"Förbannade jäkla-"
Orden frästes ut genom sammanbitna tänder, ögonblicket innan den blå vargen ryckte loss sina tassar från snåret. Hon snavade bakåt, över såväl björnbärsgrenar som sina egna tassar, och backade med en duns in i en trädstam. En ridå av regndroppar skakades ur trädkronan och pepprade den unga vargen, isande kalla. Som om hon inte var nog blöt redan.

Det ryckte irriterat i Laguns nacke, och minen var sammanbiten då hon rätade på sig och försökte skaka på sig. Lönlöst. Ett tunt lager vatten pärlade sig i hennes blåmelerade päls, lika mycket från fukten som hängde tung i luften som det eviga duggregnet, och det var omöjligt att göra sig av med. Hon gav upp ett frustrerat ljud genom strama käkar, och stampade hårt i marken med framtassen. 
Varför var hon ens här, i det här kalla regnet i den här skabbiga skogen. Stäppvargen sparkade ilsket bort en kotte som låg framför hennes tassar, och stampade frustrerat ett varv kring trädet hon backat in i. Jo just det, för att Pond den lilla soppskallen betedde sig som en otålig skitunge och stövlade iväg till gudarna vet var. Antagligen för att gå vilse, fastna i ett slukhål eller påpucklad av en björn. Antaglig satt han någonstans nu och var tusen gånger mer blöt och miserabel än henne.

Inte för att hon brydde sig. Pond fick göra precis som han ville, och ville han vara korkad så var det fritt fram att göra det. Fritt land. Och faktiskt, saken kunde vara värre. Hon kunde ha varit kvar i den där olidliga Islagunen, med påträngande säljare och skabbiga vandrare överallt. Nu stod hon istället här. Lagun stannade och såg sig omkring. Ensam i någon skabbig skog, med rispor på benen, vatten i öronen och en man som låg klistrad över nacken med vatten.
De bärnstensgula ögonen riktades upp mot den grå skärvan av himmel som skymtades mellan grönsvarta trädkronor. Hon ville ropa, till någon, något, men till vem?
En vattendroppe träffade henne rakt i ögat. Hon skrek till.
Det här var inte okej. Inte okej.

Han hade egentligen inte varit i den här skogen sedan Shiva bett honom ta reda på information om Draugai och sedan skitit i hans nyfunna information. Det gjorde honom fortfarande förbannad. Uppenbarligen tillräckligt förbannad för att han skulle känna det varma bruset i bröstkorgen. Han hade helt ärligt inte trott att han fortfarande var så upprörd över nonchalansen som visats upp över hans viktiga information, men så var det också första gången Shivas krona halkat på sned.

Under det korta skyfallet som anfallit skogen hade han graciöst hukat under några krokiga rötter. Hålet hade precis varit tillräckligt stort för att han kunnat klämma sig in, sen att han varit täckt av jord när han väl kom ut hade inte med saken att göra. Så han hade spenderat säkert en timme med att borta jorden från sina vingar innan han begav sig längre in i skogen.

Det hade varit hans önskan att få ge sig av till Döda skogen och se hur det stod till med Draugai. Så egentligen kunde han väll inte klaga på någon annan än sig själv, men det hade inte känts som det smartaste draget när han häckade i hålet. Men nu! Nu kändes det inte lika meningslöst. Han skulle säkert hitta Draugai alldeles strax så han kunde bege sig hem igen.
Ett frustrerat vrål hördes, väldigt nära. Nyfiket höjde han på ett ögonbryn och trängde sig igenom ett buskage. En blå tik satt där, drypande blöt och suckade högljutt mot himlen. Det lät som att himlen gjort henne alla oförrätter i världen. Eller kanske var det vattnet, det såg faktiskt ut som att hon badat. Med ett snett leende som visade tänderna sträckte han på sig.
"Jamen det där ser rätt jobbigt ut. Hur går det egentligen för dig?"

Ljudet av ett klumpigt fotsteg skar genom Laguns självömkande, och hennes hjärta flög upp i halsgropen då hon insåg att hon inte är ensam. För första gången i den här förbannade, trista, sjöblöta jäkla skogen så var hon inte ensam. Hon flög upp på tassarna, och blicken låste sig på den nattsvarta vargen som dykt upp. Torr och välpolerad.
Hjärtat, redan i halsgropen, slog hårt hårt då den unga vargen stirrade på den magnifika hanen, lät sin bärnstensblick storögt glida över hans vingar och horn. Visst, hon hade sett alla typer av märkliga, stora och vackra vargar i Islagunen, men kontrasten här från det dystra trista till den här sortens polerade obsidian var... slående.

När han talade, efter den enda sekund som hunnit passera, tog det ett ögonblick för henne att förstå vad det var han snackade om. En liten rynka dök upp mellan hennes ögon. Sedan insåg hon det. Förstås. Han hade ju hört henne. Kanske till och med sett henne. Hört och sett hur hon som en pinsam, patetisk valp gnällt och skrikit över hur blöt och besvärad hon var.

Det brände i Laguns kinder, och hon blev plötsligt väldigt medveten om sig själv. Plågsamt medveten om hur hennes man låg klistrad mot nacken och hur matt hennes annars vackra blå päls var. Hennes läppar stramade, öronen klippte, tvivlet sköljde över henne. Sedan stirrade hon på främlingen, på hans sneda flin, och kände att hon faktiskt hade noll tålamod för det här.

Demostrativt rätade Lagun på sig, knyckte lite på nacken och lät sin blick avfärdande vändas bort från den svarta vargens dumma flin. Trodde han att han kunde skoja på hennes bekostnad så trodde han sorgligt fel. Blöt eller inte, hon var tusen gånger tjusigare än honom och allt han hade att komma med. Faktiskt.
"Bra, faktiskt. Inte för att det spelar någon roll för dig", snäste hon åt honom, med sitt vassa svala tonfall, en bitter honung för öronen. Ung i både ord och utseende.
Hon låtsades betrakta omgivningen i några sekunder, allt utom den svarta vargen, innan hon ointresserat vände tillbaka blicken till honom. 
"Ville du nåt eller?"

Hennes ansikte förändrades lika snabbt som vinden bytte riktning och slutade med att hon tittade på honom - eller nästan i alla fall - med en tillgjort surmulen blick. Ögonbrynen höjdes i en förvånad min när hon fräste åt honom. Leendet drog i ena mungipan på honom när hon tittade på exakt allt utom honom.
"Nä asså det är ju inte min ensak om du känner för att vara drypande blöt, ensam i skogen. Tänkte bara höra om du kanske behövde lie hjälp eller nått." han ryckte nonchalant på skuldrorna och såg upp mot trädet som tiken satt under.
"Men har du mycket, viktiga, saker att ta tag i så förstår jag att du inte behöver min hjälp." sa han med ett snett flin och höjda ögonbryn. Det var mest roande att prata med henne, hon var så arg och uppenbart ung, fast hon desperat försökte vara vuxen. Det var självklart inte helt fel eftersom det fick Iro att känna det som att han hade maken i den här konversationen, vilket ledde till att han burrade upp fjädrarna på ett väldigt malligt vis.

Alltså den här vargen.
Det sneda leendet, det nonchalanta ryckandet på axlarna, den avfärdande blicken. Han verkade tro att han var den coolaste killen som någonsin satt tassen i en skog, och det gjorde Lagun rasande frustrerad. Kunde hennes käkar vara mer spända? Det verkade inte finnas ett uns av vare sig genuin omtanke eller hjälpsamhet i de där drypande överlägsna orden. Eller klass, för den delen.

Lagun blåste ut ett kort andetag, rätade på sin smäckra nacke, såg på den svarta vargen med smala bärnstensögon som glödde nedlåtande.
"Nä. Faktiskt. Din hjälp är det sista jag behöver. Hej då." Rösten var iskall, och med en elegant knyck på nacken så fnös Lagun, snodde om och stegade med långa iväg åt raka motsatta hållet genom skogen. Hon gjorde en tydlig poäng för sig själv av att gå med sina mest eleganta steg, att vara sitt mest värdig och attraktiv.
Lagun var vacker, hon var självsäker, hon hade all tid i världen, och hon hade inte en sekund till att ödsla på en klasslös, mallig tölp som den här killen.