Lune låg ensam inne i lyan och vilade. Allt mer sällan oroade hon sig för de stenar som mycket väl kunde gömma sig bortom dem släta jordväggarna. Allt mer sällan sov hon ensam under de väldig trädens rötter. Lyan hade grävts ut för att alla skulle få plats, och hon uppskattade att dela sovutrymme med Sezja, Ezekiel och alla andra. Det var förvånansvärt tryggt och mysigt. Dem sömnlösa nätterna blev allt färre och melodierna hon nynnade på om dagarna var gladare än tidigare. Hon trivdes här.
Ljud från lyans mynning fick hennes öron att spetsa sig så gott dem kunde, onödigt långa som dem var. Hon kände igen rörelsemönstret, eller snarare, det var fortfarande lite obekant. Och det fanns bara en varg i sällskapet vars ljud ännu kunde skapa visst obehag i hennes maggrop. Hon reste sig upp och tog sig försiktigt ut, noggrann med att inte kliva på djurhudarna de sov på.
"Tenn"
Hon påkallade hans uppmärksamhet så fort hon tagit sig ut i den glödande skogen. Mörkret började falla medan månen steg, och med det blommade månblommorna. Även hon sken då hon himlakroppens strålar träffade henne.
Hon hade inte hunnit lära känna cestron, bara hälsat honom välkommen då han anlänt efter skuggfall. Visste hade de umgåtts tillsammans med de andra men aldrig bara de två. Därför tog hon sin chans nu.
"Kom och sitt med mig."
Sade hon vänligt och slog sig ner några meter från lyans öppning.

Tenn såg upp, något förvånad, när Lune kallade hans namn. Han hade inte väntat sig att någon skulle vara vaken, än mindre notera honom när han kom tillbaka. Hennes måntatueringar fick honom att le mjukt, precis som ljuset som de sakta men säkert skänkte omgivningen.
     Han lydde utan och tveka, och satte sig bredvid henne. Nära nog för de skulle kunna prata lågt utan att störa någon, men inte så nära att hon blev obekväm.
     "Hej", svarade han. "Hur mår du?" Det kanske verkade som en ytlig samtalsfras, men Tenn hade inte så mycket till övers för sådana. När han frågade något menade han det.

Lune log svagt emot sin flockbroder. Hon var inte van med att andra frågade henne hur hon mådde och hennes första impuls var att svara något kort och betryggande. Inte tynga andra med sina känslor, inte dela med sig eller lita på andra.
"Det är bra."
Svarade hon nästan avfärdande, men direkt gav hon hanen en ursäktande blick. Vad var poängen med en flock om man inte litade på varandra?
"Jag trivs väldigt bra här, och med er."
Fyllde hon in.
"Jag har nästan inte varit någon annanstans än i denna skog hela mitt liv, men aldrig känt mig så hemma i den som jag gör här."
Hon såg sig om, skådade blommorna och eldflugorna som kastade mjuka sken mellan träden. Och så in mot lyan som även den glödde lätt. Denna plats skiljde sig inte mycket från någon annan del av Ötamon som hon tidigare levt i, men det var den plats hon älskade mest av alla. Det var hennes hem eftersom att flocken var hennes hem. Kolzak och Ezekiel och Sezja var hennes hem. Tenn också.
"Hur mår du? Börjar du också känna dig hemma här?"
Hon såg på honom med uppriktigt nyfikenhet, förstod om han kände sig ny och lite utanför fortfarande. Även om Lune tyckte att han passade in i gruppen väldigt bra.

"Jaa", sa han tveksamt och såg ut över skogen. "Om hem nu kan vara en plats." Han visste att Qu hade flyttat när han var liten, och då hade hem bytt plats. När flocken sedan sänt ut folk på uppdrag hade Tenn plötsligt känt sig förvirrad och nästan ensam. Hemmet hade följt med hans familj och vänner ut i världen, och kvar var han i ett revir som inte längre höll hans hjärta.
     Så Tenn hade gett sig av, ut i världen, kanske för att hitta sin far och orsaken till att hemmet slutat kännas som hemma från allra första början.
     "Så egentligen inte här", svarade han efter en stund tystnad och såg på henne igen. "Med er, snarare. Ser fram emot att ställa saker till rätta nu." Kolzak hade varit tydlig med Cirkelns mål.

En något förvånad min låg över hennes ansikte medan hon begrundade var han sagt ett tag.
"Ja."
Svarade hon slutligen med ett litet skratt.
"Du han nog rätt."
Blicken hon gav honom var fylld med värme.
"Vet du, jag har bott i den här skogen nästan hela mitt liv. Sen jag kom hit har jag inte gått utanför dessa träd en enda gång.."
Hon var ändå i sina äldre tonår nu och hon förstod om Tenn tyckte att hennes brist på upptäckarlust var underlig.
"Men jag har aldrig känt mig så hemma som jag gör precis här, och det är nog inte för att vi är här, det är för att jag är med vänner, med familj."
Hon burrade upp sin päls lite, myste in sig riktigt ordentligt vid Tenns sida. Det kändes verkligen inom henne hur banden med flockmedlemmarna ständigt växte. En varm och ljust glödande känsla i hela kroppen.
"Dig med."
Lade hon till. Ville förtydliga att han var en del av hennes familj, att även om han var det senaste tillskottet så var han inkluderad. Detta var hans plats i världen, han kunde känna sig trygg här.

Tenn kunde inte hindra ett förnöjt leende. De var väldigt lika i storlek, så han fick sträcka på nacken för att försiktigt kunna vila sitt huvud på hennes hjässa. Trängde han sig på? Eller var det acceptabelt? Han var helt enkelt tvungen att testa sig fram med de här nya bekantskaperna.
     "Tycker också om det", sa han med låg röst, vilade blicken på månblommor mellan träden. "Vill mest att vi ska komma till det riktiga hemmet." Det var jobbigt att landa i en plats, att fästa sig vid den, för att sedan bara dra vidare. Tenn var inte uppväxt som vandrare, och han skulle nog aldrig uppskatta det livet. "Eller? Kommer du sakna det här?"

För en sekund duckade hon undan från hanens haka men sedan slappnade hon av, lät sig omfamnas och slöt sina ögon. Hans hals vibrerade lite då han talade och det skapade en mysig, kittlande känsla i hennes nackhår. Hon dröjde lite med att svara, funderade ett tag.
"Förändring kan vara läskig.."
Började hon svävande. Prövade om han kunde känna igen sig i känslan, förstå henne.
"Jag tror det är som du sa, hemmet sitter i dem man bor med inte vart man bor. Men det kan vara läskigt att rivas upp från en plats man kallat hemma länge. Vi får se om jag saknar det."
Ärligare än så kunde hon inte svara.

Tenn hummade lågt.
     "Ja", instämde han. "Men om det inte blir bättre så kan man alltid gå tillbaka, på ett eller annat sätt." Qu skulle alltid vara ett hem för honom, men Cirkeln var nu hans eget, självvalda.
     De satt så ett tag, och Tenn lyssnade på Ötamons ljud. Sedan, när han gäspat två gånger och trodde hon skulle tycka han var jobbig, lösgjorde han sig från omfamningen och reste sig försiktigt upp.
     "Kom", uppmanade han. "Det är sent. Bäst att sova lite."

Lune trodde aldrig att hon skulle återvända till vad som varit hennes hem innan Ötamon. Det var en skrämmande tanke att inse att hon en dag kanske skulle känna likadant om månskogen. Då de satt i tysthet och lyssnade till skogen växte ett visst vemod inom henne. Som att hon satt här och tog slutgiltigt farväl av sin närmsta vän.
Det var på något vis en lättnad då Tenn bröt tystnaden och föreslog att de skulle sova. Hon nickade bara till svar och följde honom in i lyan.

[AVSLUTAT]