[Utspelar sig i direkt anslutning till hemkomsten från Skuggfall. Pax till Ronia!]

Chayan kände sig flera kilon lättare när han gick intill gruppen påväg mot Yanamore. De var tillbaka, hela och friska, tacka Moriko, och han kunde äntligen slappna av. 
Lite som om han gått och spänt sig i omedvetet så pass länge att han glömt av det, så var det en markant förändring när allt äntligen släppte. Kanske, denna kommande natt, så skulle han sova ostört och inte drömma om skinande ögon i mörkret. 

Flocksyskon anslöt på vägen. Det var ett rätt... fint skådespel av glada miner, viftande svansar och exalterade röster. Chayan höll sig lite avsides. Oviljan att vara för nära, vara i vägen när de andra boffades och pratade ivrigt, var påtaglig men ändå ville han inte avlägsna sig helt. Dock.. oklart varför. Som valp hade han aldrig tvekat att gömma sig från sällskapen eller dra sig undan när de andra drog sig nära.

Han märkte inte när Ronia slöt upp i hans steg, en tyst följeslagare. Med ett allt växande avstånd betraktade han de tjoade flocksyskonen där framme, log lite åt att de lät så högt att ingen i hela lövskogen kunde ha gått miste om deras hemkomst. Först när han sneglade åt sidan märkte han av henne. (Hur kunde han ha missat det? Han som alltid..-)
Han synade av henne snabbt, noterade att inget hotfullt låg över hennes drag, innan han riktade blicken framåt igen. Väntade på befarade ord medan benen bar honom framåt i en slöare takt.

Ronia hade slutit upp snett bakom Chayan strax efter att hon hälsat på vardera varg som kommit för att möta dem. Hon hade dock ursäktat sig relativt snabbt och diskret trasslat sig ur röran av ystra vargar. Om än hon var glad över att vara hemma igen så ville hon tala med Chayan så fort som möjligt om vad som hänt i Skuggfall, vad de fått reda på. Hon hade gett Xihali i ansvar att berätta för resten, medan hon tog upp det med Chayan på tu man hand. Det var bättre så.
   "Det hände något i Skuggfall, och jag ville ta det med dig före någon annan", började hon, och studerade vännens bistra anlete. Hon visste att ämnet var känsligt, men det var likväl nödvändigt att dra upp det igen. Det kunde vara avgörande, trots allt. Hon släppte honom med blicken och lät den vandra vidare mot den ljusa skogen framför dem. Sommarens sista varma vindar fick lövträden att rassla rogivande i vinden. Hemma. Vilken kontrast mot Skuggfalls blodbad. Hon sneglade mot honom i ögonvrån.
   "Jag slogs mot Shiva i arenan."

Huvudet vreds för att att han lättare skulle kunna se på ledaren medan hon talade. De första orden hade han nästan förväntat sig när han först insett att hon slutit upp vid hans sida. Att det var något som rörde honom speciellt; en väldigt stor del av honom ville ta till trädtopparna för att slippa men den mer rationella delen visste att det inte spelade någon roll.
Det knöt sig i bröstet. 
"Jag slogs mot Shiva"
Han ryggade tillbaka som om Ronia slagit honom med orden, öronen bakåtstrukna. Inte ett ljud undslapp järngreppet som låg kring strupen. I ett kort ögonblick frågade han sig själv varför han ens reagerade så starkt på ett förbannat namn? Det fanns inget Shiva och de andra ens kunde göra mot honom längre, inte så länge..
Han stoppade tankarna där. 
Genom låset i halsen föste han fram orden efter några ögonblicks tystnad. De jämna stegen, naturens lugna hummande och kamraternas glada skratt längre fram höll honom ankrad i samtalet - i verkligheten - Och var precis det han behövde för att kunna fortsätta tillsynes återställd. "Och du överlevde?"
Det var menat humoristisk, eller något, men han var inte säker på om det lyckades dölja hur hans röst ändå skakade.

Ronia stannade till när Chayan gjorde det, väl förberedd på reaktionen. Hon väntade in att han skulle samla tankarna. Det hon däremot inte varit beredd på var hans tafatta försök till humor. Rösten lät likväl tunnare än vanligt. Hon kände honom för väl för att inte se igenom hans obrydda fasad vid det här laget. De hade trampat på varandras svansar i för många år för det.
   "Överlevde?" Hon fnös torrt. "Jag besegrade honom." Det hade inte varit lätt. Shiva hade visat sig vara en värdig motståndare, men hans lilla trick med den där tröttheten hade inte varit nog för att suga musten ur henne i slutändan. Åtminstone inte med den tid han givits. Ronia studerade generalen under tystnad, innan hon andades in för att fortsätta.
  "Vi fick reda på någonting om honom - om hela flocken." Hon mötte hans blick. "Shiva leder dem inte längre, och the BloodBlooms har blivit flocken Lykoris." Hon pausade för att låta honom ta in informationen. "Jag mötte någon som haft nära kontakt med Shiva sedan dess. Om man kan lita på hans ord så förrådde de honom." Utkastad av sina egna. Det var en fruktansvärd tanke, en ensam och kall tanke, men hon kunde inte förmå sig att tycka synd om honom.
   "Shiva är flocklös."

Chayan fick tvinga sig själv att långsamt lapa i sig informationen; vända på den i huvudet och andas, lyssna klart innan han ens kunde börja analysera orden hon givits honom. 
Jorden var fuktig under tassarna. Ett ankare som höll honom kvar på marken när allt omkring honom tycktes vridas på sin axis. 
Shiva, utsparkad. TBB ersatta med något nytt, något annat.
Vad betydde det för honom?
Det brände i bröstet och han svalde hårt. 
Han valde svar med omsorg, "Passande."
Rätt åt honom, kunde han lika gärna ha sagt om tonen var att dömma. Förråd likt hur de en gång gått bakom Thzukis rygg, kastat henne från från sin tron för att själva kunna klättra. 
Det var nästa poetiskt. En cirkel av olycka. En som för en gång skull Chayan inte nödvändigtvis var en del av.
Men vad betydde det för honom?
Orden låg i munnen, nästan kvävda av en tunga tyngre än bly. "Det.."
Mod var för de som hängav sig till Aurinko. Mod var för de starka. 
"Det var bra. Att du besegrade honom."
Mod var inte för sådana som honom.
Han undvek Roinas blick. Förmodligen läste hon honom som en öppen bok oavsett; stelheten över manken, ord som passade i varandra och i sammanhanget likt pusselbitar från helt olika spel.
"Vem leder flocken nu?" Kanske var han fri, om nu TBB slagit sig fria från gamla anor, glömt gamla skulder. Shiva hade svurit på att leda flocken till storhet i forna glansdagars namn, Kali vid sin sida. Om det var hon så skulle Chayan aldrig kunna leva ett fritt liv. 
Fast Kall skulle aldrig förråda Shiva, det var han i alla fall delvis säker på. Familjen var för viktig, för absolut, för det. 

[Derppp,   ]

"Jag vet inte", svarade hon sanningsenligt. Det var någonting de fick ta reda på själva. Blair hade inte nämnt någonting, och i efterhand hade hon insett att hon borde frågat vad han visste. Det spelade ingen roll nu. Såvida flocken i fråga inte var väldigt hemlighetsfull så skulle ordet nå dem förr eller senare. Någon som kände till vad som försiggick i Kaiwood.
   "Vad det betyder för dig kan jag inte säga, annat än att det fortfarande ska vara samma flock, bara under annat namn och ledarskap." Hon studerade honom tankfullt. Sekunden hon fått höra om vad som hänt hade hon hoppats på att saker skulle kunna bli annorlunda för Chayan hädanefter, men logik och reson höll henne tillbaka. Vad som än skedde inom Lykoris var flocken delvis ännu ett mysterium. 
   "Håll en låg profil tills vi vet mer."