De hade sökt sig kors och tvärs över bergens klippbranter, försökt finkamma det enorma området. Det var omöjligt, och ju högre upp de kom desto mer snö låg det överallt - att få syn på en vit varg mitt i detta var otänkbart. Dessutom blev terrängen allt mer otillgänglig och det var ont om platser att vila på. Överallt krävdes styrka och balanssinne, bergens vassa stenar och branta stup var oförlåtande.
Bambra hade tagit till luften för att försöka se mer från luften, och det var efter att antar stora cirklar över sluttningarna som hon sett den. En öppning, en snöklädd dal med stora gröna barrträd skyddade från vinden av branta bergväggar.
"Jag ser något!"
Utbrast hon lyriskt, men insåg att Duva givetvis inte kunde höra henne långt där nedanför. Istället dök hon ner till isvargen och berättade nyheten.
Det var tack vare stor uthållighet och mer än en spaningstur i luften som de slutligen tagit sig fram. Äntligen sluttade marken nedåt och vinden var något mildare. Det luktade dock starkt av varg och hon saktade av sina steg något och såg på sin kärlek.
"Jag tror det bor några här, vi får hoppas de är gästvänliga"
Orden uttalades med ett leende, Bambra var noga med att försöka dölja sin ständiga oro.


[Bambra och Duva når Sacrari, öppet för alla (men kanske främst jägare)]

Kvällen närmade sig och flocken vaknade sakta till liv, många sov fortfarande och nattens träningar hade inte ens hunnit startas, även om vissa var lite heta på gröten. Capheus hade samtalat med Nepotonje och Oberon inför nattens kommande träning när den ljusa flockbrodern stannat upp och blivit lätt ofokuserad. Ordet var som lämnade honom var hår, främlingar, en blick delades snabbt dem emellan med stoppade inte att de alla tre hade varit på benen inom ett par sekunder och i vild fart på väg fram mellan dalens träd. Levande, så mycket visste dem, men vad mer?
 Den isblåa blicken lades på de två som vandrade ner för dalens sidor. Att de visste att de inkräktade var uppenbart. Jägarnas dofter var tydliga i de här områdena, och de såg sig vaksamt omkring när de kom emot dem. Det eldade genast på en låga av misstro.
 Han gled in till ett stopp så att snö yrde omkring honom. Den korta svansen var rest över ryggen, precis som flockbrödernas och en varnande morrning om att de skulle hålla avstånd bubblade i bröstet. Capheus hade hört nog om de främlingar som tagit sig in innan för att veta att de inte kunde tillåta att någon kom för långt in på reviret.
 "Vänd om" rösten var dov och mörk, blicken hård då den borrade sig in i den bruna vingklädda honan. De skulle inte godta motsägelser och de skulle inte ge andra chanser. Oberon och Nepotonje backade upp honom, och Nepotonje skulle redan ha hunnit ut med en mental varning till resterande medlemmar, han var trygg i den tanken.

[Jägarna kraschar in här ]

Varningen kom, som alltid, från ingenstans. Lugnet i den unga natten byttes snart ut mot vaksamhet när vargars blickar sökte sig ut över dalen därifrån Nepotonjes mentala trådar sträckt sig. Delshay och Avani hade knappt hunnit sträcka stelheten ur ryggen innan de avbrutits, och de såg mot varandra med samma tunga allvar i ögonen innan de satte fart. Med ens var tröttheten som bortblåst, men det gjorde inget åt den del av Delshay som anade oråd. Sinnesintrycken som nått dem... Han var inte säker på vad som var fel, men något var det, och han ville ta reda på vad. Snabbt. Avani tycktes ana någonting utöver det vanliga från vännens håll, men de delade bara en blick när de ändrade en kulle nära den avsedda platsen. De längde gemensamt på steget när de tog sig nerför slänten.
   Några minuter senare kunde de se de andra på håll - Oberon, Capheus och Nepotonje hade redan mött upp främlingarna som äntrat reviret. De anlände i tid för att höra deras befallning att vända om, men tikarna - en ljus och en mörk - hade inte hunnit svara innan de slöt upp intill de andra. Intrycken som Nepotonje givit dem blev till verklighet, och den märkliga känslan blev med ens starkare. Blicken svepte över den vita, försökte analysera situationen, och sen vidare mot den bevingade. Han hann inte särskilt långt innan igenkänningen slog till.
   I samma sekund han mötte den bruna tikens blick så vällde tankarna ur honom, ekade ut över närområdet. Delshay var ingen telepatiker, men de hade många som var, och han visste att det alltid var någon som lyssnade. Han visste vem hon var.

Hon var där. Fakargen! Hon försökte döda Temari! 

Ljuset stillades inom honom när käkarna slöts hårt i munnen.

Hon attackerade Måntemplet!

Tre storvuxna vargar rörde sig emot dem med en allt annat än välkomnade utstrålning. Vänd om befallde en röd fluffig hane och i samma stund anslöt sig två till till gruppen. Bambra tackade sin träning i Draugai då hennes ögon mötte gula, utan den hade hon inte kunnat hålla minen neutral. Vid Chaibos. Hon bet ihop, hanen signalerade ingen tydlig oro men hon hade svårt att tro att han inte kände igen henne.
"I Meimeis namn ta det lite lugnt va, vi letar bara efter min bror och sökte skydd för vinden."
Fick hon fram samtidigt som vingarna vecklades ut något för att blockera deras väg fram till Duva. Det var ett riskabelt move och gjorde hennes livsviktiga vingar extra sårbara, men hon ville inte att något skulle hända hennes kärlek. Stressen växte inom henne och hon hade svårt att avgöra hur hon skulle hantera den bruna krigarens närvaro, skulle hon leka dum? Ignorera det? Fanns det någon hyfsat trovärdig nödlögn att dra till med? Det enda hon kunde komma på var att låtsas att hon trott att den andre varit en av de som attackerade, enligt Blair hade det funkat med någon månvarg som känt igen honom. Det kändes dock omöjligt att smyga in det i konversationen utan att det skulle låta som en anklagelse. Det var kört.
Demonstrativt tog hon ett steg bakåt, ville inte sända ut någon felaktig signal om att hon sökte konfrontation.

För varje steg de tog tilltog lukten av varg, och Duva kunde inte hindra den olustiga känslan som tryckte i bröstet. Det var ganska uppenbart att den här platsen var tillhåll för en hel del individer, och hon hade ingen lust att provocera någon genom att inkräkta. 
    Ganska snart dök flera främlingar upp, och det krävdes inget geni för att fatta att de inte var välkomna här. Vargarna såg allt annat än välkomnande ut. Det verkade som om Bambras förhoppning var på väg att smulas sönder. 
    Vänd om. Nästan omedelbart efter att varningen uttalats sällade sig ytterligare ett par vargar till de andra. Duva vred på huvudet och utväxlade en blick med Bambra, som fällde ut vingarna en aning som för att skydda henne. Det kändes åtminstone bra att de hade varandras ryggar. 
    "Vi vill inte ställa till några problem", fyllde hon i efter Bambra med vad hon själv tyckte var ett ganska diplomatiskt tonfall. "Vi vill bara ställa en fråga och sen passera. Det är allt."

Hon dök upp lite senare än de andra, mest för att hon var nyfiken och ville se vad det var för några som bestämt sig för att ta sig ner i dalen. Och det verkade vara en bekant individ. Nepotonjes röst ekade vad Delshay delat med sig av: fakargen var med under tempelattacken.
    "Du är inte ensam om att leta efter en bror," sade hon kyligt samtidigt som hon slöt upp intill Oberon. "Det var många från Måntemplet som letade efter sina bröder, och systrar. Men deras syskon kommer aldrig mer tillbaka, för att du brände dem levande."
En dov morrning som började långt ner i bröstkorgen lämnade henne. Hon kastade en hård blick på den vita. Hade hon också varit delaktig i attacken? Hon kunde inte påstå att hon kände igen henne, men man visste aldrig.

Bambra gjorde sitt bästa för att generera ett geniunt förvånat uttryck vid den trebentes ord, och lyckades ändå hyfsat okej trotts att hon inombords bara kände en stigande bävan och hopplöshet. Tydligen kunde den bruna kommunicera utan ord, det underlättade inte att nya vargar ständigt strömmade in och att iallafall hälften var absurt storvuxna.
"V..va?"
Detta skådespel var mer för Duvas skull än för de övriga vargarna, möjligen en ansatts till att förhala den oundvikliga striden.
"Jag vet inte vad.. alltså.. jag var där.. Jag förlorade vänner.. Men jag skyddade templet. Jag lovar, jag slogs mot honom för att jag trodde han skulle skada mig.. oss"
Hon darrade på rösten och nickade emot Delshay, hanen vars namn ännu var okänt för henne. Det var med en lätt skälvande inandning som hon sträckte sig efter kraften, redo att med starka vindbyar försöka skapa en barriär mot de kommande attackerna. Ännu lät hon vinden blåsa som vanligt, men hon var redo.
"Älskling.."
Rösten var låg, viskande, och tydligt riktad till Duva även om hon inte släppte den stora gruppen främlingar med blicken.
"Fly."
Hon hoppades att hennes kärlek skulle ha vett nog att använda sin kraft i offensiva syften och lyckas ta sig undan. Med lite tur skulle hon kunna ta till luften så fort Duva var utom räckhåll. Hon var inte redo att dö här.

Förstärkningar var inte långt efter, Delshay, Avani och därefter Azdell, kanske fler. Han vände sig inte om för att ha koll på dem. Blicken låg obevekligt på främlingarna, med samma varning bubblande i bröstet som tidigare. Sen kom det. Minst en av dem hade varit med i attacken emot måntemplet. Hela Nosryggen krusades och morrningen i bröstkorgen fördjupades och blev högre. Mer aggressiv än varnande. Han litade på Delshays ord, och hennes föll tomma och ihåliga för hans öron.
 Den isande blicken förflyttades ifrån den bruna fjäderklädda tiken till den vita markbundna. Om hon varit med i attacken kunde han inte säga, han hade inte varit där, men hon var inte bortom räkning. Hade det inte varit för de andra jägarna, och de som faktiskt varit på plats hade han nog inte kunnat lägga band på sig och stå kvar, men nu gjorde han det. Osäker på vad deras roll i det hela var, väntade på något sort initiativ ifrån Medlemmar, men även beredd på vad som helst. Om det så skulle vara att stoppa främlingarna eller parera en eventuell attack.

"Deras syskon kommer aldrig mer tillbaka, för att du brände dem levande."
    Det tog ett par sekunder innan hon förmådde registrera orden. Duva flyttade chockat blicken från honan som talat till Bambra. Var det sant? Eller var det bara tomma ord, avsedda att få dem ur balans? Det kunde inte vara sant. Det fick inte vara sant. Hon vägrade tro något sådant om Bambra. Att hon skulle ha tillhört anfallarna, ödeläggarna, var en absurd tanke. 
    Bambra försökte försvara sig, och Duva lyssnade utan att veta om hon skulle tro på det eller inte. Men så såg hon återigen på gruppen med arga främlingar, och då brakade situationens allvar ner över henne med full kraft. Det här var inte rätt tidpunkt för att fundera.
    "Älskling, fly." Det kändes som om någon sträckte sig in i bröstkorgen och kramade ihop hjärtat. Duva spände musklerna, grep efter kraften. Det var bra att de befann sig så långt norrut, hon kunde dra nytta av den omgivande kylan. Det verkade inte värt det att ta striden bara för demonstrera en poäng, och även om det tog emot att fly var det förmodligen det smartaste att göra. Så hon gjorde det. 
    "Vi går nu", sa hon korthugget utan att specificera vem hon riktade sig till. Långsamt drog hon sig bakåt, svalde hårt. Stegen var ännu inte springande men ändå raska, beslutsamma. Bambras famlande ord ekade inuti huvudet. En olustig tyngd lade sig tillrätta i magen, men Duva sköt bort tankarna och fokuserade på gruppen av vargar i ögonvrån. Kraften fanns där, redo om det skulle utveckla sig i den riktningen.

Det knöt sig i hennes bröst då hon hörde Duvas korthuggna ord, men hon hade inte tid att fundera över vilken skada deras relation tagit. Snabbt tog hon till luften samtidigt som hon lät starka vindbyar blockera främlingarnas väg mot hennes kärlek. Hon såg till sin lättnat att även Duva sände upp barriärer av snö och is bakom sig. Oavsett vad det innebar tänkte hon inte låta hennes egna misstag gå ut över den hon älskade. Trotts spridda attacker höll hon sig kvar, hängande i luften, distraherade fienden länge nog för att isvargen skulle kunna få ett ordentligt försprång. Flög sedan åt motsatt håll, i hopp om att ev jakt skulle vara inriktat på henne.



[Bambra hindrar ev försök från jägarna att följa efter Duva med kraftattacker och flyr sedan åt motsatt håll i hopp om att locka med sig ev förföljare. Avslutat.]