. S-stanna här, okej?" Varma tårar strömmade ner för hennes ansikte. Fångades av Elphabas mörka fäll. "Det kommer bli bra mamma. Bara... bara stanna här med Gary. Snart tillbaka." Fay backade motvilligt bort från den livlösa kroppen. Vände om och sprang så snabbt benen orkade.

[Fay pinkar ner sig av rädsla och springer för att hämta hjälp.]