Det hade varit så otroligt tråkigt att vandra runt i Skuggfall utan att kunna delta i träningar eller matcher med galdiatorerna som samlats där, och rastlösheten hade fått benen i hennes kropp att klia. Men det hade varit betydligt mindre vargar i vägen, mindre hjärtslag att hålla koll på, mindre lukter. Frustrationen hade drivit henne att vandra in till staden, i hopp om att hennes sinne skulle hitta andra saker att fokusera på än den ständiga längtan att få delta i närkamp igen. Och nog fanns här saker att se, höra, lukta, utan tvekan. Det var nästan för mycket.
Det breda huvudet var lutat åt vänster, och när det vänstra frambenet tog i backen märktes en liten störning i hennes rörelsemönster. Men detta var slutfasen på helningsprocessen hon tvingat sig själv genom sedan hon deltog i invigningen av Skuggfall. Benet ömmade fortfarande, om än överkomligt, men det var revbenen på vänstra sidan som ännu inte tagit ihop. Revben var en märklig sak att hela. Nästan så att de kämpade emot. Men snart, snart, skulle hon förklara sig själv frisk nog att återvända till arenan och unna sig själv några väl förtjänta strider. Det såg hon framemot.   De är för nära!! De stinker. Den där ser ut som en krigare. Skräp hos försäljarna. De är stressade. Den där är lugn. Andas. I Skuggfall hade uttråkelsen nästan tagit livet av henne, men det hade iallafall varit mindre vargar att akta sig för så fort man rörde sig. Nog för att hon var stor, men hon ville inte att någon skulle stöta i revbenen på henne. Det var en smärta hon gärna slapp undan, om hon kunde.

Med sinnena blockerade av rösterna som skrek och högg efter allt de kunde se med hennes ögon, så lade hon inte märket till en lite större grupp som rörde sig i motsatt riktning utmed huvudgatan. Fortfarande med huvudet tippat åt vänster, med blicken som granskade försäljarnas varor utan att se dem ordentligt, kom hon upp i jämnhöjd med de andra vargarna.
"Öj, bruden. Hur vore det om du lämnade lite plats åt oss andra?" Hanen var antagligen bara något år yngre än henne. Äldre? Det spelade ingen roll. Det enda som betydde något, var flinet på hans läppar och armbågen han körde in i hennes vänstra sida.
Smärtan som högg tag i henne fick det att svartna för ögonen. Kanske hade det varit bättre om illamåendet gjort henne så svag att hon dragit sig undan, men å andra sidan... det var Selva det rörde.
Morrningen som lämnade hennes käftar var så grötig av slem att det lät mer som ett ansträngt andetag. Knappt hade hanen armbågat henne innan han vänt sig om för att dela skrattet med sina vänner, så slöts hennes breda käftar om nacken på honom. Det enda som fyllde hennes mun var hud och päls, men det spelade ingen roll för hon hade honom i ett järngrepp. Med all styrka hon kunde uppbåda bet hon ihop, tills hon kände smaken av blod, och tryckte därefter ned honom emot marken. Ett litet yelp! undslapp honom i momentet innan han slog emot dammet, och så fort han kände henne släppa greppet så snodde han runt så de var ansikte mot ansikte. Selva hade framtassarna placerade på vardera sida huvudet på honom, och hennes nos var endast millimeter ifrån hanen. Käkarna var öppna, både nedre och övre tandrad blottad, och för varje andetag hon tog yttrades en ny dov morrning (länk).
"Vad är det som händer?!" "Vad håller de på med?!" Vargarna runt ikring hade skingrats, om inte annat kastat sig undan för att inte bli en del av vad det än var som pågick.
Nedre delen av ansiktet skakade nästan lika mycket som det vänstra frambenet, som protesterade under hela hennes vikt.
"Vad hände?!" "Du är ju inte klok!" "Få bort henne!!"
De skrek. Men hon hörde dem inte.
Rör oss inte.
Saliv droppade ned på hanen, som hade tassarna uppdragna till hakan i rädsla för att råka röra sig.
Rör oss inte!
"Hon kommer döda honom!" "Gör någonting!!"
RÖR OSS INTE!
"RÖR OSS INTE!!!!"
Hennes skrik ekade genom tystnaden som lagt sig. Ingen rörde en min, i väntan på hugget som helt klart skulle krossa skallbenet på hanen.
Så fnös hon. Hårt. Innan hon lyfte huvudet och klev bort från honom. Med haltande steg lyckades hon vidga avståndet mellan dem, innan hon stannade upp och drog den vänstra framtassen tätt intill magen. Det gjorde så jävla ont. Skulle hon klara av att ta sig därifrån?
Blicken lyftes för att studera scenen framför henne. Hanen låg kvar på marken, pälsen blodig i nacken, med svansen fortfarande mellan benen. Åskådarna hade bildat en cirkel runt dem, och iakttog med stora ögon.
Hon kunde inte påstå att hon varit fullt medveten om vad hon gjort, men hon var allt annat än ledsen över att det hänt. Kanske skulle lära den där vidriga varelsen att inte bete sig som en jävla buffel. 
Blicken sänktes åter till den skadade tassen. Fan då.