Nyheten nådde honom mellan glada värdshussånger och mjöd som Islagunen tacksamt bjudit sina besökande zombiejägare på. 
Sången var en sådan som han bara kunde refrängen på, och medan en skarptänkt karghane självsäkert framförde de slingrande verserna under stående ovationer. I ett andetag, när den ansamlade skaran i förväntan fallit tysta, hörde Erakan konversationen på håll. Nästan viskade tyst, om det inte hade varit för hans skarpa hörsel. 
"Måntemplet har brunnit. Det finns inget kvar hörde jag, rena slakten."
Hans värld stannade upp. Ljuden suddades ut, sänktes till ett dånade sorl. Någonstans kunde han höra att hans kamrat tog ton igen, men orden gick inte in. 
Måntemplet. Där Elphaba befanns sig. 
Åren hade inte gjort något för att trubba vad han kände. Hon hade varit en valp, och det hade varit så fel att älska henne då. Så fel. När hon hade lämnat Draugai för templet hade han nästan varit lättad, för det hade gjort allt så mycket lättare. Avstånd och tid, det sade alla han mötte. Det skulle läka alla sår och hela alla trasiga hjärtan. 
Hans dunkade vidare, nu i halsgropen, för Elphaba var vid måntemplet. 
Det var natt utanför. Han kunde inte bege sig nu. 
Vänta här. Bege sig? Vart kom det ifrån? Han hade ett hem med sin patrull, ett hem vid Snöstrand som väntade. 
Hjärtat dunkade vidare. Ljuden återgick till det normala samtidigt som refrängen dånade igång med ett rabalder. Kamraten intill honom, en ärrad gråblodstik, puffade till honom för att klämma in i sången. Hans röst var ändå den bästa, brukade hon säga med retande, glittrande ton, något vettigt att göra med dina ljudkrafter. 
Han såg på henne, frågande, och något måste ha vittnat om att något var fel. 

När gryningen steg över Islagunen begav han sig västerut, väskan full med blandade förnödenheter. Hans kamrater lovade att lämna ett meddelande vid Snöstand om de hörde något längst vägen. 
"Vi ses igen, broder." sade de. 
Sen var han ensam, med de västra vidderna öppna likt en utmaning. 
Jag kommer, tänkte han. Bad till gudarna att Elphaba levde. 
"Windfari, snälla." sade han, nosen mot den grå himlen. I sin fantasi kände han lukten av aska och rök, trots att nyheten redan var veckor gammal. "Snälla, ge mig varma vindar och fart. Ge mig tur. Hjälp mig hitta henne." Han hade inget att offra, inte denna gång. Men skulle gudarna be om något skulle han glatt ge dem det. "Snälla, om ni kan, skänk henne skydd tills jag kan göra det själv." inte nödvändigtvis för att Elphaba kanske behövde beskyddas. Snarare tvärtom med den träningen hon hade fått i Draugai. Sannolikheten hade varit större att hon fått beskydda honom om rollerna varit skiftade.
Men denna dag tog han inga chanser. 
Snälla.