Mörkö hade på något sätt vant sig vid doften av järn i nosen. Doften av blod, hans eget blod. Marken var kall mot hans lockiga päls där han låg, stilla. Det var länge sedan han slutat gråta, länge sedan han slutat skaka. Hur länge hade han legat här? Hur länge skulle det dröja innan allt var över? Innan han slapp ha ont. 
     Det gjorde så ont... benet hade domnat i kylan men han låg i en pöl av sitt eget blod som klibbade sig fast i honom. Solen som steg bakom horisonten och färgade himlen varmt rosa hjälpte honom inte. Den kändes som ett hån, som en räddning som kommit försent avsiktligt och nu skrattade åt honom. Hånade honom.
     Mörkös svarta ögon var ännu blanka efter många fällda tårar, tårar som nu var slut. Kvar var bara en hopplöshet, en tom, ond  känsla i kroppen som bekräftade att ingen skulle komma och hjälpa honom.
Han var ensam, och det enda han hade till sin tröst var dimman som i tyst stillhet virvlade omkring honom. 
"Jag vill inte dö, mamma," var allt han orkade tänka.

De var nära nu. Molok kände hur det hängde i luften; doften och värmen över att snart vara hemma. Men trots den långa vandringen kände han sig inte redo, inte än. Det hade kommit som en chock för honom att han skulle bli pappa, nej, att han redan var pappa. Hos Nomë var det inte bara hon som väntade, utan ytterligare fyra stycken. Fyra friska och främmande valpar som endast var tomma namn för honom.
    “Gå ni före. Ge mig ett par sekunder, jag möter upp er.” Hans dova röst bröt tystnaden som låg över de tre. En skarp blick från Blair fick honom att skrocka lågt. “Oroa dig inte, jag ska inte försvinna igen.” Utan att invänta något ytterligare svar från brodern eller fadern svängde han av stigen in i en liten glänta. Molok behövde ett par minuter av ensamhet i ett försök till att förbereda sig inför det som väntade.
    Den sargade fakargen rörde sig djupare in bland träden. Han skulle ljuga om han inte tänkt på att sticka här och nu, men aldrig att han kunde utsätta Nomë för det. Hon var det viktigaste han hade, och att de var så nära varandra var overkligt och nästan ofattbart.
    Doften av blod och bekanta lukter fick honom att stanna mitt i ett kliv med tassen vilandes i luften. Långsamt höjde han blicken och huvudet för att stanna vid åsynen av en ljus glänta. Solens värmande strålar spred sitt sken över en orörlig kropp, och Molok kände hur det knöt ihop sig i magen på honom. Med andetagen fast i halsen närmade han sig långsamt den skadade, och det var som om tiden stannade i samma sekund som Moloks svarta blick mötte ett par av samma slag. Det fanns inget tvivel att de här var en av hans söner som Blair berättat om. Molok såg sig själv i honom så mycket att likheten var skrämmande. De svarta ögonen, de mörka ringarna under dem, vingarna och blodet. Blodet? Det var inte förrän nu Molok blev påmind av den starka doften av järn som låg över platsen. Verkligheten kom ikapp; valpen var döende om inte redan död. Skadorna var allvarliga, och så mycket blod som han förlorat… Molok visste att det fanns en stor chans att sonen inte skulle överleva, men tänkte göra allt för att hjälpa honom och lindra smärtan.
    “Jag är här,” var det enda han lyckades få fram. “Pappa är här.” Molok lät den helande energin strömma genom honom när han försiktigt pressade sin nos gentemot valpens nacke. “Stanna hos mig.”

Solens sken värmde inte ens lite. Istället frös Mörkö, trots att den sista frossan redan lagt sig. Hans medvetenhet omtöcknades, gled isär i skärvor och ögonen slöts tillslut. Världen var orättvis, det hade han alltid fattat men inte att den skulle döda honom såhär. Åska, Rök och Lÿs fick åtminstone leva kvar i den. Och mamma. Mörkö hade kanske varit lite modig, i alla fall, som anföll monstret. Det hade tagit honom istället, och det var väl gott nog. Solen blev svart och mörkret omkring honom tätnade, men nu började han välkomna det. 
"Jag är här."
Förvirrat blinkade Mörkö. Det hade inte varit röster i hans huvud, utan på riktigt. En dov stämma som mullrade likt åskan på himlen, och först blev Mörkö rädd. Monstret var tillbaka, och haggan var med honom...
"Pappa är här."
Förvirringen blev mer påtaglig och Mörkö försökte vrida öronen för att ta in den. En varm nos pressades mot Mörkös nacke och han ville kvida högt av skräck för smärtan som skulle följa, men inte ett ljud undslapp honom. Han kippade bara hjälplöst till, darrade till när medvetandet började återvända. Värme strömmade genom hans artärer, hans tassar och genom hela hans väsen, en helande värme som stärkte. Det läkte, och lindade om, och blodet som ännu rann ur honom slutade blöda ut. "... Pappa?" kväkte han fram när blicken vande sig vid det skarpa morgonljuset, och Mörkö såg in i ett svart och vitt öga - ett ärrat anlete som lugnade. Mörkö snörvlade till när smärtan gjorde sig påmind, men det betydde att han levde. "Du finns... du finns på riktigt."

“Jag finns här. På riktigt,” mumlade han lågt mot valpens nacke. Molok hade varit borta så länge och det var inte konstigt att hans eget barn tvivlat på hans existens. “Nu är jag här, jag tänker inte lämna dig. Okej?” Han andades in sonens doft. “Jag behöver att du håller dig lugn och litar på mig Kan du göra det?”
    Molok nickade för bekräftelse innan han försiktigt lyfte upp sonen i sin famn. Snart skulle allt vara bra.

[Avslutat!]