León
Död
Spelas av : Marie | Död
|  Rubrik: Eldflickan  sön 17 nov 2019, 11:01 | |
| Det hade gått många skiftningar från sommar till vinter och ännu flera ljus och mörker sen en liten om tuffsad valp tagit sig till den stora slätten. Hon hade varit djärv och fåfäng fast omständigheterna och hade gärna satt tänderna i mer än harar om hon så kunnat. Hon var så omedveten då om hur hennes liv skulle ta form i Numoori. Så många möten med individer mer olik den andra. Léon var namnet hon gav åt dem hon stötte på, ett arv som bara hon kände till. Och här stod hon nu, åter tillbaka bland det höga gräset. Här där hennes första minnen av Numoori formats. Men från en sprudlande valp hade nu åren gjutit en varg med åren bärandes på kragen. Vid en snabb glans så kanske man bara såg den slanka och smidiga varginna som sökte sig vaksamt fram, med ögonen fästa på något långt i fjärran. Svart med eldröda tecken som virvlade i hennes päls. Men de före detta skinande och eldiga pälsen hade tagit en askig nyans och gråa strån hade trängt sig fram på olika partier. Och ögonen som förut alltid varit vaksamma och intensiva med sin eldröda färg hade nu slocknat och var nu lika gråa som resten av hennes sken. Det var sorgligt att se en Inferno bli gammal, en ras som är kända för sitt heta temperament och rödgula färger, det väste och skrek om deras väsen. Hon var trött och det kanske var därför hon sökt sig tillbaka hit. León stannade upp och lät blicken vandra över slätten, fast hennes ögon nästan helt övergivit henne kunde hon för sitt inre fortfarande se slätten lika klart som senast hon satt sina tassar här. Solen som höll på att gå upp i fjärran och som snart skulle smälta den kyliga nattfrosten som lagt sig på gräset. Det svaga knastret från isen som sprack upp från ett vattenhål i närheten. En ovetande hare satt och tryckte bland grästuvorna och som snart skulle slänga sig upp i panik då hon passerade. Så många gånger hade hon vandrat här för att känna sig som hemma. Men de senaste åren som gått hade hon mestadels hållit sig borta i mera avlägsna sidor av Numoori. Hon hade känt sig tyngd av sin dumdristighet och vikten att hon övergivit sina valpar var nästan obärbar. Ibland försökte hon skylla alla sina problem på den unga åldern hon behövt uppfostra 4 små valpar mot hennes vilja. Men det gav ingen större tröst för nu då åren passerat kände hon en stor tomhet och saknad. Det var oföränderligt nu och hon hade tillsist kommit till ro med den tanken, priset var betalat.Länge vandrade hon genom det nu våta gräset utan att bry sig om jakt eller vila. Om någon skulle följt henne skulle man tro att hon hade ett fast mål i sikte och det var förvisso sant. Och det var först när det börjat skymma som hon stannade upp, som om hon försökte besluta sig om vad hon skulle göra. En djup suck lämnade henne och sen ett försiktigt och knappt hörbart skratt. “Om man vetat att detta skulle bli mitt slut och inte i någon annans blodiga gap…” hon avslutade meningen med ett flin. En roande tanke. Hon lade sig tillrätta bland gräset och slöt sakta de silvergrå ögonen. “Numoori du vinner, ta den här trötta kroppen med dig vart du behagar”, hon var inte säker om orden lämnat hennes mun eller om de bara funnits i hennes huvud. Hon kände värmen sprida sig som en omfamning i hennes kropp och sakta började lågor sprudla fram från den askgråa pälsen. Inte ett ljud kom från honan och lågorna själva var tysta. Skepnader började ta form i elden, svåra att urskilja men de dansade fram i mörkret. En Infernos själ. Branden lugnades ner av ett kallt regn som föll från himlen men det var först morgonen därpå som de sista lågorna lagt sig och allt blivit stilla igen. Nu fanns det inte ett spår kvar av Léon, förutom all aska som lämnats kvar av elden. Och inte ens den skulle finnas kvar som ledtrådar länge till, snart skulle vinden ta med sig askan och föra den med sig.Fick en stor impuls att ge Léon ett avskedsinlägg efter alla år. Tyckte hon förtjänar det, var inte så lätt att koka ihop men gjorde mitt bästa.  |
|
[ 
