Det var kanske förvånande att de två kommit så bra överens egentligen, antagligen berodde det på att den vackra lawaren inte besatt telepatiska krafter. Inte kunde känna av Fenris skepticism inför allt hon höll för heligt.
De låg på varsitt sälskinn och samtalade, hade gjort det ett tag nu, passerat de vanliga ämnena. Runt dem slog krabbklor och blanka stenar emot varandra i vinden, skapade en behaglig bakgrundsmelodi.
”Då kan Ni kanske hjälpa mig?”
Sågade han, lika samlad och artig som han varit sen sekunden de la sina närmast likfärgade blickar på varandra.
”Jag har haft en ihärdigt återkommande dröm den senaste tiden.”
Fenris var inte den som ljög för nöjes skull, och i detta var han helt ärlig och genuint nyfiken på honans synpunkter. Hon hade uttryckt sitt intresse, och det var inte som att hon behövde göra det gratis om hon inte ville. Fenris hade fördelen att inte behöva besöka brytet för att få en av västkustens mest efterlängtade bytesvaror. Kristaller. De hade redan samtalat en del om dessa, vilka sorter han kunde kontrollera, vilka har föredrog. Varför han enbart tycktes vara klädd i olika sorters flourite.
”Jag vandrar i ett varierande landskap, inget är speciellt tydligt mer än en stark närvaro av vad jag närmast kan beskriva som en gudomlig kraft.”
Han beskrev drömmer efter bästa förmåga, detaljerna var flyktiga precis så som dem ofta är i drömmar.
”Så hör jag en röst, en otroligt vacker röst, som snarare sjunger än talar till mig. Men det är tydligt till mig. Ibland kan jag skymta min samtalspartner, men det är som att jag inte är förmögen att ta in vad det är jag ser.”
Det var kraftfullt och han fick rysningar av att tänka på det. Att hans sinne kunde skapa scener som hade sådan inverkan på honom själv var fascinerande, man kunde tycka att han i alla fall borde vara redo på allt han själv kunde tänkas tänka. Och kanske var det därför det låg ett tunt penseldrag av undran i hans hjärta. Var detta verkligen syner skapade av honom själv?
”Ibland är det som att den här varelsen, kraften, omfamnar mig tröstande, ibland sjunger hen bara för mig i fjärran medan jag rör mig mellan genomskinliga klippor.”
Han såg fundersam ut, började nynna på en enkel men förhäxande melodi. Den han fått från sina drömmar.
”Och hen sjunger att om jag bara hade haft det i mig, upptäckarblod. Om jag hade frågat, hade sökt, så hade jag sakta förstått något. Om jag letat bakom svaren, ifrågasatt och frågat om. Letat vid exakt rätt tidpunkt… Ragnarök.”
Han lät orden sjunka in någon sekund innan ett ögonbryn sköt i höjden.
”Det betyder undergången, inte sant?”


[Privat med Wunjo, utspelar sig i sommarens början.]

Wunjo hade i all uppriktighet haft det trevligt i Fenris sällskap. De åtnjöt lite mat och dryck tillsammans i Wunjos he, och låg nu bekvämt på varsitt sälskinn.
Hon lyssnade till Fenris önskan. Det var inte säkert hon kunde hjälpa, men hon kunde iallafall försöka. Drömmar var svåra, men behövde inte alltid vara  ett så långt kast ifrån Wunjos syner. Gudarna kunde visa sin vilja på olika sätt.
En stark närvaro. Gudomlig kraft. Wunjo hummade, försökte dölja sin iver att höra mer. 
Han avslutade sin återberättelse och Wunjo nickade som en bekräftelse att hon lyssnat och tagit in allt. Han frågade, men hon var tyst för en lång stund innan hon svarade.
"Ja. Undergången," ekade hon. "Något håller på att förändras. Rösten..."
Wunjo såg ut genom vindskyddets flik. Havet var glittrande blått, och doften av salt var mycket påtaglig.
"Du missar något, Fenris. Något kommer att ske. Något viktigt. Något..."
Wunjo reste sig upp, plötsligt rastlös. "Jag vet inte. Det låter inte som någon vanlig dröm, särskilt inte om den återkommer som du beskriver. Och rösten är densamma? De genomskinliga klipporna... svaret kanske är transparent, rakt under nosen på dig bara att du inte sökt tillräckligt noggrant."
Wunjo visste att hon bara spekulerade, men kanske kunde det sprida lite klarhet över Fenris tankar. Kanske kunde han dra en koppling.
"Du kan inte ta in vad du ser i drömmen att du inte sett allt på nära håll än. Var delaktig i vad som pågår runt omkring dig, så kanske drömmen klarnar."
Det lät som en uppmaning och Wunjo började känna sig säkrare, ju mer hon funderade.
"Hur lät rösten?" frågade hon, nyfiken. "Kvinnlig?"

Han hummade åt honans svar, nickade långsamt och länge medan hon talade.
"Så jag ska vara uppmärksam på en förändring omkring mig, och jag har själv en roll i den? Är det den eller jag som är undergången.."
Han hummade igen, visste om om meningarna egentligen var frågor, mer fortsatt spånande på det honan redan kommit med. Kanske pågick undergången osynligt runtom honom, kanske var han den pågående förändringens undergång. Kanske båda samtidigt. Oavsett vad var han hyfsat övertygad om att han var en viktigt pusselbit i bilden, även om det var allt för egocentriska tankar för att han skulle låta dem formuleras.
"Hmm, om jag skulle köna rösten skulle jag nog säga att den är kvinnlig."
Svarade han henne sedan.
"Säger det dig något?"

Wunjo funderade. "Gudarna... möjligtvis. Moriko? Nej, jag-"
Hon suckade. Spekulerandet var spännande, men det gav henne en huvudvärk. "Förlåt mig. Jag behöver vila. Men kom tillbaka i morgon, så spekulerar jag gärna mer. Kanske klarnar drömmen för dig."
Hon log smalt. "På återseende."

[Avslutar det här heh... efter en väldans lång tid]