På väg mot Tassemark hade något böja växa i bröstet på henne och då hon återsåg sin vän hade hon blivit alldeles varm och mjuk, pirrig i hela kroppen. Känslan hade inte försvunnit, inte ens lättat det minsta - snarare tvärtom - under hela vandringen över Eriinari och Snöslätten. Den fanns kvar än och Bambra trodde aldrig hon lett såhär mycket och såhär fånigt i hela sitt liv.
Men nu var det dags, Nordanskogens träd med sin storlek och imponerande ålder bleknade bredvid templet. Kanske skedde detta dock bara i Bambras huvud, för en utomstående fanns det inte allt för mycket att imponeras av ovan jord.
"Vi är här"
Sade hon andaktigt och såg på sin vän. Hon hade gått igenom det här scenariot säkert hundra gånger i huvudet, hur hon skulle presentera sitt älskade tempel för någon hon älskade nästan lika mycket. De gick fram emot trappan som hon och brodern så prydligt städat innan de givit sig av, nu fanns där lite fallna löv och barr igen och någon enstaka planta som skjutit skott i stenarnas springor. Morikos kraft var oumbärlig, aldrig skulle Bambra ens få för sig att vara irriterad över den. Hon ville hålla templet rent, representabelt, men inte isolerat från elementen. Det hade varit oresonligt att förvägra gudarnas krafter att härska på tillbedsplatsen. Hon log, bredare än vad hon redan gjort, då hon såg ner längst trappstegen.
"Aedis de arcana"
Viskade hon. Blair hade berättat om mötet med vampyren och all nya information han fått fram om deras hem och helgedom.
"Känner du kraften?"
Frågade hon sedan, dem svarta ögonen glittrade fanatiskt.
"Följ med!"
Med mjuka steg började hon ta sig ned för den konstgjorda formen, perfekt anpassad för vargkroppar. Hålet i taket fanns kvar och tillät ett svagt solljus lysa upp den första salen. Pelare reste sig och höll upp det tak som numera var känt som mark och väggarna var fyllda med relieffer. Vissa färgstarka och fulla med liv, andra knappt synliga eftersom hon inte hunnit gå över dem med sina färgblandningar än. Golvet var kallt och slätt, oväntat rent. Det ekade lite då de rörde på sig. Innanför de vackra ramar som en gång varit fönsterkarmar kunde trädens rötter ses slingra nedåt i jordmassorna. Bambra visste inte riktigt vad hon ville göra med dessa sektioner av väggarna än - hon tyckte att rötterna imponerande men samtidigt ville hon gärna piffa upp det på något vis.
Förväntansfullt höll hon blicken på Duva, ville verkligen insupa varje detalj av honans reaktioner på detta heliga palats.

Hon hade väntat på Bambra vid sin utpost med kroppen full av förväntan, och till slut hade fakargen dykt upp. Tillsammans hade de lämnat Eriinari och Duva hade njutit av varenda sekund i vännens sällskap. Visst var hon ivrig att få se Templet, men hon hade också varit fullkomligt nöjd med att spendera resten av sitt liv på vandrande fot tillsammans med Bambra om det hade varit så. Hon kände en samhörighet med henne som hon nästan inte känt med någon annan. Nu var de här, tillsammans, och Duvas hjärta var på väg att brista av glädje, stolthet — å Bambras vägar, hon själv hade ju inte uträttat något än — och tacksamhet för att hon fick se det här och dela det med sin högt älskade vän. 
    Duva hade hört så mycket om Templet att det nästan var som om hon kände igen sig. Där var trappan, och så ner i salen med relieferna. Och relieferna sedan! De bilder som Bambra färglagt lyste klart och levande medan de som fortfarande var orörda var svårare att se men inte mindre spännande för det — tvärtom, det var ofattbart roligt att försöka urskilja linjerna, mystiska och halvt insjunkna i väggarna som de var. Det var som att försöka tyda meddelanden från en urgammal civilisation, som om hennes ögon välsignades av blotta anblicken. Duva såg sig omkring med stora ögon och munnen öppen på vid gavel. 
    "Wow", andades hon och rös till när storheten i det hela träffade henne. "Det här är helt fantastiskt, Bambra. Templet, vad ni har gjort med det ... Det är så vackert." Hon log mot fakargen och hjärtat svällde i bröstet. "Får jag …?" Hon rörde sig försiktigt närmare en av väggarna för att ta en närmare titt på den färglagda reliefen som prydde den. "Hur gör du för att få så klara färger?" frågade hon och vred på huvudet för att se på Bambra, synbart imponerad.

Bambra kuttrade nöjt vid varje ord Duva yttrade, vännen var tydligt imponerad. Hon njöt av komplimangerna och skrattade i viss genans.
"Åh, jag har mina sätt. Dem är till och med vattenfasta."
Sade hon med ett brett leende.
"Jag ska lära dig allt om färgen, men först måste du se hela templet. Det här är bara början."
Rösten var upphetsad och något rastlös, det fanns så mycket att se.
"Jag ska visa dig vad vi ska eldflugorna till."
Fortsatte hon och lyfte upp träkonstruktionen hon köpt på marknaden vid måntemplet ur den flätade väska som var gömd under hennes högra vinge. Med glittrande blick ledde hon den vita mot salens bortre kant. Ljudet av porlande vatten kunde höras och då hon tog de första stegen ner för de vid det här laget bekanta, blöta trappstegen rös hon. Luften var tjock av magi och hela hennes kropp fylldes med vördnad. Arkona var så obeskrivligt kraftfullt. Hon steg snabbt upp i ett av smårummen och placerade träkonstruktionen på en torr sten i det bortre hörnet. Sedan lyfte hon upp den lilla burken hon burit i ett snöre runt halsen hela resan. Duva hade dragit bort kyla ifrån den så att insekterna däri överlevt. Med en kombo av tassar och mun lösgjorde hon träpluggen som blockerade burkens öppning och långsamt vågade sig eldflugorna ut. Dem surrade runt i luften och hittad snart till den specialbeställda boningen i hörnet.
"Dem är representanter för luften, Windfari. Vi har snart ljuskällor för att symbolisera varenda en av gudarna."
Rösten var låg, vördnadsfull.
"Där nere står dem, monumenten."
Med långsamma, värdiga steg tog hon sig ner i det sista rummet. Format som en halvmåne och så pass vattenfyllt att hon kände vätan enda upp på magen. Då de två honorna vidrörde vattenytan lös ett mjukt sken upp rummet. I vattnet flöt glödande alger och under dem kunde ett litet stim glänsande fiskar ses reflektera ljuset. Det hela skapade en lummig och mystisk atmosfär. Nu då de varit borta från templet så var eldarna släckta men algerna glödde nog för att man tydligt skulle kunna se gudabilderna på dem väldiga stenarna.

"Aurinko, Moriko, Chaibos, Kaito och Windfari"
Mässade hon och såg på var och en av helgedomarna, övertygad om att Duva kände samma förundran som hon själv gjorde.

Tydligen fanns det mer att se. Duva kunde knappt förstå det. Fascinationen lyste om henne när hon följde med Bambra, som plockade upp eldflugorna de haft med sig under resan. Duva hade undrat vad de skulle användas till. 
    Trappstegen var blöta, och det märktes att de nu befann sig längre ner under jord än tidigare. Hade hon varit ensam hade hon kanske tyckt att det var lite obehagligt, men nu hade hon Bambra och eldflugorna och förresten var det en del av platsens storslagenhet. Bambra förklarade vad eldflugorna symboliserade, och Duva lyssnade andäktigt. 
    Där fanns ännu ett rum, och de fick vada genom vatten upp till magen för att komma fram. Små rörelser under ytan avslöjade att vattnet var bebott av fiskar, vars fjäll reflekterade algernas glöd. Monumenten tog andan ur henne, och en stund kunde hon inte göra annat än att stirra. Duvas familj hade varit alldeles för praktisk för att utöva religion, men en vän hade berättat för henne om gudarna en gång, och hon kände igen dem utan svårighet. Deras närvaro var så påtaglig att hon nästan kände sig lite kvävd. 
    "De är här, eller hur?" sa hon frånvarande och lät blicken löpa över monumenten för att till sist landa på Bambra. Rösten var låg, nästan bara ett andetag. Det verkade nästan som ett brott att tala högre. "Gudarna. De är här." Och om inte just precis här, så åtminstone närmare än de någonsin varit. 
    Duva rynkade pannan och skakade på huvudet med ett förvirrat leende. "Men jag förstår inte, hur har ingen hittat den här platsen förrän nu? Det är så konstigt. Gudarna … de har funnits under tassarna på oss hela tiden."

Bambra nickade åt vännens ord. Stod tyst invid henne och log stort medan Duva fortsatte viska andäktigt.
"Blair hittade det av en slump, eller ett mirakel snarare kanske."
Svara hon.
"Hålet i taket i stora salen, det vi pyntat med stenar och snäckskal, han och en vän skapade det genom att ramla rakt igenom det. Vi har jobbat väldigt mycket med att få det såhär fint."
Mjukt buffade hon den andre i sidan, manade henne att gå upp till altaret och följde med tätt intill.
"Det där är Kaito, gud över vatten och is."
Sade hon och pekade på den fjärde pelaren.
"Ska vi be?"
Hon stannade på den nedersta cirkeln, precis innan altaret stegvis började höja sig ur vattnet. Mjukt slöt hon sina ögon och tillät sig att andas några andetag. Det doftade av blöt sten och av Duva. Stämningen en rummet var helt magisk men med sin bästa vän här pirrade det extra mycket i hela hennes kropp.
"Kaito och Windfari, ärade gudar över vatten och vind. Vi står framför er som era barn, evigt tacksamma över att vi välsignats med era gåvor. För alltid skall vi respektera er och värdesätta er styrka i världen. Låt oss alltid vandra sida vid sida, både med er och med varandra."
Hennes ena öga öppnades och hon sneglade på Duva.

Duva litade inte tillräckligt på sin röst för att våga formulera ett svar, utan nickade bara när Bambra föreslog en bön. Atmosfären liknade ingenting hon någonsin upplevt tidigare, och när Bambra blundade gjorde hon detsamma. Koncentrerade sig på att andas, på vattnet som mjukt rörde sig runt benen och på värmen från Bambras kropp alldeles intill henne. 
    Hon hade ingen aning om hur en bön var menad att låta, men det Bambra sa lät fantastiskt, högtidligt och proffsigt. När Duva öppnade ögonen och märkte att Bambra studerade henne log hon lite generat — var det meningen att hon skulle avsluta bönen på något sätt? 
    "Det Bambra sa", sa Duva. "Låt oss aldrig komma ifrån varandra, eller er. Och … tack. För allt ni har gjort för oss hittills, och för allt ni kommer att göra." Leendet breddades lite. Det måste ju vara en helt okej första bön. Förresten var det säkert inte bara orden som var viktiga, utan hur man kände sig. Och Duva kände sig lyckligare och mer fullkomlig än hon gjort på mycket längre. 

[Avslutat]