[Reserverad för Capheus.]

Natascha hade varit upptagen med lek, eller träning, rusade fram över området, njöt av kraften som gjorde henne så snabb så det nästan kändes som att hon flög fram över marken. Vinden susade omkring henne och hon slöt ögonen, bara för en kort stund, för att njuta fullt ut. 
När hon, bara ögonblick senare öppnade dem, var det något rakt i hennes väg.
"Capheus!" 
Hon ropade högt när hon susade mot honom, undvek med nöd och näppe att kollidera med den stora, lurviga hanen.
Solen stod högt på den nästintill molnfria himlen och strålade vackert ner över dalen där flocken höll till. Trots det var luften sval, precis som det hörde vintern till. Ovanför dem cirkulerade en rovfågel, på jakt efter ett byte. 
"Oj, ursäkta," sade Natascha med ett litet leende innan hon gjorde en kort paus, hämtade andan en aning, för att sedan peka upp mot himlen med ena framtassen. 
"Ser du fågeln?" Hon sneglade hastigt mot siluetten som svävade ovanför dem, innan hon sträckte ut sina egna mörka vingar som ännu inte bar henne ovan marken. 
"Tror du inte att det är en underbar känsla? Att kunna flyga sådär. Jag längtar tills jag kan göra det." 

Öronen vippade till då en av valparna skrek på honom, och i rörelsen till att vända sig om för att se vad det var så lyckades de precis undvika en kollision. Ett varmt skrockande lämnade den stora hanen och den blå blicken såg med falsk stränghet på valpen, de började bli så stora.
 "Natascha vart har du ögonen nånstans?" tonen var lätt retsamt mer än tillrättavisande. Han såg så mycket av sig själv i de små, så som han varit innan han gått med i flocken.
 Hennes ursäkt belönades med ännu ett brett leende.
 "Du det gör inget, var valp medan du kan" tonen var vänlig, men det låg en allvarsamhet i den. Hon hade redan få börjat lära sig om de monster som gömde sig i nattens mörker, men ännu hade de inte fått möta allvaret i situationen, sagor kunde bara förbereda en så mycket.
 Blicken sökte sig till skyn, fågeln var tydlig emot den ljusa himlen, och han nickade med ett hummande. Tankfullt.
 "Borde inte du sova?" frågade han sen och sneglade på henne, han själv hade gått upp för att dricka, och lätta lite på trycket, de flesta andra sov djupt och skulle inte gå upp fören kvällen kom. Han undrade om hon var ensam uppe eller om någon annan också var det.

Lite smått skamset sänkte hon blicken mot marken när Capheus frågade ifall hon inte borde sova, för hon visste vad svaret var.
"Jo, egentligen..." 
Hon sneglade upp mot den större hanen. 
"Men jag tycker dagarna är fina. Jag vet att vi ska vara vakna på nätterna, för det är då vi ska vara på vakt. Nattvandrare är just det som namnet säger - de som vandrar om natten. På dagarna är vi säkra, men..."
Hon kisade upp mot himlen där solen sken.
"Jag gillar solen." En svag längtan hördes i hennes röst.
"Den är varm och vacker, tycker du inte?"
En kort suck lämnade den unga Vikaanen samtidigt som hon insåg att Capheus hade rätt. Hon borde inte vara vaken, och det var fel av henne att ha smugit iväg från de andra medan de sov. 
"Snälla, säg inget åt Dimitrij?"
En oskyldig blick kunde synas i hennes blåa ögon samtidigt som hon bedjande såg på Capheus, och hon hoppades innerligt att han inte skulle säga något åt modern.

Anletet var fortfarande bara fyllt med värme då valpen lite skamset skulle förklara sig. Han förstod henne, kanske mer än vad hon visste.
 "Om du följer med mig tillbaka och lägger dig kan jag berätta en historia för dig" han blinkade lätt med ena ögat och log. Oavsett om han berättade för Dimitrij eller inte så skulle honan med all säkerhet få veta vad som hänt, i Jägarna gick det inte att dölja mycket. De var för nära varandra. Fysiskt som känslomässigt. En stor brokig familj, med mål större än de själva.
 "Dimitrij har ett sätt att få reda på saker" kommenterade han bara kort med ett skratt och började röra sig emot sovplatserna igen, dit han varit på väg innan ynglingen nästan krockat med honom.

Ett lätt suck lämnade Natascha medan hon med en längtande blick såg mot himlen och solen som sken där uppe. Sedan vände hon huvudet mot den stora hanen och lät de blåa ögonen möta hans blick. 
"Okej då." 
Med lätt motvilja började hon röra sig tillbaka mot sovplatserna, tillsammans med Capheus. Det tog emot att erkänna det, men hon visste att han hade rätt. 
Hon bävade svagt inför vad Dimitrij skulle säga, om hon nu skulle säga något. Men Natascha hade märkt att det stämde, modern verkade ha ett sätt som gjorde att ingenting gick att dölja för henne. Därför var hon smått förvånad över varför hennes små vita lögner fortfarande inte hade blivit synade... Men det var väl bara en tidsfråga. 
Huvudet ruskades lätt. Hon ville inte tänka på det, inte nu. Så istället vände hon sig mot hanen. 
"Bara det är en bra historia." 
Hon flinade mot Capheus samtidigt som hon kände att hon faktiskt var ganska trött. Det var, trots allt, jobbigt att vara vaken om dagen. Speciellt när de var födda till att vara vakna om natten. 

[Avsluta där kanske? Skriv nått mer om du vill :) ]

Ett uppmuntrande leende fyrades av emot ynglingen när hon gick med på hans förslag. Det var inte länge sen han själv varit ung och sugen på äventyr, och detta skulle troligtvis inte vara den sista gången Natascha gjorde något på eget bevåg som inte riktigt följde reglerna. Men vad hon skulle välja att göra, vilken väg hon kommer gå, skulle hon få lära sig själv. Deras riktlinjer och regler fanns där av en anledning, för att ge dem alla den bästa chansen att överleva, och ge chansen för alla att slippa leva i det mörker som de gjorde. Så att andra kunde vila under natten och veta att det var trygga.
 "Det är den bästa historien" lovade han och blinkade lätt med ena ögat emot henne. Sedan följdes de åt mot sovplatserna, log redan vid tanken av att få återgå till Mephistos sida

Avslutat