Dimman var tät, och mörkret kompakt, de flesta dofter undanträngda av fukten. Nattens kyla fick dimman att vara något mer än svalkande och den unga hanen hade bestämt att han inte gillade stället. Dels för han visste vilken flock som bodde där, och dels för andra rykten som cirkulerade platsen. Men mest för att det inte fanns något intressant inom synhåll. Hans mor hade inte gillat att han var så här nära Blodbergen, de tornade upp sig bara någon kilometer åt väst, han kunde se dem tydligt där han fick. Trots dimman och mörkret.
 Natten fick dem att bli stora svarta skepnader emot den mörka himlen. Den blå blicken studerade dem där han gick, tankarna malde i huvudet. Devils hem. Trots att han inte träffat en enda Devils satt hatet emot dem ända in i hans märg. De hade drabbat samman när han var yngre, och även om de påstod att de inte hade något med Tecks eller Turbos försvinnande att göra litade han inte på dem, inte alls. Det skulle inte vara under dem att ta hans familj och sen ljuga om det. De var ryggradslösa loppor.
 Men han var inte dum, och planerade inte att vandra in på deras revir, än mindre utmana hela flocken ensam. Han var bara ute och vandrade i närheten för nyheter, information och för att få tänka, intalade han sig. När han kom hem skulle han varit hjälpsam och kanske skulle han hittat någon ledtråd och familjemedlemmarnas försvinnande, Kanske skulle då flocken äntligen göra något igen. Han stannade upp med en suck satte sig ner. Även om han inte gillade att vara ensam här ute började det bli sent och han skulle behöva vila.

[Öppet]

Tiden i Civitas hade varit fantastisk, men det var dags för honom att återvända hem till flocken. Höjdpunkten hade definitivt varit att träffa Nilo igen efter alla dessa år. Han var inte säker på hur många timmar de bara legat och pratat gamla minnen med varandra de senaste dagarna. Hon hade även sett till att han fått ett fint rum att bo i på ett av värdshusen i de övre delarna av staden, utan att behöva betala med ett morrhår ens. Så mycket mat han kunde äta, när han helst önskade. Konstant uppassning. En bädd av fällar att sova på. Han förstod varför Nilo stannat här: hon levde verkligen det goda livet. Alla bekvämligheter gjorde att han funderat på att stanna permanent, men han hörde hemma på slätten tillsammans med flocken. Det innebar ju däremot inte att han inte tänkte återvända.
    "Ta hand om dig Nilo." sade han efter att ha kysst hennes kinder.
    "Du också! Och lova att hälsa från mig."
    "Självklart."
Med detta vände han och rörde sig neråt i staden.

Han hade inte haft bråttom, och mörkret hade redan hunnit falla när han lämnade utkanten av Civitas bakom sig. Att hitta flocken i mörkret kunde vara svårt, men han kände dem, och visste mycket väl hur de brukar röra sig. Så det borde inte vara allt för problematiskt för honom.
    Den bekanta dimman omslöt honom, och den jordiga doften av området fyllde hans nos. Den fyllde hans nog till den grad att han inte kände doften av en främmande individen bara en liten bit bort. Det var inte förrän han nästan snubblat över den unga stäppvargen som han lade märke till honom.
    "Och här ligger du." sade han med milt irriterad röst.
De snubblande stegen byttes snabbt ut mot hans sedvanliga graciösa och han såg på honom med en oimponerad min.

Trots alla tankar, och den dumma olustiga känslan som kröp över hans skinn så lyckades han slappna av nog för att börja somna. Huvudet på tassarna och det enda ljudet de spelande syrsorna i det höga gräset.
 Hade han varit mer uppmärksam hade han kanske märkt av de tysta ljud av tassar som närmade sig, men nu var han halvvägs in i sömnen och istället märkte han itne främlingen före denne formligen snubblade över honom.
 Lätt yrvaket slängde han upp huvudet och såg sig omkring. Hjärtat bankade hårt i bröstet och tankarna hann vandra till Devils innan den blå blicken landade på en helt svart varg. Svartvarg. Han kände till flocken som vandrade över dessa marker, kunde detta vara en av deras?.
 "Här ligger jag" med minst samma irritation i rösten som främlingen själv.
"Hade tänkt att man kunde få sova så här i natten" fortsatte han medan han reste sig, han ville inte ligga på marken om denne visade sig vara vad han sökte undvika. Låg han där skulle halva fighten redan vara vunnen.
 "Men jag antar att det kräver att omgivningen har respekt, och tillförlitlig syn" Han synade den mörka hanen. Han såg inte mycket ut för världen, men han måste erkänna att den svarta fällen iallafall var blank och vårdad, mer än vad han förväntat sig av någon som frivilligt valde att bo här.

Han rynkade missnöjt på nosen när valpen började käfta emot, men snart spred sig ett roat flin på hans läppar istället.
    "Jag hade väntat mig mer från en stäppvarg, men du är fortfarande ung."
Zaron kunde både uppskatta och förstå stäppvargarnas vilja att hålla sitt blod rent, men den här unga hanen verkade inte förstå att med rent blod kom även ett ansvar.
    "Är det respekt du vill ha får du vara beredd att ge lite av det själv. Framför allt till de som är äldre." han drog till med ett sympatiskt leende. "Eller missade dina föräldrar att lära dig det?"
På tal om föräldrar... Han synade området, men kunde inte se någon annan i dimman. Med en mer allvarlig min såg han på den unge igen. En liten rynka bildades i hans panna.
    "Vad gör du egentligen här?"

Den blå blicken såg oimponerat på den svarta hanen. Misstänkte att han var helt bakom flötet, hur hade han tänkt att Navus skulle visat respekt i sömnen, och hur trodde han att han själv förtjänade respekt genom att kliva på sovande individer. Patetiskt.
 "Tala inte om mina föräldrar, smuts" nosryggen rynkades och man kunde snabbt se benvita tänder då de för en sekund blottades.
 "Dina verkar inte varit mognare än att inte lära sin son att man är medveten om sin omgivning" Zaron hade klivit på en öm punkt. Familj var viktig för Navus, han kände tillhörighet med sina syskon han vuxit upp med, och adoptivföräldrarna, och han sörjde hur hans biologiska föräldrar mött sitt öde. Att hans Far även var försvunnen hjälpte inte Zarons övertramp.
 "Slätten är ett fritt område, varför skulle jag inte vara här?" svartvargarna på vandra här, men de hade inte fastslagit något revir, så därför var slätten fri för de flesta vandrare.

Han rynkade missnöjt på nosen. Smuts? Smuts?! Han?! Han som tillhörde en av de renaste raserna i Numoori! Han som var så pur och ädel att gudarna grät! Och så kommer den här snorvalpen och tror att han är något.
    "Smuts?" frågade han med mörk blick.
Han tog lugnt ett steg närmare stäppvargen, och hade lyft tassen för att ta ytterligare ett när han stannade upp. Ilskan brann kallt i hans bröst när han stelt satte ner tassen bredvid den andra. Han var ädel. En kunglighet bland raser. Han var bättre än den här ynglingen. Ja, så var det. Han var bättre.
    "Säga vad vad man vill om mina föräldrar, men de uppfostrade åtminstone inte patrask."
Blicken var hårt när han stint mötte den yngres blå. Zaron drog en djup, dramatisk suck.
    "Men det är inte ditt fel. Du är fortfarande ung." sade han förstående.
Han hade ännu tid att lära sig, men lärde han sig inte snart skulle det komma att bita honom i svansen när han mötte någon som inte var lika förstående som han själv.
    "Fritt, men inte säkert."
Stötte han på Diomhair och uppförde sig såhär skulle han med all säkerhet pryglas. För att inte tala om alla vampyrlegender som involverade slätten. Men, återigen, visste man inte bättre så gjorde man inte. En underlig, krypande känsla kom över honom, men han valde att ignorera den.
    "Så det är väl en anledning till-"
Han avbröt sig plötsligt över att den krypande känslan hastigt övergick till en förblindande smärta. Han öppnade munnen i ett ljudlöst skrik och såg på stäppvargen med stora ögon. Vad gjorde han? Vad var det han gjorde med honom? Hur vågade han! Efter att han tagit sig tiden till att lära honom det hans föräldrar tydligt missat! Snorvalp!

Zaron kunde känna hur hans kropp slets i bitar innan både smärta och medvetande försvann för all framtid. Där svartvargen tidigare stått stod nu en knölig ek, missfärgad av blod och med bitar av honom hängandes i grenarna.

Trots de få hotfulla steg hanen tog emot honom stod han stilla och mötte den ilska blicken då den äldre hanen upprepade ordet. Som om han inte riktigt förstod att det använt för att beskriva honom.
 Hela anletet på ynglingen förvreds då han åter såg ner på hans föräldrar. Alla hans föräldrar stod mil ovan den här mörka hanen. Torano behövde inte rent blod för att vara starka, deras ätt skulle leva vidare och det var storhet nog. Vad visste den här korkade svarta råttan om värdighet?
 "Du säger det, men jag ser det inte" han synade hanen, och fann åter inget av större värde hos honom, något han inte behövde förtydliga, det låg i hans blick.
 Hanen konstaterade att den inte var säker, som om han pratade med en valp. Navus var väl medveten om ryktena som gick om slätten, förutom svartvargs flocken.

Hanen hann inte längre med andra meningen i hans predikande då han plötsligt särade käkarna. Det såg ut som om han ville skrika, men inget ljud nådde de röda öronen. Navus drog ihop ögonen brynen och närmade sig lätt för att fråga om allt var bra, då främlingen plötsligt exploderade med höga knakanden och knarrningar. Blodet flög ut över hans päls, gav den fler röda nyanser än vad den redan ägde. Köttslamsor efter hanen hängde i trädet, och diverse inälvor låg både på marken och slängda över grenar, en makaber dekoration i träden.

 Ungvargen backade hastigt, snubblade lätt över de nya rötterna och landade i något vått. Han kunde känna främlingens blod i ansiktet och doften av dess inälvor. Magen vred sig på honom i buken och han snurrade runt för att komma upp på tassar och häva ur sig det som funnit i hans system. Han hulkade flera gånger, och kände sig svag i benen, men här kunde han inte stanna. Vem eller vad som än gjort det där kunde vara kvar.
 Med sin snabbhet på sin sida för han iväg över slätten såå fort han kunde, inte riktigt brydd om åt vilket håll.

"Ja, det där kunde ha gått bättre." Dimman bildade virvlar under de stora vingarna när Laali tog sats från marken. Grenarna knarrade under henne när hon landade i trädet. "För dig, alltså." Kanske för henne också. Men hon kunde inte få allt hon önskade, antog hon. Det var nog ett faktum nu.
     Hon rynkade nosen åt doften av resterna som klädde eken och platsen runtom. Som hastigast såg hon åt hållet som den andra vargen försvunnit. Den var inte hennes problem.
     "Men se på den ljusa sidan, du är hemma i alla fall. Finns sämre ställen att slå rot på." Hon skrattade, kort och utan faktiskt glädje; hennes röst inte mer än ett lågt mummel till sig själv. "Nej. Seså. Var har du den?"
     Det tog inte lång tid förrän Laali fann vad hon sökte. Hon plockade resten av den tunna kedjan från en grov, blödande gren. Det fick räcka. Hon såg sig om en sista gång, innan hon utan vidare ord lämnade trädet bakom sig på mjuka vingar.

[Avslutat]