Efter all tid som hade gått var rösten löjligt oväntad.
  "Ser man på, har du gömt dig klart nu?" hånade en feminin röst snett bakom honom. 
  Även om han faktiskt kände igen den efter en liten koppling i hjärnan så kände han också inte igen den. Kei visste inte ens vad hon hette, så när han samlade sig från att ha ryckt till i insikten om vem som närmade sig Lykoris revir för sista gången, snodde han runt för att ta en titt på henne. Hans ansikte präglades av igenkännelse men han lade på en chockad mask. Den var inte fulländad tills han fejkat en förfärad flämtning. Hon var absolut inte lika gullig nu. 
  "Bortsett från ditt ansiktsuttryck minns jag dig... mycket mindre... stressad?" sade Keisuke med en rynkad panna, men det började illa kvickt rycka i hans mungipa varpå han släppte efter och böjde huvudet bakåt för att skratta.
  När det kändes som att han gjort sin poäng tonade skrattet ut och han log ända till ögonen. Hennes hade sett trötta ut för en stund, nu var vällde de över av blick som kunde mörda.
  "Jag menar, du har inte haft så mycket tid på dig att bli sådär gammal."
  Keisuke lade roat märke till att hennes eldiga ursinne tonade till kyla. Hon slickade sig över nosen två gånger.
  "Tydligen får man inte tillbaks ålder av att bryta valpnackar", log hon stelt. "Önskar att någon hade sagt det tidigare."
 Keisuke visste inte riktigt vad han väntat sig, men inte det där i varje fall. Han tappade spåret. 
  "Va?" spottade han innan han kunnat stoppa impulsen.
  Rösten var trotsigt irriterad och han krävde en förklaring.
  "Nej, jag skojar inte", sade hon lugnt.
  "Hur-"
  Keisuke hajade till. Visst ja... Hon var en sån. I huvudet tänkte han en sliskig tanke riktad direkt mot henne, när han skramlade ihop lite sans. Då får man gratulera och hoppas att det smakade!
  Vilket inte var lika kul att höra, för henne, för det blev hennes tur att tappa ansiktet. Hennes ögon slog bildligt talat blixtar efter några sekunders villråd, så förtvivlat förbannad blev hon.
  "Wow", sade hon till slut, och skakade teatraliskt sakta på huvudet. "Att jag har gått och trott att jag är rutten."
  De tänkte tydligen samma sak, men tiken agerade först, så pass att Keisuke tvingades väja istället för att göra utfallet han de senaste sekunderna suktade efter. Ändå hann han inte, även om han lade ner hela sin handling på att parera. En lång reva i hans bog drogs av tikens tänder, och han kunde inte hejda sig från att tjuta till. Hon var förvånansvärt passionerad.
  "Moget, att sno min tanke", sade Kei med hjärtat i halsgropen.
  Keisuke stönade pinat och sneglade på det djupa såret som gick från ytligt till flercentimeterdjupt och så ytligt där på slutet igen. Han smackade missnöjt när blicken pilade till inkräktaren. Tiken svarade aldrig på vad han sagt, för något var tänt i hennes ögon, och Keisuke gillade det. Han gillade det verkligen.
  "Var har du dina måntatueringar?" skrattade Keisuke varpå han flängde förbi henne och delade ut flera hugg på sin väg tillbaka.
  Hon lyckades dra tag i hans nackskinn vid hans sista attack, som att smärta inte berörde henne - och när hon släppte honom, och han föll, viskade hon, sådär precis hörbart.
  "Där dit du ska."
  Hon föll fnittrandes i lekposition och så fort Keisuke ställt sig upp, började de cirklade kring varandra.
  Med tonen ekandes i huvudet, slängde hon sig i hans riktning, och han hade ingen tanke på att väja denna gång så han välkomnade henne. Med öppna käftar.