Mörkret sänkte sig över deras hemmarker. Ännu kom natten tidigt, våren var ännu långt borta. Själv mindes hon inte hur hon kände sin första vår, men hon visste att Cirkelns valpar skulle älska det. De tycktes tackla det mesta med stor entusiasm. Liksom nu, då Brann tänt en brasa och djurhudar tagit fram för mysstund. Lune skulle sjunga en saga, de som ville skulle mysa lite, sedan var det sovdags. Ensa sättet att lyckas natta alla sex ungarna var att först trötta ut dem rejält och sedan ha nedvarvning. Ibland behövdes det separat sådan, så alla valparna var inte här. Vissa var med Vassya, någon med Alii.


[Öppet för valfria valpar]

Hon ruskade våldsamt på huvudet, fällen hon slitit åt sig fladdrade hjälplöst med i de burdusa rörelserna. 
Katya hade gjort sig lustig på Maras bekostnad framför de andra syskonen. Mara hade rusat från platsen när hon inte kunnat försvara sig eller hantera den explosion av känslor som brutit ut inom henne. Helst av allt hade hon velat ruska Katya som hon nu ruskade fällen, men det hade varit många av dom vuxna som blivit arga på henne då. Det hade varit jobbigt.
Mara vinglade till, tog några vacklande steg åt sidan innan hon la blicken på Lune och därefter på Brann. Mara muttrade något ohörbart med fällen, som fortfarande var fånge i hennes käft, och klev sedan bestämt ner framtassarna på den bit av djurskinnet som vilade mot marken. På nytt började hon rycka och slita i huden under ljudliga, valpiga morrningar.

Aleksandr nafsade olydigt efter ett av Lunes långa öron, men det var alltid bortom räckhåll för hans vassa små valptänder. I natten glödde de svagt och det faschinerade Aleks. Hur gjorde hon det där egentligen?
Hans lönlösa jakt glömdes snabbt när något mer spännande hände. Mara klev in i rummet och i käften hade hon en fäll som verkade ledsen efter att ha blivit sliten i. "!!!"
Aleksandr kastade sig fram med ett ivrigt gläfs och slet tag i fällen och började dra med all sin styrka. Han var något mindre och yngre än storasyrran, men att jävlas var alltid på Aleks agenda. Han morrade busigt och hade sig, den korta lilla svansstumpen febrilt viftandes bakom honom.

Lune kunde se i ögonvrån hur det morgontrötta Brann blev mer än irriterad då Mara slet åt sig en fäll och började rycka i den. Hon försökte sig på att le överslätande åt systern och föreslog med låg röst att honan kanske skulle gå och träna en stund. Hon visste att Nattvargen tyckte om när saker var i ordning, och då hon precis vaknat vid solnedgången så var hon nog extra känslig. Honan verkade veta om det själv också och nickade bara kort innan hon gav sig av, ingen av de två ville väl att valparna skulle få skäll i onödan.
Under tiden detta skett hade Aleksei lämnat hennes sida och gått för att hjälpa till i mördandet av djurhuden. Lune suckade svagt men hennesd ansikte kläddes av ett varmt leende och man kunde se kärleken stråla ut ur hennes mjölkiga ögon. Lugnt reste hon sig upp och tog sig till valparna med två enkla steg. Noggrann med att inte göra illa honom lyfte hon sedan Aleksandr i nackskinnet och bar tillbaka honom till sin plats invid henne. Hon placerade en tung tass på honom så att han inte skulle kunna springa iväg igen och kallade sedan på Maras uppmärksamhet.
"Du kan få ligga där borta om du vill Mara, men kom närmre elden om du fryser. Vill du ha en fäll att ligga på också finns det massvis."
Hon visste att det inte var någon idé att bråka om att honan skulle släppa fällen, hon kunde lika gärna få tugga på den tills hon somnade. Men Aleks gnydde ogillande över det hela, tyckte antagligen att det var fruktansvärt orättvist att han behövde sitta där bredvid henne medan Mara fick fortsätta som tidigare.
Lune sänkte sitt huvud till hans höjd och såg in i hans vackra djupblå ögon.
"Du måste tyvärr vara kvar här, hur ska jag annars komma åt att kittla dig om du inte lyssnar?"
Sade hon med skratt i rösten och burrade sedan in nosen i hans vita mage och blåste ut. Han föll genast ner på rygg, skrek i skratt och sprattlade med alla fyra benen.

När Aleksandr sprang fram och bet tag i en del av fällen, ökade ljudnivån på morrningarna markant från Mara. Hennes svans stod som en stel pinne i vädret och deras byte slets vårdslöst fram och tillbaka i syskonens käftar. Mara skulle slita djurskinnet till världens ände om så behövdes.
Utan att släppa djurskinnet såg hon buttert efter Lune när hon plockat upp Aleksandr och tog honom tillbaka till sin tidigare plats vid elden. Tikvalpen muttrade något, käften full av skinn och päls, innan hon vände sig om och stod med rumpan åt deras riktning istället. En gest i protest. Hon fortsatte sedan ruska och gnaga på sitt byte som om hon vore outtröttlig. Ignorerade den äldre tikens ord.

Aleksandr knorrade motvilligt när Lune bar bort honom. Vadå, förför fick inte han leka och hålla på? Det var dessutom som om Lune läste hans tankar när hon lade en tung tass på honom så att han inte kunde fara iväg igen. Trotsligt sprattlade Aleks omkring och ojade sig över sin situation. "Orättvist!" utbrast han, men glömde snart att vara sur när Lune började kittla honom. Han tjöt och skrek i en skrattblandad förtjusning och sprattlade vilt med alla ben i luften. Kittlingarna gav sig eventuellt och lämnade Aleksandr i en trött hög.
Okej då, han var lite trött nu när allt kom omkring, men det var ändå orättvist att Mara fick vara uppe och inte han.
"Du borde kittla Mara också."
Han räckte ut tungan åt syrran som stod med rumpan vänd mot dem.

Lune visste bättre än att ge sig in munhuggande om vad som var rättvist eller inte med en valp. Så små var sällan mottagliga för argument och oavsett vad hon sa kunde det inte ta bort känslan Aleks hade av att vara orättvist behandlad. Men hon tänkte inte ge efter heller, trotts att hans tindrande blå ögon var otroligt övertygande. Istället gav hon honom en liten uppmuntrande buff på kinden.
Fler hade anknutit sig till elden, Sezja kröp upp bakom henne, strök hela sin kropp emot henne innan hon rullade ihop sig på en fäll. Ayira hade också lagt sig till rätta med ett leende. Det var tveklöst dags att börja nattningen.
Lune började försiktig ta några stämmor och lät sedan den korta uppvärmningen mjukt flyta över i hennes första sång.

"I was born on this mountain 
a long, long time ago
Before they knocked down the timber 
and strip-mined the coal
When you wake up in the mornin’ 
before it was light
To go down in that dark hole 
and come back up at night

I was born on this mountain, 
this mountain’s my home
She holds me and keeps me 
from worry and woe
Well, they took everything that she gave, now she’s gone
But I’ll die on this mountain, 
this mountain’s my home

It’s my home

I was young on this mountain
but now I am old
And I knew every holler, 
every cool swimmin’ hole
‘Til one night I lay down 
and woke up to find
That my childhood was over 
and I went down in the dark

Dan váren lev riegádam
mälggat le dat rájes
dalloj guohtom sjattaj ja boahttsu
gieverdin viejtto
valla dálla ednam le tjoaskes ja tjarggat,
ij majdek danna sjattá
ij ge boatsoj gruvvarájgev
máhte rasstit

Dat le muv viesso
Dat le muv viesso
Dat le muv viesso

There’s a hole in this mountain 
and it’s dark and it’s deep
And the Gods only knows 
all the secrets that it keeps
There’s a chill in the air 
only sinners can feel
And there’s ghosts in the tunnel 
that the circle sealed

But It’s my home
It’s my home"


[Låt: The mountain, av Maxida Märak <-- spotify-länk
Omskriven så den passar Numoori o framförallt Cirkelns och Sezjas bakgrund. Har en låt till planerad så ni får gärna fortsätta svara, antar att valparna inte somnar på en sekund utan gärna vill jävlas lite till <3]