Han hade berättat för Bambra i samma stund som han vaknat från drömmen, men sedan dröjde det tills de anlänt i templet innan han delgav de andra.
     Det var en molnklar natt, och fullmånen sände mjuka strålar av ljus som Nordans väldiga träd bara delvis kunde hålla ute. Tiden spelade dock ingen roll. Det var dags, och natten skulle bara förstärka budskapet. Blair samlade gruppen i den stora salen, den närmast marken. Stolt blickade han ut över de samlade, med systern vid sin sida.
     "Länge har vårt uppdrag varit gömt bland molnen", började Blair. "Men det tar slut idag. Se uppåt, mot klarheten." Han vände blicken mot hålet i taket, och de andra följde hans blick. Istället för att stänga det hade han och Bambra besmyckat det med stenar och annat krimskrams. Nu släppte det in den klara nattens ljus, och månen kunde skymtas mellan träden.
     "Se på fullmånen, mina vänner", fortsatte han med mjuk röst. "Så många svagsinta sätter sin tro till den, och avguden som den förknippas med. Istället för att följa de sanna Gudarna, eller sig själva, följer de en bluff, och de gör oss alla till åtlöje. Är vi vargar verkligen så lätt förledda att vi sväljer allt som lögnare matar oss med? Gudarna har lärt oss bättre. Sådan aktiv hednisk tillbedjan kan inte fortgå. Inte utan konsekvenser."
     "Duraneir”, och nu glimmade förakt i Blairs blick, ”är inget mer än ett tomt namn för dårarna att följa. Och sådana finns det gott om. De tenderar att samlas. Det är där vi behöver slå till. Hårt. Och jag vet att vi inte kommer svika varandra.”
      "Oavsett varför ni gör det här, oavsett varför ni så beundransvärt har följt oss hit, så är väntan över." Det fanns stolthet i blicken när han såg på dem, mot sin syster och sedan tillbaka till gruppen igen. Att tala i gåtor hade alltid varit något av Blairs kännetecken, men han hade nått talets slut. Rösten var inte längre lika mjuk, utan vibrerade istället av intensitet när han höjde den och deklarerade:
    ”När morgonen gryr vandrar vi mot Måntemplet. Jag ämnar att jämna det hedniska templet till marken, och jag kommer inte ha någon nåd mot de som står i min väg.” Nu låg ett karaktäristiskt, snett flin över fakargens läppar, som för att bryta den djupa tystnaden som lade sig efter att han talat färdigt. "Är ni med oss?" Det fanns inget annat svar än ja här, de hade alla gått med frivilligt, men Blair tyckte om bifallet som mötte honom. Det stärkte honom och hans tro.
     Måntemplet skulle få vad de förtjänade, för det fanns ingen falsk gud att skydda dem mot de riktiga gudarnas vrede. Tillsammans med sin syster klev han in ibland dem, sina jämlikar, för att förbereda.

Orden som ekade över platsen fyllde Shiva med något han inte känt på länge. Där fanns en hunger som flammade upp likt en eld. Det var detta han var tränad till. En krigare i grunden. Han hade beskrivits som många saker, men allt han blivit var byggt på krigaren. 
Och nu talade Blair om en brinnande framtid. Han talade om att jämna skogar med marken. Han talade om blodspillan och strid. Och stridskämpen vaknade inom honom. Hans historia var inte slut, inte ännu. Världen skulle få se att de ännu inte kunde räkna bort honom. 
Han reste sig från sin sittande ställning, med den ståtliga hållning han alltid haft som kung. Huvudet hållet högt, och med ett brett flin som blottade tänderna mötte hans Blairs blick. 
Det var nu de skulle skriva historia.

Adenas brinnande blick rörde sig över gruppen som hade samlats. Hon ville veta vad de hade för anledning till att befinna sig på den här platsen? Till att följa Blair och hans syster? Den enda anledningen till att hon själv befann sig här var för att skapa kaos och sätta skräck i landet.

Tikens brinnande päls dansade tillsammans med månens ljusa sken och ett flin var tecknat på hennes mörka läppar. Det blottade hennes tänder i den ena mungipan. Skadan från slagsmålet som slitit upp hennes käke hade läkt fint, men utgjorde en hemsk åsyn.

Blairs röst kunde höras i bakgrunden, men för henne var de endast en svag viskning. Hennes fokus låg inte på hans ord; hon visste redan vad hon skulle göra och behövde inget slags förklarande för att genomföra det. Blair hade med sina ord fångat hennes intresse vid deras första möte och mycket hade hänt sedan dess. Han borde vara stolt över henne, trots allt hade hon betett sig... någorlunda bra.

Adrenalinet hade redan börjat byggas upp inom henne och hennes hjärta bankade hårt bakom bröstkorgen trots att blod inte skulle spillas här inatt, inte sant?

Caedes såg mot Blair med spetsade öron, hjärtat slog hårt i bröstet på honom. Det var det här han hade väntat på, det var nu han skulle få chans att tacka för gudarnas hjälp och gåva. De turkosa ögonen släppte aldrig Blair med blicken. Blair hade satt bollen i rullning, bollen som skulle skapa sån historia som man alltid berättade för sina barn. Hur man ändrade nutiden till att bli något bättre och lämnade dåtidens dårskap bakom sig. Han log, han hade funnit rätt plats. Musklerna förberedde sig på den kamp som komma skulle, han skulle aldrig tveka - han skulle ge allt.

Arkona. Templet som de bruna fakargerna lett dem till var, minst sagt, något särskilt. Storslagna väggar och höga tak. Målade reliefer i alla färger. Ljus och en akustik som var svår att jämföra med något annat. Platsen fick det att kännas som att de klivit in i något glömt. Något mäktigt. Något främmande, och ändå bekant. Hon älskade det. Och hon hatade att det påminde henne om rum hon sett i Civitas inre. Om Skuggfalls akustik. Om mönster hon kände igen, trots att de nötts av tidens hand och målats på nytt av andra vargar än sina ursprungliga skapare.
     Blairs röst var full av övertygelse när han talade. En del av Laali ville nästan låta sig svepas med i hans ord. Hans fullständiga tro. Det var svårt att inte känna åtminstone lite tillhörighet med den brokiga skara av vargar som samlats här för att lyssna till samma dåre. Kanske var de dårar allihop. Laali hade nog varit en dåre länge.
     Jämna Måntemplet vid marken. Är ni med oss? Laali gav ett klart jakande tillsammans med de andra samlade. Varför inte? Det spelade egentligen ingen roll. Inte sant? Visst hade hon spenderat mycket tid i Måntemplet. Visst fanns där vargar där som kanske skulle ha kallat henne vän. Kanske några hon skulle ha kallat vän. Och visst, där fanns något särskilt i den tro som månvargarna delade, och något stort i deras röster när de sjöng. Men deras sånger skulle inte skriva historia. Inte som det här. Och Laali ville vara den som var där när det hände. Det var tillräckligt för dårar som dem.

[Väldigt sent och långt efter att hela Måntempelgrejen hänt, men ville skriva med Laali så hon har varit med lite IC i alla fall.]