Assar stod stilla och stirrade ut i luften, tanken var att hon skulle patrullera staden men hon hade fastnat alldeles utanför ekporten. Något trivialt och egentligen oväsentligt hade triggat hennes minnen från då hon var ny i flocken. Hur glad hon varit över att få vara med sin mor igen men hur nervös hon var över att vara nyast i flocken. Hon kände det som att hon inte kunde eller förstod någonting, kunde inte begripa hur reglerna i staden funkade eller vad läderkragarna hade för funktion. Men ett fåtal medlemmar hade verkligen omfamnat henne, hjälp henne känna sig välkommen och blivit hennes vänner. Och ingen hade varit lika tålmodig, pedagogisk och uppmuntrande som Kasai. Han hade haft svar på alla hennes frågor och entusiastiskt följt med henne på hennes första uppdrag. Fått det att kännas som att han var där för att han tyckte om att umgås med henne, inte för att lära upp eller snarare barnvakta en ny-invigd.
Att vakta området var inte detsamma utan honom, allt kändes tungt och färglöst. Hon mindes vad han sagt på en av deras turer för bara något månvarv sedan. ”Du är stark, du vet det va?”
Hon kände sig verkligen inte stark just nu. Snarare svag, förtvivlad och vilsen. Det kändes som att alla hon älskade dog och på något vis gjorde det ännu mer ont att det inte ens fanns någon att skylla på den här gången. Med Tirana, Nace, Digne och Srao hade hon haft en skyldig, någon att fokusera sin ilska på, en chans till katarsis, till hämnd. Det var svårt att hämnas på ett gäng stenblock, om än gudarna skulle veta att hon försökt. Hon hade skrikit och rivit på de där djävla stenarna, men de låg där de låg. Och Kasai och Virel var för evigt borta. Assar suckade och fortsatte att stirra blint ut över Yanamores myller.

[Öppet, utspelar sig under tidig sommar strax efter Kasais död - efter skogsbranden men innan striden mellan IA och Lykoris.]

[Hoppar in sådär 500 år senare, om det är okej ]

Chayan genade genom myllret av vargar. Mer och mer hade han märkt att modet förändrats; att skrudar i läder, prydnader i alla möjliga metaller och andra attiraljer började bli allt vanligare. Kanske var något som vandrare och handlare bar med sig från Civitas, för det kändes främmande för honom att tänkas bära mer än den simpla läderkragen som symboliserade hans tillhörighet till Isil Anar. För mycket som ingav känslan av något snävt runt strupen och kättingar i varje rörelse. Nej, han förstod det inte, det löjliga modet som verkade få allt starkare fäste. 

Att visa sig bland Yanamores befolkning fick hans skin att krypa. Bestämde han själv över arbetsfördelningen såg han ofta till att inte ge några sådana pass till sig själv, men det funkade bara så länge ingen genomskådade hans manöver. Det hade räckt med en blick från vassa ögon, och så fann han sig själv bland myllret. 
Gudars skymning. Han hatade det. Den klaustrofobiska känslan av tunga ögon. Bristen på flyktvägar. Även  när varje träd var en flyktväg, så kände han sig ändå avskuren och instängd.
Det var bara något han fått hantera. För i längden var det inte realistiskt att undvika de obligationer som även föll på honom. 
Mot slutet av passet kändes det som järnbandet runt lungorna lättade för varje steg närmare porten. 
Och där var Assar, hans avbytare, som helst redan skulle varit ute bland myllret - sittandes likt en påse ekollon. 
Första instinkten var att låta hettan ta plats, den brännande ilskan som likt Aurinkos Eld ibland söp tag i hans inre, och låta flammorna vandla allt till aska. Han lät känslan flamma upp, och sedan falna med Ronias ord i bakhuvudet. Lät känslan gå honom förbi. På ett sätt kändes det som en liten seger att inte ryckas med i branden, att inte styras av svallet. Samtidigt så hade han inte mycket av ett val, för han kunde inte låta de andra stå emot hans brännande ord längre. Villkoren var tydliga. 

Hans steg var mjuka, ansiktet likgiltigt blankt. Det fanns alltid en anledning, intalade han sig. Alltid en förklaring. Han behövde bara lyssna. 
Han harklade sig, obekväm i att behöva åkalla uppmärksamhet till sig. "Assar," sade han, noga med att använda samma neutrala ton som vid en hälsning.

Plötsligt var Chayan intill och en känsla av déjà vu kom över henne. Hon mindes strax efter att hennes mor dött, då de mötts nästan exakt på den här platsen. Det mötet hade eskalerat till först ett bråk och sedan en av de första gånger hon känt att hon blivit insläppt av generalen. En av de enda sådana tillfällena faktiskt.
Och nu stod de här igen, med ännu mer död i leden. Hennes underläpp darrade lite vid tanken.
"Chayan."
Ekade hon och sorgen hördes trotts att hon försökte låta lika neutral som han gjort.
"Ja bah, ja, dä, dä så konstit å gå rundan utan Kasai"
Hon suckade, klarade faktiskt inte av att hålla det inne. Och hon hade märkt att den randiga hanen ansträngt sig mer på senaste, inte var lika lättretlig, kanske kunde detta få bli nästa stund av närhet mellan dem. Ett läte som var en blandning mellan ett skratt och en snyftning lämnade henne.
"Vi bruka allti stanna till en sväng hos Virel, där han satt å sålde glasgrejjer vid sitt stånd, å snacka liksom, ha de trevli."
Minnet fick henne trotts allt att le. Ibland var Digne där med, hon hade ofta ögonen på Virel, skällde mest på honom men det var tydligt att hon gjorde det av kärlek. Det syntes om man kände henne.
"Ja tror de va lit kära ja faktiskt. Ja hoppas de våga säga de, elle att de vågat gö de nu. Att de vet, liksom, hos Chaibos."
Assar var inget proffs på att läsa av andra, eller sociala interaktioner i allmänhet, men det var svårt att inte upptäcka spänningen som legat mellan sandvargen och ledarens bror. Speciellt när man umgåtts med dem så mycket som hon faktiskt gjort.

Det fanns alltid en anledning, det var vad han hade intalat sig.  Assar dolde inte inte sina känslor väl, och han kunde förstå att sorgen tyngde. För honom var känslorna nästan stängda, långt utom räckhåll. Allt kvävdes under den onämnbara rädslan och svallen den medförde. Det var gamla sår som inte läkt, och namn som redan pulsade likt törnar i hans bröstkorg. Det fanns inte helt plats för fler, även om de var hans flocksyskon. 

Han lät skuldrorna sjunka och svansen sänkas; lät kroppen slappna av trots att hjärnan var på helspänn efter passet. Försökte visa sig mottaglig, och inte vara den stela generalen som flocksyskonen oftast mötte. Han gissade att Assar skulle föredra det.
De var något han hade lärt sig i skuggan av förlusterna av Srao och Nace, när Chayan hade varit ett bokstavligt vrak och Assar mer eller mindre fångat honom vid det sämsta av alla tillfällen. Han var bättre nu, inte konstant plågad av skuldkänslor och mardrömmar, men det gjorde allt bara svårare. Ord som hans tunga inte kunde forma, än mindre formulera. Handlingar som han bara tillåtit sig själv i de svagaste av ögonblick, otänkbara med ett klarare sinne. Men ändå kom han ihåg klarheten, lättnaden, när de sörjt tillsammans. Allt Assar behövde var att han lyssnade.
 
Om hans val var en skog med tusen stigar, alla sänkta i dimma lika ogenomtränglig som Kaiwoods tjärnar, så var tanken som slog honom den vägledande stjärnan som tändes ovanför. Det fanns inte alltid perfekta svar eller frågor. Ingen, i ärlighetens namn, förväntade sig nog att Chayan skulle vara ett praktexempel på social kontakt. En bra dag var han skarpkäftad och fåordig. Idag var han var utmattad. Hans skin kröp. Det sista han ville var att stanna utanför Kärnans port. Men.. men vad gjorde man inte för sina flocksyskon?
Vid gudarna, han hoppades att Wami kunde se honom nu. 
Wami. Vid gudarna vad han saknade henne, än. Virel och Kasai var färskare, men Wami var nog något han aldrig skulle återhämta sig från.

Om hans val var en skog med tusen stigar, så fanns bara ett val egentligen. Assar bar på en sorg hon försökte hantera. Det minsta han kunde göra var att stötta henne på vägen. 
"Det är okej." sade han när honan talat klart, förflutna ord som ekade. "Det är okej att sakna dem."