Skogen av is låg tyst, all växtlighet var omvandlad till den klaraste isen, genomskinligt med speglingar på ytan. Även marken var likt växtlikheten, bestod av den kalla kristallliknande isen, men kunde se ett vitt lager av snö under den metertjocka ytan, men isens speglingar gjorde det svårt att se.
Solen sken klart, gjorde solkatter när det färdades genom isen. Hela ön glittrade av solens strålar, likt diamant. Solen speglades i isen, och så gjorde den kattlika varginnan som på denna ö vandrade.

Hennes silvriga kropp var inte av den lättaste formen, men hon var inte tungt byggd. Det var inget fett som formade hennes kropp så, utan rena muskler. Den tjocka, täta pälsen, så likt snöleopardernas, skyddade henne från kylan, även om kylan inte gick under nollan.
Hennes ansikte var likt en vargs, men nosryggen var bredare än normalt och själva nosen trekantigare. Även öronen, med de små tofsarna på, var spetsigare än en vanlig vargs. Tofsarna som prydde dem var ovanligt korta, något hon lite skämdes över. Hon var en renrasig Aderon, men hennes tofsar var så korta, de kunde knappt uppfattas.
Men det som stack ut mest på henne var den kortade svansen, yvig men kort. Det var en självklarhet för henne att den skulle vara kort, det bevisade bara hennes Aderon-ras.

Faye, denna Aderon-hona, hade precis vandrat från Det Okända, tillbaka till de mer vanliga områdena i landet. För att komma till denna glasliknande ö hade hon gått på den nyskapade isen, tagit ett steg i taget och försökt att inte bryta sönder dess svaga yta.
Vad som hade fått henne att vandra dit visste hon inte riktigt, men hon hade helt enkelt velat se vad som fanns på andra sidan isen.

Den korta svansen svepte bakom henne, dock kunde den inte nudda marken på grund av sin längd. Den fick helt enkelt gunga i luften.

[Paxxat till min lilla frus fina Arión! 8D]

(Heej :3)




Ett snusande ljud lämnade en frusen nos.
Nosen var svart och läderartad, och tillhörde en viss hane kallad Aro.
Ögonen var slutna. Han sov.
Den brunskiftande pälsen glänste i solskenet där han låg, ovanpå en flat sten som var inglasad av is.
Öronen klippte i sömnen, han rörde svagt på tassarna. Sedan blev han stilla.
Ögonen slogs upp och stirrade rakt fram. De var färgade likt smaragder.
Han stirrade på en isklump. Olik de andra. Alla var unika.
Ungefär som individerna som bodde i landet.

Han satte sig upp och gäspade stort. Fick syn på sin egen spegelbild i isen och stängde käkarna med en smäll som ekade mellan isen. Han höjde ett ögonbryn och såg sig omkring.
Ingenting.
Han fuktade förstrött nosen med tungan och lät käkarna mala.

Jaha. Vad skulle man hitta på för kul idag då?
Han sträckte på sig. Gäspade en gång till och såg upp mot den blå himlen.
Svansen svepte lite.
Den gröna blicken svepte kallt över omgivningen. Uttråkad.
Aro valde att lägga sig ner igen, med huvudet höjt.
Hans hållning fick honom att likna en riktig monark.

Hon ryckte till när hon hörde ett smällande ljud eka längre bort. Hennes bra hörsel uppfattade det ganska tysta ljudet som om det varit precis i hennes öra.
Den trekantiga nosen höjdes, vädrade efter vad som åstadkommit ljudet. Doften av varg nådde henne, doften av en hane. Hon tog ett steg åt det hållet doften kom ifrån, tvekade en sekund och fortsatte sedan framåt.
På en sten som verkade vara av kristall, denna is, låg en brun hane. Huvudet var högt, och ögonen pryddes av en smaragdgrön iris. Hon fortsatte framåt, med tysta steg. Även om hon var tyst var hon fullt synlig, försökte inte dölja sig det minsta.

Hennes kraft gjorde hans tankar hörbara för henne, trots att hon inte var någon som rotade i andras hjärnor bara blev det så. Hon visste inte hur man stängde av den.
Hans tankar var på engelska, vilket gjorde att hon automatiskt började tala engelska till honom.
"Good day, sir," sa hon, rösten klar men mjuk.

[Halla =)]

Eftersom han höll huvudet högt och med blicken gled över omgivningen gång på gång, fick han genast syn på henne.
Hon gav knappt ifrån sig ett knyst, men gick mot honom utan att gömma sig.
De bruna öronen vinklades mot hennes håll, och den gröna blicken smalnade av innan den återtog sin tidigare öppenhet.
Ett tunt leende prydde hans svarta läppar.

"Oh ... and who are you, my lady?"

Ena örat klippte till och vändes åt sidan, medan det andra fortfarande var vänt mot henne.
Lyssnade han tillräckligt noga kunde han höra svaga ljud, andning och tassar som sattes ner, från henne.
men det var knappt.

Ett artigt ordval med 'lady' i slutet. Hon smålog lite och satte sig ner framför honom, med runt en meters avstånd.
"My name's Faye," sa hon med en ung, men kvinnlig röst. Den hade en mjuk, ljus klang över sig.

Hon behövde inte fråga om hans namn, då hennes sinne redan visste det även om hon inte bett om det. Telepatin bara gick av sig själv, lät henne höra hans tankar och känslor. Men hon ville ändå fråga - det var inte mer än rätt att hon sa en motfråga. Det skulle varit ganska konstigt om hon inte svarade, eftersom han troligen inte visste om hennes krafter.
"And you're..?"
Ett snett leende från hennes sida. Meningen började som om hon skulle sagt hans namn, men avslutade som en fråga.

Hon såg ner på marken, såg sin spegelbild reflekteras till henne. Hon var inte vacker enligt en Aderons mått, med sina korta, tunna tofsar. Kanske hon skulle varit vacker med långa, kanske hon skulle se dum ut.

(Eftersom Arión nu bytt namn till Sirion, får du tänka bort alla gånger jag sagt Aro/Arión i hans tidigare inlägg xD Och, om han inte var det tidigare i rollet, så är han vit. Med 'hääpnadsväckande' gröna ögon, fortfarande.. c: Och nu tror jag han stod upp på stenen..?)

Han lade huvudet en aning på sidan, och såg på henne med ett snett leende.
Han hoppade ner från stenen, och som genom ett under hittade han balansen så snabbt att han inte ens vacklade.
Hållningen var fortfarande stolt, om än aningen vinglig.

"Sirion, at your service."
Han bugade smidigt framför henne.
När han rätade på sig gnistrade de gröna ögonen okynnigt.
"Faye is such a beautiful name, miss!"
Det där sneda leendet igen.
Sirion förde sig alltid självsäkert och talade med en slående artighet som nästan verkade komma från ett tidigare århundtrade.
Många tyckte att han var väldigt mysko.
Men trots all denna trevnad, kunde allt vändas om på ett ögonblick.
Hans vänlighet balanserade alltid på en knivsudd.
Om någon var otrevlig eller helt enkelt aggressiv, kunde man aldrig veta vad han kunde ta sig för.
Han hade en tunga rapp som en piska, och visste alltid vad han skulle säga.
Det förvånade folk.
Ingen hade någonsin sett honom tveka, flacka osäkert med blicken.
'Svansen mellan benen' var inte hans stil, helt enkelt.
Det kunde förstås leda till problem, denna attityd.
Han hanterade inte alltid högre stående personer med den respekt de förväntade sig få.
Bortkastad tid att smöra, tyckte han i de fallen.

Men som det var nu, var hans ögon som smaragder, hans röst mjuk som flytande honung och hållningen vänlig.

Ja, sannerligen var denna hane rent ut sagt...
oförutsägbar.

Hon gav till ett ljust, smickrat skratt och log mot honom. Charmerande hane det där, det var han verkligen, med artigt tal och komplimanger. Hon kunde inte bortse från den kvinnliga del i henne som älskade komplimanger och smicker, det var inte mer än naturligt att gilla att höra trevliga saker om sig själv. Inte för att det förstorade hennes ego eller så, men vilken kvinna gillade inte att höra smicker. Även om det bara var en så liten sak om att hennes namn var vackert.

"Well, thank you, Sirion. You're name isn't that bad, either. Sirion... I've heard about Sirius before, but I have to admit that Sirion is more beautiful."

Hon såg ner i marken under sig, vargen som såg på henne därifrån var en exakt kopia av henne själv. Såklart det var, det var trots allt hennes egen spegelbild. De allt för korta tofsarna, den silkesliknande, långa och mjuka pälsen, den lite kraftigare nosryggen, de ljusgröna ögonen. Allt var så välkänt, det utseende hon alltid blivit mött av när hon såg på sin spegelbild.
Hon höjde blicken mot den vite igen, såg in i hans ögon. De var gröna i färgen, precis som hennes, men med en starkare, intensivare färg. Hennes egna var mycket ljusare.

Han höjde på huvudet och såg fortfarande okynnigt på henne.
"A beautiful name, for a beautiful girl." mumlade han och log vagt.
1700-talsuttalet fick hans ord att låta finare än de egentligen var, och formen på meningen var mycket mer charmig.

Han lutade sig fram en aning och andades in hennes doft.
Nu skulle han komma ihåg den.
Han log.
"Nice to meet you, miss."
Han backade ett steg.
Svansen gungade svagt bakom honom.
Blicken var fäst vid hennes, genomträngande och häpnadsväckande grön.
Han blev tyst och lade huvudet på sned.
Allvarlig och inte så lite lik en vargverision av en adonisstaty.
Snygg men allvarlig, för tillfället.

Hanen hade ett gammaldags stuk över sitt beteende och sin röst, ett stuk som hon gillade. Många hanar hade de senaste hundra åren blivit så hårda i sina röster, men den här hanen verkade ha behållit den mjukare, vänligare rösten från flera århundraden bakåt i tiden. Det var trevligt.
Hon log bara åt hans komplimang, glatt. Det var en trevlig hanne, men hon visste inte säkert om han var en sådan som bara spelade eller om det var hans sanna personlighet.

"It's nice to meet you to, sir," sa hon som svar på hans uttalande.
"What brought you to these areas? This island isn't exactly the most common place to stay on, if you think about how many people who dosn't even know about this island."
Själv hade hon tagit sig till ön för att i hennes barndom hade hennes föräldrar berättat sagor för henne om ön gjord av iskristaller, hur allting där frysts ner så djupt att det förvandlats till renaste is. Föräldrarna hade berättat om en varg som hade tagit sig till ön under tiden då det var en vanlig, snöig ö, och han hade hade levt där en lång tid under sitt liv. De hade sagt att hans kropp, fortfarande stående som om han vaktade sin ö, fortfarande var där, förstenad till is. Men hon hade aldrig hört om något sådant av någon annan, eller sett någon kristallstaty, så hon var till hundra säker på att deras berättelse bara hade varit en saga. Men hon hade fortfarande velat kolla in ön.

Han fick något tankfullt i blicken och lät den vant svepa iväg över omgivningen.
"Actually... I live here."
Han svagt drog på munnen medan han spanade ut över isen.

Sedan vände han de gröna ögonen mot henne igen.
"What is she doing here herself, if I may ask?"
Tonfallet var artigt och rösten som vanligt mjuk och melodisk när han sköt över frågan till henne.

En lätt bris for över platsen, fick frost och puderlätt snö att flyga upp i en virvlande dans, innan allt lade sig tillrätta igen.

"I was just curious to see if an old story my parents told me when I was little was true. As expected, it was just a fairytale."

Hon svängde till med den korta svansen och suckade till, tyst för sig själv. Det fanns så många sagor som vargar berättat för sina små i hundratals år. Vissa var sanna, vissa tillhörde religionen och vissa var bara ren fantasi som uttalats i ord. Hon hade hört om så många under sin barndom, Bäckavargen, demonbjörnen, ninjorna och självklart om ön av is. Det fanns ett fåtal som sagt att att de slagits mot den demonbesatta björnen, och många sade sig ha ninjablod i sig. Ön av is existerade, men inte det andra som sagan handlat om.

[Kort, but you know why<3]

Han lade huvudet på sned medan han lyssnade på henne.
När hon var klar rätade han på sig och skrattade till.
"The story of The Frozen One?"
Ett blixtrande leende innan han anlade en viktigare min.

"You don't believe that one."
Det var snarare ett konstaterande än en fråga.
Han såg det i hennes ögon, hörde det i hennes röst.

Sedan sänkte han huvudet till manknivå och öronen spetsades åt hennes håll.
"You... have such a nice voice, my lady. Its comfortable to listen to."

Hon höjde ett ögonbryn åt hans sista mening, han verkade vara en hejare på att ge komplimanger. Men hon kunde inte förneka att hon gillade det.
"Well... thank you, sir. You're the first one to mention that, you know," sa hon, och gav till ett ljust, flickigt skratt.

"Can't you tell me about you're self? I want to know more about a gentleman like you."
Hon var nyfiken, det var sant. Vem var den här vite, grönögde Sirion? En skojare som bara lekte med henne genom komplimanger? Eller var han verkligen så trevlig som han verkade? Någonting fick henne att tro att det var det sistnämda.
Själv var hon väl ingen speciell, hade en ganska normal uppväxt jämfört med många andra numoorianer.

Leendet bleknade bort.
Han backade ett steg och såg allvarligt på henne.
Bet sig i underläppen.
Fundersam.
"It's a long story, miss."

Blicken var svårtolkad, men ärlig in i minsta grad.
För det var ju Sirion, och inte Keldar, som var den snälle.



(Kort - måste rusa! Men här får du ändå, frugan<3 :3)

Hon höjde ett ögonbryn igen och log snett mot honom.
"I have the time, and besides, I'm curious. Tell me." Hon ville veta, så hon såg bara på honom, uppmanande. Hon ville veta vem han var, var han kom ifrån.

Själv hade hon fått reda på mer om sig själv alldeles nyligen. Hon visste ju självklart om allt som hände under hennes barndom, den perfekta barndomen som hon hade ända tills hon fyllde sju. Då hade hon och hennes kullsyskon tvingats ut i det riktiga livet, just för att de nyfödda skulle kunna uppfostras av föräldrarna utan att behöva stå i skuggan av sina äldre syskon. Hon hade haft ett lätt liv hittills, utan några riktiga problem att prata om.
För några veckor sedan hade hon dock fått möta sin yngre syster igen, och nyheterna systern hade kommit med hade inte varit de mest glada. Många tårar hade hon fällt när hon hörde om sin familjs död.
Men hon försökte att inte tänka på det. Hennes föräldrar hade varit goda vargar, som troligen hade det bra i livet efter, så dem gick det säkert ingen nöd på. Dessutom hade hon en syster som hon visste hade det bra, Kangaroo. De andra syskonen visste hon inte hur det var med. Men det var dags att leva i nuet.

Hans mungipor drogs ändå uppåt när hon insisiterade.
"Well, where should I start? As i said - it's a long story...
My father had no feelings for my mother. He used her only for creating us.
He was afraid of his past, and hoped to build his own little army of warriors.. An army of wolves. I was born without love, without peace. When I was five years old, my training began. I became proficient, stronger and stronger every day that passed. Dad's favourite."
Han himlade med ögonen.

Sedan drog han ett djupt andetag, studerade hennes ansikte efter hennes reaktion.
"But one day, something happened. I did not know what happened at all.
I was shaking, but not from fear or cold.."
Hans röst skar sig på det sista orden och han harklade sig.

"..because I was very brave, and never freezes because my wintercoat. But this day was the tremors trought my body.. I could not control myself. That was when i got devoured.
Total disappeared in my own body. My eyes.."
Åter en harkling.

"..my eyes changed color. My thoughts changed direction. I becamed evil.
After a while, I was however myself again, but i knew...that someone else was born.
inside me, Faye, im not alone. There's two persons.
I must tell you an very, very important thing, Faye, and it's...-"
Han avbröt sig och spärrade upp ögonen.

Plötsliga skälvningar for genom hans kropp.
Han öppnade munnen, men ut kom bara tystnad.
Skräcken överväldigade honom.
Han var så van, men att hon skulle behöva möta... nej.
Nej. Nej! NEJ!

Munnen stängdes igen, och ett kvidande, väsande läte bubblade upp ur hans inre, och han sjönk ihop mot den isomslutna stenen.

Ögonen var slutna, och mörka skuggor fanns under dem.
En rynka mellan ögonen.
Tunga andetag.
Ryggen mot honan.
Koncentrera dig, koncentrera dig, Sirion!
Han ryckte till när Den Andre svarade honom i huvudet.
Jag ska bara ta lite frisk luft, din idiot. Om du inte låter mig släppas fram.. så kämpar jag tills jag når ytan.
Sirion kved medan skakningarna löpte tvärs genom honom.
Nej. NEJ SA JAG!
Men han kunde inte stoppa Den Andre, och snart sögs han ner i ett tomt mörker.


Den vite vargen reste sig upp.
Skakade vätan ur pälsen och drog djupa, lugna andetag.
Så skönt att vara fri, för en gångs skull.
Ruskade på manen, sträckte på de stela lederna.
Ögonen var fortfarande slutna, men skuggorna gick inte att ta miste på.
Skumt.
Plötsligt verkade han känna doften av honan bakom honom, och han svängde runt.
Vädrade i luften med stängda ögonlock.
Honan stod tydligen nära.


Men han kunde inte vara säker.
Det var då han slog upp ögonen.
De var djupt blodröda.
Keldar lade huvudet på sned och flinade svagt.
Rösten var raspig och otroligt kall.
"And who the hell are you?"

Under hela hans berättelse hade hon bara varit tyst, nickat och sett medlidande på honom. Hans bakgrund var inte precis som hennes, han hade inte varit älskad, inte levt bara för att ha kul. Han var någon helt annan.
Men det om den andre i honom fick en rynka att bildas mellan de båda ögonbrynen, förbryllat. En annan själ i honom? Det lät oroväckande. Tänk om den andre tog över..?
Hon gapade för att säga en sak; fråga om vad det var som var så viktigt att hon skulle behöva veta. Men precis då föll han ihop, och någonting hände honom. Hon stängde munnen, funderade över vad hon skulle göra men det hade redan hänt. När ögonen öppnades hade de bytt färg, precis som han nämnt innan. Och hon märkte direkt att det inte var samma varg som stod framför henne, även om kroppen var den samma.

"Who do you think I am, moron? We've talked for a long time now! Or, at least, Sirion and I did. Who are you, who dare to take over him?" Hon spottade nästan ut orden, men behöll lite av den mjuka tonen i rösten. Den gick inte riktigt att få bort. En brittisk accent gick att höra i hennes röst.
Hon var jävligt irriterad. Vem var den här personen inom honom som tagit över? Hon ville fortsätta tala med Sirion, inte denna främling.

Han såg med avsmak på honan.
"Sirion is just a piece of shit, babe."
Mörk var blicken som svepte kyligt över honan, innan den mötte hennes blick.
För att vara en Aderon hade hon patetiskt små tofsar.
Han fnös, och gav henne en annan verision av Sirions sneda, vackra charmleende.
Med detta var ett hån.

Han sträckte på frambenen innan han med en munter suck hoppade upp på en infrusen, fallen trädstam.
"I'm Keldar.." muttrade han som i förbigående med en road ton i rösten.

Hon fnös åt hans första mening åt såg lite upp i luften när hon gjorde det. Irriterande själ den där.
"He's better than you," mumlade hon för sig själv.

Hon harklade sig, gav honom ett vackert, sött leende. Tonen av sarkasm på det flörtiga leendet var så självklart.
"Well Keldar... I don't want to talk to you, so let Sirion come back now, okey? I'm sure someone as strong as you are going to take controll another day, but not right now, please." Hon var inte säker på om sarkasmen lyste igenom tillräckligt, men hon brydde sig inte riktigt. Han visste säkert.
Hon log fortfarande, lite charmigt men fortfarande sarkastiskt. Om hon bara kunde nå Sirion... Tanken slog henne. Om hon tog sig in i deras sinnen... Någonstans där inne fanns trots allt Sirions tankar, allt hon behövde göra var att låta dem ta över över den där Keldars. Det kunde nog inte vara så svårt. Eller något sånt. Hon hade aldrig gjort något sådant innan.

Han lade huvudet på sned och såg inte övertygad ut.
"Oh, are you so sure about that?"
svarade han frostigt.
"..we just met, you know."
Han flinade svagt.
"Im sure we gonna loove eatchother.." rösten dröp av sarkasm.
Han vände sig om för att gå.

Hon rörde sig inte, men stirrade fortfarande på honom. En sekunds tvekan innan hon lät de tunna ögonlocken fällas ner och få henne att blunda. Hon tog ett djupt andetag och började koncentrera sig. Hon ville tala med Sirion. Inte den här Keldar.

Porten till Sirion och Keldars sinne var gigantisk, precis som alla andras, men hans var en aning större. Innanför sinnets port doldes två själar, och det gällde för henne att få tag på en av dem - inte den andre.
Hans sinne skiftade av många olika färger, likt en regnbåge. Det fanns det röda i ilskan, det gula ur glädjen och alla möjliga färger. Försiktigt dansade hon fram i sinnet, lät sin själ ta form av hennes fysiska kropp. Försiktig med att inte låta stegen hamna på de negativa fläckarna i sinnet, då hon inte var säker på var Keldars sinne var. Det var säkerligen inte på glädjens gula.
Men det var nog inte Sirion heller.
Djupare in i sinnet fanns ett mörker, det kolsvarta mörker som skiftade i den gråa färgen. Hon var säker på att Sirions själ var där i mörkret, bland orkeslösheten, utmattningen och den låga energin. Han borde vara där.

"Stay." Den fysiska rösten sa det mjukt till den andre Keldar, den i den fysiska världen. Hon ville få honom att stanna. Gick han för långt bort skulle det bli svårt att hålla kvar sinnet i deras.

Hon såg sig omkring i mörkret, försökte leta rätt på den grönögdes själ.
"Sirion..? Are you there? It's me, Faye." Hon lät tanken fara ut i mörkret, försöka leta rätt på den trevlige.
Den Faye utanför sinnena stod bara där, med slutna ögon och hoppades Keldar skulle stanna till, bara en liten stund så hon kunde hjälpa Sirion. Hon innanför försökte få kontakt med Sirion.

[Fru<3]

Keldar vände sig om vi honans ord.
Höjde ett ögonbryn och blickade föraktfullt mot henne.
Hon stod blickstilla, som en staty, och blundade.
Han fnös.
Var hon en slags spåkärring, eller?!
Han lade huvudet på sned, så som de två i kroppen brukade göra.
Det var deras speciella gest.

För Sirion skulle den ha varit gullig, kanske charmig.
Men Keldar såg mer ut att överväga om hans skulle döda henne eller bara gå.
Om blickar kunde döda...
"Yeah, if I had cared me at all, I would have done it.
But now it is so that I actually ... do not."
Han flinade och fortsatte sedan gå bortåt.

_______________________________________________________________________

Sirion kände något kallt, hårt och fuktigt under sig, och ett svagt surrande hördes.
Han satte sig upp och såg sig omkring.
Typiskt.
Han var fast längst in, visserligen såg han ut som sig själv, med de piggt gröna ögonen och ostyriga, smårufsiga pälsen, men han var i själaform.
Igen.
Han suckade.
Såg sig omkring.
Ingenting.

Efter några minuter hörde han någonting.
Bortifrån de färgsprakande känslokammarna längre bort, oåtkomliga för honom, såg han en varg komma mot honom.
Va?!

Det var honan, Faye.
Och hon ropade efter honom.
Han for upp och vände sig mot henne.
"Faye? I'm over here!" skällde han och såg häpet hur hon dansade i färgerna.
Hur kunde hon vara här inne?!


(FRU<3)

Hon slog upp ögonen.
"I said stay."
Samtidigt som hon sa det klättrade spindelvävstunna rötterna upp genom isen, genomskinliga och omöjliga att se. Där de passerade i isen splittrades isgolvet och runt Keldar sprack hela marken upp i olika flak. Rötterna som splittrade isen underifrån gick fortfarande inte att se, men de rörde sig så fort att isen sprack där de stötte emot. Till slut stod han på ett isflak med sprickor runt hela, så han inte skulle kunna ta sig därifrån på några timmar. Det hela måste ha sett ut som om hon hade isens kraft.
Hon log åt honom, kallt.
"Will you stay now, sir?"



Den själsliga hon andades lättat ut när hon hörde hans, Sirions, röst. Han var inne i det svartgråa. Hon tog ett djupt andetag, osäker på vad hon skulle göra. Hon mådde aldrig bra när hon gick på de svarta och gråa områdena, hon tappade ofta livslusten och villa bara... sova för evigt. Vågade hon verkligen ta sig in dit? Ett djupt andetag och hon klev in i mörkret.

Energin i henne kändes som om den sjönk till gränsen på döden, men hon visste att det inte var så. Det var bara det mörka områdets knep för att få henne att ta sig därifrån, och hon visste det.
"Sirion, try to stand up. If you come closer to me it will be easier to get you back to the gate. I can help you to lock him in again.. I think." Hon hade aldrig gjort något sådant innan, men det borde fungera det hon tänkte på. Hon hoppades det. Själv ville hon inte gå längre in i mörkret, hon ville behålla så mycket av ljuset av de andra kammarna som det gick.

Sprickorna spreds plötsligt runt hans tassar, och när han plötsligt befann sig på ett flak stod han och stirrade chockat på marken.
Hur..?!
Han vände sig snabbt mot henne, medan ilskan lyste röd i ögonen.
"Bitch."
Ögonen smalnade av.
Han skulle döda henne.
Sedan skulle han ta sig därifrån.

Han koncentrerade sig och öppnade käftarna.
Ut kom ett lilaaktigt moln av giftig, livsfarlig rök.
Det svävade rakt mot henne.
Sedan spände han blicken i henne och tog sig an sin andra kraft.
Luften.
Han fick fram ett stakt lufttryck som han lät pressa mot hennes sidor och huvud, innan han drog bort syret runt hennes nos.
Så ja.
Han smålog belåtet.

______________________________________________________________________


Där stod hon.
Hon kom in en liten bit på det mörka området.
Sirion drog ett djupt andetag och reste sig upp ordentligt.
Sedan gick han mot henne.
Och stoppades.

Det var en osynlig kraft, som en glasvägg.
Han öppnade munnen och stängde den igen.
Vad skulle han göra?
Då kom han på det.
"Faye! As long as I'm sad I'm stuck here. I must be happy to reach you!" vrålade han.
Ljudet var svagt, såhon skulle höra det som om han hade viskat i hennes öra.

Hon hann ta ett djupt andetag innan luften försvann. Inga ljud fick ta sig ut ur munnen, för då skulle syret hon hade kvar försvinna med dem.
Vad skulle hon göra? Hon kunde inte andas, och ett giftfärgat moln var på väg mot henne. Paniken började krypa in på henne, och rubbade lite av hennes själ inne i Sirions. Hon var väl medveten att medan hon höll på att kvävas blinkade hennes själ, försvann, kom tillbaks, försvann...
Hon löste det lite snabbt, panikartat.

Hon kastade sig åt sidan, sprang kattlikt mellan issprickorna. Ur hennes nosparti började grenar växa fram, bildade en slags liten munkorg runt henne. Korgen fylldes av växter, och hon andades ut i vakuumet.
Koldioxiden hon andades ut fångades blixsnabbt upp av växterna - snabbare än de skulle gjort utan hennes hjälp, och de skickade i gengäld ut syret hon behövde för att andas. Keldar kunde ta bort syret ur hennes närhet - men hon kunde hela tiden skaffa mer. Mellan varje utandning tog det en sekund innan syret skickades ut ur växterna, men det gick ann.



Själaformen slutade flimra och hon var lite mer som innan.
"He's attacking me, that's all," sa hon som förklaring på att hon hade blinkat en stund. Hon bet sig i läppen, försökte lista ut hur hon skulle få ut honom därifrån. Men hon hade ingen aning om vad han blev glad av.
"I'm coming in." Hon tog ett djupt - inbillat - andetag och klev längre in i mörkret. Hade hon tur skulle gemenskapen göra honom lite gladare, att han inte var ensam längre.