Det började – igen – hon kände igen tecknen så väl, var nästen lika nervös nu som då.
Hon flämtade till och gav ifrån sig ett dovt stönande läte, bakbenen ville inte riktigt lyda henne då den tiotusende smärtvågen övermannade henne. Detta var värre än de flesta smärtor hon upplevt, med undantag för Zoids enorma förgiftning. Hon la dig ner i det lätta buskaget, inte alls speciellt nöjd med den plats som de små skulle sättas till världen på. De mentala ärren från vad som skett Niiro satt djupt, men Blossom hade sett ut en grottöppning vid Raukakedjans absoluta början dit hon kunde bära valparna när mörkret fallit. Egentligen hade hon inte tänkt sig att föda dem där, men saker hade kommit i vägen, bland annat hennes egna tankar. Hon ville heller inte att det skulle lukta födsel om en grotta utan flyktväg, för oavsett hur skamliga dessa valpar skulle komma att bli så älskade hon dem likt de flesta mödrar älskar sina barn. Bergens början var blott ett par hundra meter bort, det var ingen stor fara – hon kände dessutom på sig att det inte var allt för många valpar. Kanske att hon skulle kunna böra dem tid alla samtidigt. Tanken fick henne att pusta ut innan ansiktet åter drog ihop sig i en grimage av smärta, att det var tvunget att göra så ont?!
Födseln drog ut på tiden, och länge låg Blossom och frustade i smärta, dold av högt gräs, buskar och tistlar. Men då hon slutligen var nära på att ge upp och vinterkvällens sista solstrålar lämnade den mulna skyn för att försätta Numoori i ett komplett mörker så kom den första valpen. En stor svart hanvalp som snabbt förflyttades till moderns varma buk och modersmjölkens feta näring. Inte långt därefter anslöt sig en andra hanvalp till den första.
I den sena gryningens tidiga dimmor rörde hon sig över frostklätt gräs mot den grotta hon sett ut som sitt och valparnas hem de närmaste veckorna. I sinom tid skulle dem introduceras till den flock som tagit upp allt färre av hennes tankar, det var i alla fall hennes avsikt. Hon såg på de små som låg och snuttade invid henne, med nosarna inborrade i hennes mörka päls – och log ett genuint lyckligt leende. Med en djup suck lade hon sedan ner son mörka nos på framtassarna och slöt sina ögon för att slumra en stund.
[Utspelar sig på Numoorislätten och Raukakedjan. BARA ETT KORT INLÄGG FÖR ATT BEKRÄFTA ATT DETTA NU HÄNT – PRIVAT, INGEN FÅR SVARA.. Om man nu inte vill kommentera de små – men för det finns en kulltråd i Valpplanerings-forumet <3]