Dom nätta små tassarna for fram över dom steniga trapporna i en väldig fart, kom någon i vägen hoppade hon i tid för att inte råka springa in i någon och istället flög igenom luften. Hon var glad, hon var exalterad, alldeles för exalterad.
"Vera!" ropade hon med sin mjuka sjungande stämma och rörde sig emot den stora tikens rum. Hon hade inte haft någon direkt större konversation med den stora systern men oavsett så kunde Ayira känna att det fanns gott i tiken och ingen annan var i närheten för tillfället. Ingången till Verashas rum trädde fram i hennes blinda synfält och hon började sakta in och stannade precis före ingången. Ett tungt skynke hängde för och den silvriga lilla tiken tippade huvudet lite på sida. Runt hennes nacke hängde hennes vanliga lilla skinnväska med lite örter. Men denna gång hängde en ytterligare lite större väska av ljust skinn runt hennes hals. 
"Verasha, är du där?" frågade hon med aningen låg stämma och lyssnade efter systern. Hon kunde känna av den stora tiken bakom skynket men ville inte tränga sig på utan väntade på svar.

Det var som vanligt mörkt inne i Veras rum. Rummet var ännu rätt tomt. Hon hade sin fäll som hon sov på. Det fanns en ganska stor sten med en plan yta där det låg några få saker, en tunn silverkedja som det hängde en blodröd sten ifrån. Ett minne från sin farfar. Det låg även en mjölkvit oval sten stor som ett ägg där och andra små saker. Annars var rummet tomt. Vera låg och vilade då hon kunde känna sinnet närma sig och hon höjde huvudet. Hon reste sig upp och då rösten ljöd utanför gick hon fram. Den sjungande stämman gick inte att ta miste på. Hon gick fram till de tunga läderskynket som hängde för och drog undan det med nosen och steg fram så hennes huvud kom fram bakom skynket. "God dag Ayira" Sade hon med sin brutna unga stämma. Hon skulle få en rätt grov stämma för att vara tik. Hon vek fram öronen, de ena halvt sönderslitet. De svarta ögonen betraktade den mindre men äldre tiken. "Vad gör mig den äran?" hon tippade huvudet lite på sned. Noga med att dra sitt sinne till sig för att inte tränga sig på sin flocksyster.

Ayira kunde se hur det rörde sig där inne i rummet och hon trampade lite exalterat med dom vita framtassarna medans hon väntade på att Verasha skulle öppna. Trotts att ögonen inte fungerade längre så kunde man nästan se hur det lös om den lilla tiken och hon gick försiktigt in med ett brett leende när Vera öppnade. "Åh Vera jag måste få visa dig någonting!" det gick inte att ta miste på lyckan och stoltheten i hennes stämma när hon stack ner nosen i den stora väskan runt hennes hals. En kopparfärgad tiara med en liten sten på längst fram. Stenen var en liten rund opal hade dom berättat. 
Försiktigt la hon den på bordet och såg emot Vera med ett stort leende. 
"Dom sa att den skulle klä mina färger, vad tror du?" det var inte fören nu Ayira insåg att hon inte hade någon större aning om hur den såg ut. Den hade några lätta böjar och halv spiraler men inget annat visste hon inte, dom hade sagt att den var kopparfärgad och skulle passa hennes ögon men hon visste inte ifall det stämde eller ej. Oftast kan hon känna ifall någon ljuger men hon visste att det fanns många som hade behärskat sina tekniker i Civitas och hon var inte helt säker.
Lite osäkert satte hon på sig den och såg emot sin större syster med sammanbiten min.

Tiaran :

Vera vek upp den tunga läderskynket så de skulle komma in ljus i rummet som annars var så mörkt. Hon trivdes i mörkret men nu så den silvergrå tiken kom in så släppte hon in ljuset. Då tiken la fram tiaran på bordet så gick hon fram. Sköt försiktigt sin morfars halsband åt sidan för att kunna studera koppar tiaran närmare. de svarta ögonen studerade den noga. Ja den skulle passa henne. Hon vände blicken mot systern. Ung som hon var kunde hon inte låta bli att bli exalterad. "Ja den kommer bli jätte fin på dig. Stenen kommer passa jätte bra med dina ögonen och kopparfärgen bli jätte fin med dina tecken under ögonen" Hon menade det hon sade. Hon var inte avundsjuk men hon var inte den som bar smycken. Hon ville inte sticka ut mer än hon gjorde med sin storlek då hon var ute på uppdrag och hon hade inte så mycket att byta med ännu och halsbandet hon hade kvar från sin morfar ville hon inte tappa bort eller förstöra. "Men du har ju så fin päls ändå så du behöver ju inte smycken för att vara fin." Hon tänkte inte på vad hon sade. Hon stängde munnen så hårt att tänderna slog i med en liten smäll. Ungdomen lös igenom ännu en gång.

Hon lös upp och log med hela ansiktet när Vera talade och åter igen började dom små framtassarna att smått skutta under henne. "Menar du verkligen det?" hon fnissade lite lätt och skakade på den långa svansen längst marken så hon inte välde ut något. 
Ayira hade velat ha ett egen litet smycke på huvudet sen hon var liten men när hon blev blind så tappade hon mer eller mindre hoppet om att någonsin bära ett. Fören nu, när hon träffade alla ur Cirkeln så vågade hon sig faktiskt på mer.
- Men du har ju så fin päls ändå så du behöver ju inte smycken för att vara fin.
En varm känsla spred sig igenom hela kroppen och Ayira visste inte riktigt var hon skulle ta vägen. Var hennes päls fin? Sist hon såg sig själv så hade hon en luden valpig päls, dassigt grå om hon mindes rätt och lite vitt under hakan och några tår på framtassarna.
"Tack Verasha, du är mycket snäll."
Åter igen stack hon ner nosen i väskan och denna gång tog hon ut ett halsband i läder, tvinnat tillsammans med en tråd tenn.
"Jag tänkte till eran sten som ni bär ibland." hon la den på bordet bredvid stenen och tog ett steg tillbaka.

Veta log mot den blinda tiken. "Ja jag menar det." Hon var ärlig och det hördes på rösten. Hon kunde se lyckan hos den äldre tiken och för att själv inte ryckas med för mycket satte hon sig ned och svepte den långa vita svansen om tassarna. 

Sedan hon fått gå med i Cirkeln och börjat finna sig själv och en plats där hon kände sig trygg på och en familj så hade hon börjat se världen ur ett annat perspektiv. Hon såg inte allt ur de dystra mörka deprimerade sätt hon sett förut utan nu såg hon på välden med en mer positiv sätt och med det så såg hon mer skönhet i världen. Men just denna tiks päls hade hon alltid beundrat då hennes egen hade en matt grå ton. Hon tyckte själv att hon såg ganska tråkig ut. Men då Ayira tog fram lädertråden tvinnad med en tenntråd till den röda stenen så såg hon med stora ögonen på den. Det skulle betyda att hon skulle kunna bära den mer utan att behöva vara lika rätt att tappa bort den för att den tunna silverkedjan skulle gå av. "Åh" Var allt hon fick fram först. Sedan reste hon sig snabbt upp och klev fram till den mindre tiken och slöt henne si hennes stora famn i en tafatt omfamning. Detta hade rört den unga tiken djupt. Trotts att morfadern hade varit hård mot henne och inte alltid så vänlig hade han varit den enda fasta punkten i hennes liv tills han blev dödad under invigelsen av Skuggfall. Hon klev snabbt undan. "Förlåt... Men tack" Hon sade förlåt för den plötsliga omfamningen, sedan hon vek bort huvudet lite. Visste nu inte riktigt vad hon skulle göra nu.

Ayira hade inte riktigt varit beredd när den stora tiken kramade om henne men tog emot kramen med ett stort leende, kramade tillbaka tills Vera tog ett steg tillbaka.
"Det är ingen fara, den gamla tråden kändes bara så ömtålig." sa hon med en lugn mjuk stämma medans hon reste sig upp och började röra sig emot öppningen. "Tack för hjälpen Verasha, det betyder mycket."

Hon log lite generat så tiken besvarade kramen. Hon var inte den som var i så stort behov av fysisk kontakt. Trodde hon iallafall. Men ibland så sken det igenom att hon faktisk vad i behov av det som i detta fall. Hon skulle nu kunna bära stenen mer. "Det betyder mycket att jag kan bära stenen nu" Rösten avslöjade att det betydde mer än vad orden sa.

Sedan då tiken började röra sig mot öppningen så reste sig Vera upp. "Jag gjorde inte så mycket men jag är glad att jag kunde hjälpa till och behöver du hjälp igen ställer jag gärna upp" Hon log varmt mot tiken. 

(Avsluta?)

Ayira log brett och nickade instämmande.
"Samma går för dig syster, du vet var du kan finna mig ifall det skulle vara något." dom hade inte talats vid allt för mycket men det var något med den stora nya systern som gjorde att Ayira gillade henne. Kanske att dom båda var relativt lika, lämnat sina gamla liv bakom sig för att starta ett nytt här i Cirkeln tillsammans med dess invånare. Deras nya familj.
"Jag ser fram emot att få se lite mer av stenen och dig." sa hon med en nästan lite bestämd men mjuk stämma innan hon petade skynket åt sidan och gick ut ur rummet.

Avslutat!