[Mellan Locura och Even. Utspelar sig innan Civitas var bebott, typ 2018.]

Bebyggelse hade dykt upp i det som tidigare varit hennes ödemark. En styggelse i det landskap hon hade så många minnen från. Minnen av detta liv. Minnen av Vitben.
Men han fanns inte där att finna, och kanske var det därför detta nya, främmande trängde fram från marken. Något som inte hörde hemma i hennes världsbild, och som stack i ögonen på Locura. Kanske var det därför det också lockade henne. 
Och se minsann, när hon närmade sig bygget så fann hon även den hon sökte. 
"Åh, Gråtass. Äntligen korsas våra vägar igen."
Ett falskt leende drog över hennes läppar samtidigt som blicken föll på Even som vandrade henne till mötes. Den uråldrige ingöt respekt i Locura, utan att hon förstod varför. Det var därför hon hade återvänt, efter att hon blint hade lytt hans önskan. 
"Jag har något åt dig."
Evens öron spetsades intresserat samtidigt som han bjöd ett mjukt leende som svar åt henne genom nattens mörker. 
"Låt höra, min kära," svarade han lugnt.
Smickret fick Locura att kort fnittra till innan hon började berätta om vad hon hade mött på sin resa i öster. 

Mörkret låg tätt omkring dem, månens sken till viss del dolt bakom tunna slingor av moln. Ändå såg de tydligt, ty deras släkte var skapade för att vandra i mörker. Hur lång tid som förflöt, hur länge hon satt där och talade åt honom, med honom, var ingenting som Locura noterade. Hon fann ett nöje i hans sällskap, och tiden fick passera utan att hon noterade den. 
Men slutligen, precis som förra gången de möttes, nådde deras samtal en brytningspunkt. 

"Låt mig leda dig rätt, Locura. Du behöver aldrig mer vara ensam. Jag kan finnas här för dig."
Erbjudande var otroligt frestande, och ett svagt hummande undslapp Locura medan tankarna susade genom hennes huvud. Kanske det var så, att denne Even, kunde erbjuda henne saker som Demetrius inte kunde. Saker som hon längtade efter, saker som hon önskade sig. 
"Jag kan inte säga att dina ord inte är lockande..."
Återigen gav hon honom ett falskt leende. 
"Följ mig. Tillsammans med de mina så kommer det byggas något stort." Han talade med en röst som få skulle kunna neka till. Ändå fanns där något som fick Locuras leende att dö ut.
"De dina?" Något kändes fel med meningen. "Dödliga?" frågade hon utan tvekan och ögonen fick en mörkare ton, på väg att skifta över till rött.
Even gav henne ett inbjudande leende. 
"Dödliga", bekräftade han. "De har en viktig roll att fylla, för den som vill uppnå något större. Som vet hur de kan användas. Du kan bli en del av den storheten. Om du följer med mig." En kort paus gjordes, som om Even vägde sina ord. Hans mjuka leende blev bredare. "Låt mig göra dig till din egen."
Uttryckslöst såg Locura på Even under en lång stund. Sedan drog hon ett djupt andetag, av gammal vana, samtidigt som huvudet ruskades.
"Dina ord är trollbindande likaväl som giftiga. Hur mycket de än tilltalar mig finner jag inget nöje i att beblanda mig med den sorten." Kanske han inte var allt han lovade. "Dina löften är ingenting värt."
Respektlöst reste sig Locura upp och vände ryggen åt den andre.
"Ha så kul när du leker med dina dödliga, Gråtass."
Och med de orden vandrade hon bort i natten. Kvar satt Even och såg henne försvinna. Han lät henne gå, för han visste att hon skulle återvända.