Honan hade kommit fram till dem direkt då de nådde utkanterna av den förödelse de själva varit med och orsakat i skogen. Det skulle vara en lögn att säga attLune inte var nervös men oron för Maksim övervägde allt annat, det spelade ingen roll vilka risker de utsatte sig för. De behövde hitta honom. Hon och Kolzak hade delat på sig från den övriga gruppen, de sökte brett, och den vita vrenen erbjöd sig genast att hjälpa. Hon var här och hjälpte månvargarna som var kvar, hon var ett isblod från Nordriket, det skulle bara göra henne glad att stå till tjänst. Hon bad om Maks trasiga halsband.
Lune tvekade, ville inte skiljas från den sista spillra av den lilla pojken som hon hade kvar. Såklart hade hon burit med sig den avbrutna kedjan i en liten väska under sin svarta kappa.
Honan sa att hon kunde se saker och hennes energier dansade lugna och ärliga. Det kunde inte skada. Efter att med blicken fått bekräftelse från sin ledare sträckte hon fram smycket och honan fångade smidigt upp det i en rörlig framtass och pressade det emot sin panna. Det var tydligt att något hände, det både syntes och kändes i luften. Kanske skulle de få reda på något trotts allt, alla ledtrådar var ovärderliga.

[Alcmeme och Kolzak]