Det var som om livet ställts på sin spets. Deras dödlighet var så påtaglig. Skuggfall, alla arena slagsmål, dödsfallen. Det hade varit nog för att få honom att inse det, och Ökker hade tagit allt mycket värre. Men förlusten av Miv hade slagit honom som en käftsmäll. Ruckat på en stor del av hans världsbild, hon hade varit en konstant i hans värld. Även när hon lämnat, att veta att hon var lycklig och gjorde vad hon kände var hennes livs mening hade gett honom hopp. att hon var borta påminde honom om hur skört allting var, hur snabbt det kunde försvinna.
 Efter att de kommit tillbaka hade han sörjt. Ökker hade varit en orubblig klippa i kaoset av hans inre. Han visste inte hur eller när, men någonstans i deras kamp i vågen av känslor hade de kommit på tal om att skapa en familj tillsammans. Att försöka. Gudarna hade blivit vad de vänt sig till.
 Han hade aldrig varit riktigt religiös, han mindes att han som valp ibland bett till dem att ge dem Modern och systrarna tillbaka, till föga nytta. Men när han tänkte på det hade Laya återvänt. Han ville inte dra paralleller, påstå att systerns återkomst var gudarnas verk, men i sitt desperata sinne lät det bra. Han behövde det hoppet, och på något sätt hade det slutat med att de börjat be, sen offra. Bara små buketter örter som de brände, sen hade Ökker börjat med delar av sina byten.
Det var mer desperata försök än faktiskt tro.

 Men nu. Nu hade de som varit i måntemplet återvänt, och Gudarna fanns. De hade sett honom, och Rocco var inte den att tvivla på gruppens övertygelse och återberättelse.
Han låg spänt intill Ökker. Thrar var död. Ännu en vars liv klippts kort. Andra som undvikit Chaibos med nöd och näppe. Ungdomar han sett växa upp, som han varit med och uppfostrat.
 "Ökker" att han använde hans namn var bevis nog på allvaret i det han ville säga, mer så än den tunga tonen i hans röst.
 "Jag hörde att man kunde göra blodsoffer" och han menade inte de små kaniner de pysslat med. Det mesta de gjort med deras böner hade varit bortom flocken. De flesta visste att de ville bilda familj, men han ville inte visa sin desperation för dem. De dolde den delen, och även nu låg de avskiljt ifrån flockens huvudsakliga område. Framför dem låg det brinnande örter och växter som gav ifrån en stillsam doft.
 "Jag menar. Någon i Skuggfall pratade om en varg som fått vingar" han visste hur mycket sanning det låg i historien, men tydligen hade de använt vargblod, om det var deras egna eller någon annans visste han inte. Men Sirocco var villig att ge av sitt blod för att få skapa en familj med Ökker.
 "Jag kan ge litet" mumlade han osäkert och såg ner på sina tassar som han pillade med några av de växter de tagit bort. Senaste hade de försökt med bara de finaste örterna för att blidka gudarna. Han ville inte möta sin partners blick. Han visste att Ökker inte gillade att spilla blod, han hade varit helt utom sig vid Skuggfall.

När de båda hade talat om en familj hade han varit så glad. So oerhört lättad att det inte var något konstigt att vilja ha tillsammans med en annan hane. Efteråt hade han skrattat åt sig själv. Alla par vill väl skapa en liten familj på något vänster.
De hade bara pratat lojt om det efteråt. Sen kom skuggfall. Vad än Ökker hade förväntat sig så var det inte det. Han hade svårt att släppa vad som hände, alla som dog. Att livet kunde tagit slut så fort. Han hade haft svårt att äta efter det, men Sirocco - hans klippa i livet - hade fört honom tillbaka till verkligheten vare sig han visste det själv eller ej. På vägen tillbaka hade han börjat samla på sig örter. Han hade börjat med att gräva ner dem. Han kunde trots allt bara frysa örterna annars. Efter ett tag så började han med att begrava delar av det han åt. Alltid fullföljt av en lång stund av tystnad och bedjan till gudarna.
Fanns det något sätt att få valpar tillsammans med just Sirocco så var det genom gudarna. Men hur fick man gudarna att höra en över alla andra bedjande röster runt om Numoori?

Ökker drogs tillbaka till verkligheten. Han sov inte, men han var just nu i tänkandes stund. Han öppnade långsamt ögonen och tittade på sin partner. Ökker förstod allvaret innan han hörde tonen i Siroccos röst. Det var inte direkt nyligen som han hört sitt namn användas av honom.
Jag hörde att man kunde göra blodsoffer.
Ökkers öron rycktes bakåt och hans ögon vigdades lätt men han sa inget. Han lyssnade på Sirocco som berättade om en varg som fått vingar. Vingar var långt ifrån valpar. Men om det var sant så betydde det att gudarna arbetade.
Jag kan ge litet.
Hans blick flyttades snabbt över till Sirocco och följde hans blick till hans tassar innan blicken vandrade över till hans egna tassar. Blodspill var inget han gillade - speciellt inte efter skuggfall. Men han gillade tanken på valpar mer. Han sträckte ut ena tassen och lade den ovanför Siroccos tassar.
"Vi kan ge tillsammans." Han log försiktigt mot Sirocco. "Till gudarna för våra valpar." Ökker strök pannan mot Siroccos hals. "Alltid tillsammans mitt hjärta."

I hans blickfång föll snart en till mörk framtass in, de vita tårna matchade hans egna. Den turkosa blicken drog till partnerns gula. I den blicken fanns säkerheten. Ingen ondska, död eller annan kunde nå honom i den blicken. Tillsammans. Alltid. Hans ögon vattnades, men ingen faktiskt tår föll.
 Efter allt som hänt i hans liv. Allt kaos, all död. all rädsla och ensamhet. Allt hade lett honom till Ökker, och trots att han mindes vartenda sekund smärta med perfekt klarhet kunde han inte förmå sig till att vilja att en enda del av det skulle ändras, så länge det ledde honom dit. Ökker var värd vartenda sekund av smärta som världen kunde ge honom.
 "Tillsammans" andades han och sänkte huvudet emot partnerns, gosade fast honom mot sin egen hals. andades in doften som var han och andades skakigt ut igen.
 "Men sen orkar jag inte mer" han grät fortfarande inte, men gråten låg i rösten ändå. Nej han orkade inte mer misslyckanden. Att ge sitt blod för att få en familj med Ökker borde visa att de verkligen ville. Funkade inte det visste han inte vad som skulle göra det.
 "Vad mer än blod skulle vi ens kunna ge?" Han ville inte ens ge svaret. Sitt liv. Han skulle kunna ge sitt liv, om gudarna önskade, om det var det hans blodsoffer skulle ledda till var han beredd på det. Men om han gav tanken liv i form av ord, då betydde det att samma sak gällde för Ökker, och det var det priset han inte kunde betala. Han hade hellre Ökker kvar då. Då måste det finnas ett annat sätt, även om han inte kunde se det just nu.

Tillsammans.
När ordet upprepades av hans partner så pressade han huvudet hårdare mot Sirocco som för att förstärka det utan att säga något ord.
Men sen orkar jag inte mer.
Hans hjärta sjönk lite. Han förstod vad Sirocco menade. Han förstod det allt för väl. Han ville inte ha hopp om att de kunde få en valp tillsammans men samtidigt var det allt han kunde tänka på när hans tankar flög mot valp-hållet. Han kunde tänka sig hur de kunde se ut. Han var säker på att han vid nuläget hade sett alla kombinationer de kunde ha tillsammans. Några som såg ut mer som Sirocco, andra som såg ut mer som hans egna föräldrar och honom själv. Vissa hade till och med lite längre ben som hans moder.
Vad mer än blod skulle vi ens kunna ge?
Ökker kunde inte tänka på något mer att ge. Blod om något borde väl vara allt han kunde ge. En annan vargs liv? Ökker kunde aldrig göra det. Kanske kunde han övertyga gudarna om att allt vara lojal och be till dem. Att föra det vidare till nästa generation och generationen efter det. Men skulle det vara tillräckligt? Det skulle vara som att ge hans liv vilket var det mesta han kunde tänka sig att gudarna kunde vilja ha.
"Jag vet inte. Men det är värt att försöka, eller hur?" Han sänkte blicken till marken. Blicken följde en osynlig skepnad som för honom sprang över marken. Han kunde så tydligt se det framför sig och han log varmt. "Vad.. Vad sägs om att göra det snart." Han tittade upp på himmelen. "Jag vet inte vad som skulle behövas. Men vi kan försöka ändå. Gudarna kanske till och med säger till oss vad vi saknar."

Värt att försöka. Det var det. Deras sista försök. Deras sista hopp. De kunde inte göras lättvindigt. Sirocco vägrade det vara ännu en desperat önskan utan riktning eller form. De skulle göra det, och de skulle göra det rätt.
 Han hummade, redan försvunnen i tankar och minnen, letade efter något av värde genom tusentals stunder som han genomlevt. Något som skulle kunna hjälpa dem med offret. Snart.
 "Jag ska försöka ta reda på hur man gör, det måste vara rätt" blicken sökte sig åter till tryggheten i Ökkers. Det där lugnet som han visste skulle behövas om de skulle ta sig igenom det här.
 "Men så snart som vi kan, vi vet inte hur lång tid vi har" tankarna vandrade åter till alla de förlorat. De som de nästan förlorat och de som nuvarande var skadade. Navus och de andra Torano som förlorat alla sina föräldrar. Det måste ske snart, om det skulle ske alls.
 Han drog Ökker hårt intill sig med framtassarna, höll om honom som om deras liv hängde på det och nu föll några tårar. För det han skulle be Ökker om visste han skulle vara svårt för honom, men han var tvungen.
 "Jag behöver att du stannar här" han lät orden sjunka in, och vägrade släppa taget om hans älskade.
 "Jag behöver veta att du är säker här" han behövde ut och få reda på mer, och med allt som hänt kunde han bara göra det om han visste att Ökker var i säkerhet med flocken.

Jag ska försöka ta reda på hur man gör, det måste vara rätt.
Han mötte den andres blick och nickade lite lätt. Det fanns inget som lugnade honom som att stirra sig vilse i Siroccos blick. Fanns det tvivel inom honom så försvann det alltid när han mötte den lugna blicken.
Men så snart som vi kan, vi vet inte hur lång tid vi har.
Ökker förstod precis vad Sirocco syftade på, det var många runt omkring dem som det kändes hade dött alldeles för tidigt, och allt med skuggfall. Ökker rös till lite lätt när han tänkte på det men log när Sirocco greppade tag om honom och drog honom intill sig. Det gjorde inte ont, det var snarare säkert och skönt. Siroccos päls mot hans egen. Fanns det något bättre ställe han kunde tänka sig? Knappast. Han kunde inte ens tänka sig hur det skulle vara om Sirocco inte fanns där vid honom och lugna honom varje dag. Ända sen den dagen då Sirocco av chans hittade honom i hans gamla lya. Ökker log lite, vad skulle hans familj säga om de såg honom nu. Så lycklig.

Det var kanske alla dessa tankar som gjorde att Siroccos nästa ord kom mer som en chock än de borde.
Jag behöver att du stannar här.
Ökker spände till hela kroppen och försökte ta sig loss men Sirocco släppte inte greppet.
"Nej. Nej." Ökker försökte titta in i Siroccos ögon men kunde inte riktigt få kontakt. "Tillsammans sa vi. Tillsammans. Vi är inte tillsammans om vi är separerade!"
Jag behöver veta att du är säker här.
"Och jag behöver veta att du är säker! Och det kan jag inte veta om vi inte är tillsammans!" Hans röst höjdes omedvetet för att hindra rösten från att bryta samman. Han hade slutat försöka ta sig loss men hans kropp var spänd och hans andning hård. "Vad hade du tänkt dig att jag skulle göra medan du var borta? Bara vänta?"

Hans protester stack i siroccos bröst men han höll minen när han äntligen släppte efter på Ökker. Han var stel och motsträvig, hans blick bestämd som en tjurig valp. Sirocco kunde inte älska någon mer än vad han älskade Ökker, det var han säker på. Han hade rätt, om Sirocco gick var de inte tillsammans, men han orkade inte ens tänka tanken att något skulle hända Ökker, det var outhärdligt.
 "Hjärtat" tonen i hans röst var smärtad, skör. Han ville inte diskutera eller bråka med Ökker. Förstod hans vilja att vara med honom, men Rocco visste att det skulle vara lika svårt för Ökker att följa med, om inte svårare än att stanna. Sirocco visste inte vart han skulle behöva gå, eller vilka han skulle behöva möta, och den osäkerheten ville han inte dra in Ökker i. Hans fina rara mjuka Ökker. Nej det gick inte. Det partnern fått utstå i Skuggfall var nog, Sirocco ville inte utsätta honom för liknande igen, och tid isär var inte like farligt som vargarna i numoori.
 "Jag har förlorat för mycket, och jag minns dem alla" han andades ut i ett skakigt andetag. Han mindes vartenda en.
 "Jag skulle inte stå ut om jag förlorade dig" Till slut mötte han den där blicken igen, ville nästan direkt ångra sig och ta tillbaka allt han sagt men behöll envist minen.
 "Du kan göra allt du gör när jag är här. Du kanske kan prata med någon av de som har familj. Förbereda dig" han försökte våga sig på ett litet leende. De var inte öppna med sina försök med gudarna, men ingen kunde missa deras längtan efter en familj. Att Ökker frågade och pratade om valpar skulle ingen se något konstigt med, speciellt inte om han inte hade Sirocco att konstant hänga runt.
 "Jag sköter min del, och du håller dig säker här och sköter din så svär jag på allt som är heligt att jag kommer tillbaka till dig sen" Inte ens gudarna skulle kunna hålla honom borta om de så försökte.
"Lova mig" bad han med en desperat ton i rösten. Han måste lova.

Han ville argumentera om det, diskutera det. Säga allt som låg och tyngde på hans hjärta och som samtidigt fick hans hjärta att slå fortare. Hans undre käke skakade medan han stirrade på Sirocco med en bestämd tjurighet. Inte för att han var nära gråt men för att allt han ville säga ville inte komma ut.
Jag har förlorat för mycket, och minns dem alla. Jag skulle inte stå ut om jag förlorade dig.
Ökker gjorde sitt bästa för att ignorera Siroccos skakiga röst.
"Du är inte den enda som kan minnas. Mitt minne kanske inte är lika bra som ditt. Men jag kan minnas mycket jag med." Allt han sa fick honom att låta mer som en sur och envis valp, och det var något som han senare skulle lägga mycket tid på att vara pinsam över. Men inte just nu. Just nu var han sur och envis.



Du kan göra allt du gör när jag är här. Du kanske kan prata med någon av de som har familj. Förbereda dig.
Ökker svarade inte. Utan stirrade rakt på Sirocco. Han hade rest sig upp vid detta laget och andades tungt som om han höll inne något han verkligen inte ville säga. Marken runt omkring honom blev långsamt frostigare.
Jag sköter min del, och du håller dig säker här och sköter din så svär jag på allt som är heligt att jag kommer tillbaka till dig sen.
"Sköt ditt då. Men om du inte kommer tillbaka snart." Han fnös tungt, ett vitt moln av hans andedräkt täckte temporärt hans ansikte och så vände han på sig. Han var arg, och inget han sa skulle mena något för honom efter ett par timmars orolig sömn. Men han var nog det argaste han någonsin känt sig just i detta ögonblick och det hände inte ofta att han blev arg eller sur.

Ökker var sårad, det hade varit uppenbart för honom innan han ens uttalade sin förfrågan. Det fanns ingen annan utgång än denna de satt i nu. I sitt tillstånd misstog Ökker hans ord. De var inte anklagelser. Självklart kunde Ökker också minnas, men det var inte i närheten av samma sak. Trots att Rocco inte kunde läsa tankar var han säker på det. Andra glömde, deras minnen förändrades. Hjärnan ändrade på dem och de bleknade med tiden. Även de mest smärtsamma minnet skulle blekna och smärtan skulle avta. För honom gjorde dem inte det. Aldrig. Samma smärta han kände då skulle han alltid minnas i samma klarhet, troligtvis tills han dog. Att förlora sina syskon, sin mor och sin första förälskelse, det hade tagit hårt på honom, och även om minnet i sig inte gjorde lika ont att tänka på, så kunde han minnas smärtan som om den fanns kvar. Kunde se varje sekund av den i perfekt klarhet. Smärtan av att förlora Miv, den var ny. Ny men välbekant och för honom skulle den bli lika evig som de andra.
 "Hjärtat, självklar kommer du minnas, men för de flesta så kommer tiden erodera smärtan, för mig är minnet Evigt" Han kunde inte stå ut med ens tanken av att förlora Ökker, än mindre tanken på att i minsta detalj minnas hans bortgång.

Han svarade inte. Blicken låg hård i hans egen, och att ingen av dem gett upp än och bett om ursäkt måste vara ett mirakel. De hade aldrig varit oense förut. Speciellt inte så att Ökker var sur på honom, han ville inte att partnern skulle vara sur. Men hans säkerhet kom före hans stolthet.
 "Nej" kommenterade han, hårdare än vad han menat.
 "Du måste Lova" Han hade egentligen inte att hålla emot Ökker, inget som kunde övertyga den andre om att lägga ett löfte. Helst ville han inte behöva tvinga honom heller.

Han var sårad men han ville inte vara sårad. Inte när det gällde Sirocco. Men han var också envis, speciellt nu när det gällde Sirocco och hans viljan att lämna honom kvar här och ge sig ut på ett kanske farligt äventyr. Ökker försökte att inte tänka på att det var för deras egna bästa. Det fick honom att må dåligt att tänka på men som samtidigt eldade upp hans envishet. Visst, till viss del var det han själv som fick honom att må dåligt men han tänkte inte ge upp för det.
Hjärtat, självklar kommer du minnas, men för de flesta så kommer tiden erodera smärtan, för mig är minnet Evigt.
Ökker fnös igen. Mest för att han inte skulle vända sig om och säga något dumt.

Det gjorde ont att vara oense med Sirocco. Men denna gången var det på grund av en giltig anledning. Ökkers öron ryckte till igen när Sirocco började prata igen. Tonen fick det att rycka ner i hans mungipor och det kanske var det som fick honom att inte lova Sirocco något.
"Jag behöver inte lova något." Svarade han i en kort ton som var så olik hans normal ton att hade man inte sett Ökker röra på munnen så hade det nog varit svårt att tro att det var han som stod där framför Sirocco och sa det.
Det kanske tillslut var den bitande kylan som fick hans nos att klia. Eller det faktum att han kunde känna fukten som blivit frost på hans päls knäckas när han rörde sig som gjorde att han slappnade av lite och med stor sorg tittade på Sirocco. "Jag kan bara lova att jag kommer vara kvar här när du kommer tillbaka. Men om du skall gå så går du nu, för när jag vaknar upp så kommer jag ångra mig och aldrig släppa taget om dig." Hans röst var len men fylld av en ledsam ton. Han ville inte bryta ihop framför Sirocco och valde att vända sig om och gå där ifrån mot flocken. "Jag älskar dig." Sade han tillräckligt högt för att Sirocco skulle höra honom. Han ville trots inte att om detta var sista gången de såg varandra, att deras sista ord skulle vara dåliga.

Allt som sagts låg som en klump i magen, men han kunde inte svara på det nu. Ville inte dra ut på det mer, speciellt inte när han såg känslorna så tydligt i Ökkers ögon. Han var tvungen att bita ihop så att tänderna gjorde ont för att kunna hålla minen och inte ge vika nu. De båda behövde detta, det var han säker på. Han ville spendera all sin tid med Ökker, men det var inte alltid möjligt. Om något hände honom måste han veta att Ökker var säker, med flocken och dess medlemmar. Säker på att Ökker hade kontakt och tillit med dem, inte bara till honom.
 Partnerns sista ord var mindre av ett plåster och mer av en käftsmäll. Det var med säkerhet inte vad Ökker menat med det, men det kunde inte vara något annat i situationen. Sirocco hade sårat honom, djupt, och Ökker kunde ändå älska honom.
 Han försökte förmå sig själv att le, även om Ökker redan börjat vandra bort, men det blev bara en smärtsam grimas. och sedan tvingade han sig att vända om. Han skulle tala om att han skulle vara borta ett tag, och sen hade han ingen tid att ödsla.

Avslutat