Förtrollande [Fay]

Historier om enhörningar och en förtrollande skog hade fått Stephano att illa kvickt ge sig ut på äventyr. Den här gången hade han inte lyckats att få med sig någon av sina syskon, inte ens Alonso som för det mesta följde med honom ut på alla sina underliga turer. Brodern var tvungen till att öva på en av pjäserna de snart skulle framföra, som faktiskt var skriven av Stephano själv. Men det skadade inte att vara borta en liten stund, så trots demonstrationer från Alonso hade han smitit iväg.
    Stephano rörde sig med snabba steg. Ett försök gjorde till att vara tyst och diskret eftersom det var skygga enhörningar han letade efter. Det var dock ingenting han var bra på, och flera grenar och löv prasslade till vid hans framfart.
    En lågt rasslande fick honom att snabbt vända sig om och mötas av en ung individ med ljusa och mörka inslag.
    “Hej! Smyger du på mig?” Stephanos röst var vänlig och ett glatt leende sprack upp på hans läppar. “Jag har hört att det finns enhörningar här”, han såg sig omkring med en busig blick. “så jag ska försöka hitta en.”
    Blicken mötte åter den andres och han lade huvudet på sned. Stephano hade inte den rösten inom sig som sade åt honom att tänka igenom sina beslut och tänka på konsekvenserna, utan tog ett litet glatt steg närmare henne.
    “Vill du följa med? Jag heter Stephano.” 

Fay stod frusen mitt i steget. Avslöjad. För en kort stund föll hennes ansikte. Hon hade ju varit så tyst. Hur hade han hört henne? Superhörsel kanske?
    "Eeeh ja jo, det kanske jag gjorde", svarade hon något försynt på jämnåringens fråga men kunde inte hindra sig själv från att le när hon såg hans inbjudande leende och viftande svans. Vad han berättade därefter var dessutom tillräckligt för henne att helt glömma sitt smygar-fiasko. Enhörningar? Hon var inte säker på vad det var men spännande lät det. Klart hon ville vara med!
    Fay studsade på stället. "JA! Jag vill! Jag är jätteduktig på att smyga, lovar." Snabbt kom hon på sig med att prata alldeles för högt och sänkte rösten till en viskning. Stephano hade väl sagt att enhörningarna fanns här i närheten? Då kunde hon ju inte skrika hur som helst. Hon lutade sig närmare honom. "Och att vara tyst. Jag är duktig på det också. Ganska i alla fall." Hon räckte ut tungan och fnissade. "Jag är Fay."

Stephano nickade ivrigt. Det var kul att leta efter enhörningar, och att göra det tillsammans med en möjlig nyfunnen vän var ännu roligare.
    “Fay! Vilket fint namn!” Log han och viftade glatt på svansen. Han sänkte sitt huvud och såg sig om med ett busigt leende. Ögonen var halvt stängda för att han lättare skulle urskilja något, men ingenting.
    “Jag tror vi måste en bit härifrån, vi kanske skrämde dem”, konstaterade han lågmält och sträckte på sig. “Okej vi går åt det hållet, men nu måste vi vara riktigt tysta.”
    Långsamt vände han sig om och började krypa längs marken för att inte skrämma enhörningar som kanske kunde befinna sig i närheten. Han slängde en blick bak.
    “Kommer du?”

Hon matchade Stephanos leende med ett eget. Smicker var alltid uppskattat. "Ja, visst! Det var min pappa som kom på det!" Sanningen var att Fay inte hade en aning om det var så, men det visste ju inte han.
     "Hm? Åh, kommer!" Hon skuttade ifatt honom för att sedan falla i en tyst, nästan krypande gång. Med ett halvt steg bakom vännen lät hon honom leda dem genom skogen.
    "Stephano", viskade Fay efter de letat i vad som för henne kändes som en evighet. "Hur vet vi om vi hittat den? Hur ser den u–" Ett prasslade ljud fick dem båda att stanna. Hon lyssnade spänt, blicken stirrig i en blandning av panik och iver. "Det kommer något!!!! Skynda!!! Göm dig skynda!!!!", skrikviskade hon och dök in i närmsta buske. Hon viftade stressat bort kvistar från ögonen där de låg, närmast på varandra för att rymmas.
   "Shhhh, sluta knuffas den hör o–" Hon drog ljudligt efter andan när rörelser längre bort fångat hennes uppmärksamhet. Kunde det vara? "Kolla! Kolla något rör sig där borta. Ser du vad det är?!"

De hann inte långt innan ett främmande ljud hördes en bit ifrån dem. Stephano kände hur hans hjärta började att slå snabbare av iver och spänning. Det här hade varit anledningen till att han kommit hit, för enhörningarnas skull.
    Han följde Fays uppmaning och dök tillsammans med henne in i närmsta buske. Det var trångt och fullt med vassa spetsar. Stephano knuffade undan henne för att även han få plats, och stelnade till när en rörelse skymtades i ögonvrån. Där, bara ett par meter framför dem rörde sig ett ståtligt djur. Det kunde inte vara något annat än en enhörning, de här stämde in på historierna han hört. Ett klövdjur, med horn. Ovetandes om att det faktiskt var en enorm älg och inte en enhörning.
    "Kolla, kolla!" Viskade han ivrigt. Svansen viftade häftigt bakom honom. Han fick hejda sig själv från att skutta upp från sin plats av glädje. De hade hittat en! De hade verkligen hittat en! "Fay vi gjorde det, åh kolla på den!" Stephano vände den gula blicken höger mot sin nyfunna vän. "Är den inte vacker? Den första enhörningen vi sett!"

Stephanos svans dammade henne i ansiktet och Fay blinkade småögt av håren innan hon tog sig tillräckligt nära för att undvika dem. "Va, va? Är det sant?" Hjärtat bultade hårt i hennes bröst när hon kikade fram bakom vännen för att själv ta sig en titt. Enhörningen var brun med en stora, böjda grenar på huvudet. Den påminde mycket om djuren mamma och hennes vuxen-vänner brukade ta hem ibland. Men det kanske hon inte kunde säga till Stephano. Han verkade ju så glad. Ville han verkligen höra att det här var vad Fay mest troligt ätit? Mer än en gång. Han kallade den vacker som om det vore en blomma.
    Fay funderade. "Den... ser god ut i alla fall?" Det var den enda komplimangen hon kunde komma på. Vad skulle Stephano tycka om han visste att hon ätit enhörning? Men att den såg god ut var åtminstone inte samma som att säga att hon faktiskt ätit en. Den delen tänkte hon utelämna. För en stund låg valparna i tystnad, betraktandes det mäktiga djuret. Det blev snabbt tråkigt. Som tur var hade Fay redan en idé om vad de kunde göra.
    "Du!" Hon gav Stephano en mjuk knuff. "Ska vi skrämma den? Se hur snabbt den kan springa? Jag hoppar ut först!"

[Avslutat]