Hon hade lämnat den täta skogen bakom sig och kommit ut på öppen mark. Inte för att hon ogillade skogen på något sätt, men hon var bara alldeles för rastlös för att stanna en längre tid på samma ställe. Den vackra tiken hade hållit henne kvar, hoppet om att få se henne igen (det var förmodligen det närmaste hon någonsin kommit att vara kär) men Harlequin var inte den som gick runt och väntade. Med de plingande bjällrorna som hennes enda — men ständiga — följeslagare befann hon sig nästan konstant på vandrande for, och det trivdes hon med även om hon ibland kunde undra hur det var att ha en flock eller en familj, kanske till och med längta efter en. Men hon brukade skjuta tanken ifrån sig lika snabbt som den dök upp. 
    De tvåfärgade ögonen svepte över slätten och när hon fick syn på en pytteliten hare som satt gömd under en buske alldeles nära stannade hon direkt. En idé formades i huvudet på henne. Kul att testa. Quin fokuserade blicken på busken, och alldeles snart började den ta fyr. De torra löven och grenarna hjälpte nog till. Strax brann hela busken, och haren lämnade sitt gömställe i panik. Quin följde den med blicken, bet sig i läppen — och där! Harens päls började glöda och sedan brinna på riktigt. Det lilla djuret sprang i snäva cirklar och gjorde ibland höga hopp som för att bli av med elden, men den skulle fortsätta brinna tills Quin beslöt att sluta. Makten låg hos henne. 
    Quin satte sig tillrätta på marken och såg på den stackars brinnande haren som rusade omkring likt en tänd fackla. Glädjen fick Quin att flina förtjust, och hon var tvungen att skratta — hon blev allt bättre på att hantera elden, det här var ett bevis på det! Att haren fick agera testdocka störde henne inte det minsta, men det såg antagligen lite märkligt ut; en liten karg, röd och vit och med bjällror på öronen, som leende studerade en brinnande hare som rusade fram och tillbaka framför tassarna på henne, och lite längre bort, som en kuliss; en brinnande buske. Men för Quin hade ordet märklig som vanligt knappt någon innebörd alls. Och vem var det som bestämde det, förresten? 

[Pax till Laeresal! :D]

Laeresal klev över stocken som låg mitt ute på den öppna slätten, han hade lika väl kunnat gå runt den men det kändes av någon anledning inte lika lockande. Hela tiden sökte dom orangea, glödande ögonen efter växter och blommor av alla dess slag. Han behövde finna den finaste och ta tillbaka den till Iris, hon skulle vänta på honom det visste han. Det dom hade var speciellt. Vinden svepte med sig doften av en annan varg och kort därefter ljudet av en bjällror? Laeresal stannade upp och svepte med sitt stora huvud över landskapet, vart kom pinglandet ifrån? Just som han fick upp ögonen för den vita individen började en buske plötsligt brinna,  lågorna slog upp från buskaget och något litet rusade ut från dess grenar. Något som hade sökt skydd vad han misstänkte från den vita vargen. Dom gröna tassarna började snabbt trumma mot marken när han galopperade över marken. Öronen var strukna bakåt för att minska vindmotståndet och ringarna i hans ansikte slog mot varandra, ögonen smalnade av och han såg snart att vargen var vit med röda tecken och vem det en var hade denne fulla uppmärksamheten mot ha....ren. Laeresal bromsade in och såg hur den lilla haren fattat eld, vad var det här för en märklig plats? Blicken vandrade över himlavalvet, marken och tillslut på vargen - var det.... hon? "Wow, påminn mig om att ta med en hink vatten till nästa möte. " Hans flin spred sig på läpparna och han visste att Iris skulle förstå, den här tiken var ju bara så intressant med hennes röda tecken till den vita pälsen och dom små bjällrorna i öronen - wow! " Jag är imponerad av dina kunskaper. " Tillade han med ett roat leende.

Wow, påminn mig om att ta med en hink vatten till nästa möte. Det var först då främlingen tilltalade henne och hans röst spräckte hål på hennes bubbla av koncentration som hon ens lade märke till att hon hade publik. Den brinnande haren, som vid det här laget måste vara till hälften grillad, kollapsade vid hennes tassar, för rädd, för chockad eller för skadad för att kunna fly. 
    "Du verkar säker på att det blir ett nästa möte", konstaterade hon lätt spydigt med höjda ögonbryn, rätade på ryggen och tog ögonen ifrån haren för att kunna se på hanen som uppenbarat sig. Ögonen gled över hans kropp med en slags iskall precision, som om hon letade efter något särskilt hos honom, eller kanske bara utvärderade honom. Han var stor, mycket större än hon, och i den svarta pälsen fanns tecken i grönt. Han hade ett par horn på huvudet, prydda med vad som såg ut att vara metallringar. En till kroppspyntare? 
    Han var imponerad, tydligen. Av hennes kunskaper. Jaså? Då skulle han se vad hon kunde göra med jorden, en kraft som hon var mycket mer bekväm med. Men kanske såg det häftigare ut när det handlade om eld, oavsett hur avancerade konsterna egentligen var. 
    "Tack", sa hon och måste känna sig stolt. "Jag är bättre med jord dock", tillade hon och bet sig fundersamt i läppen. Quin var tyst ett litet tag, sedan sprack hon återigen upp i ett flin. 
   "Snygga smycken, förresten. Ringar, eller vad det är. Jag gillar sånt." Hon rörde lätt på huvudet för att dra uppmärksamhet till bjällrorna som pinglade till. Så lät hon elden slockna, och både harens päls och busken slutade brinna exakt samtidigt. Quin studerade honom med ena ögonbrynet lätt höjt. Ibland saknade hon energi att göra någonting överhuvudtaget, och då avskydde hon att behöva prata med folk, förvandlades till en tystlåten, känslig person som lätt bröt ihop, för trött för att orka med någon som helst yttre stimulans. Men nu — och hade gjort det de senaste dagarna — kände hon sig djärv och även stärkt av framgången med elden, och kanske kunde hon få ut något av det här mötet också.

Laeresal log ett självbelåtet leende åt hennes kommentar. Tiken verkade inte särskilt road över hans ankomst men vad hade hon förväntat sig? Att tända eld på både en buske och en hare var inte särskilt diskret, det var bäddat för att någon skulle upptäcka henne. " Självklart, du verkar inte vara den som gömmer dig i skuggorna. " Ett snett flin spred sig över det självbelåtna leendet och höjde på ett ögonbryn lite utmanande. Den vita pälsen var magnifik att beskåda tillsammans med hennes röda tecken. Plötsligt kom ett tack och ett klargörande om att hon var bättre med jord, var hon såhär bra med eld ville han verkligen se hur bra hon var med jord! Det var knappast lika häpnadsväckande som hans Iris krafter men tiken här verkade helt klart ha skills. " Vill du... Kan du erhm visa mig? " Han tog ett självsäkert steg framåt mot henne och satte sig sedan ner. Han var mycket nyfiken på den här vita tiken nu. En komplimang studsade ur henne och han log nöjt, nästan lite malligt över att hon berömde hans smycken. Det hade aldrig Iris gjort? Åh nej tänk om hon inte tyckte om hans utsmyckningar. Han kanske måste göra några nya? Han kanske skulle göra en utter att hänga i halsbandet!! Han sken upp som om det var hennes bjällror som lockat till sig uttrycket, i själva verket var det insikten över berlocken. "  Åh dom var superfina! Har du gjort dom själv? " Han tippade huvudet på sned och granskade hennes ansikte. " Jag är Laeresal. " Svarade han och viftade lite på svansen.

En kort, överlägsen fnysning lämnade henne när hanen påpekade att hon inte verkade vara typen som gömde sig i skuggorna. Som om han visste något om henne. Det fanns inget värt att veta om henne som hon var bekväm nog att dela med sig av till främlingar. Ibland inte ens till sig själv. Det fanns stunder då hon undrade hur väl hon kände sig själv egentligen, men hon orkade aldrig gräva vidare i det. Var kanske inte tillräckligt intresserad. 
    "Kanske inte", fick hon fram och ryckte på axlarna efter en kort stund. Hon skiftade fokus när han frågade om hon kunde visa honom, och för ett par sekunder mindes hon inte vad han menade. Men så insåg hon att han pratade om hennes jordkrafter. 
    Quins ansikte var orörligt likt en staty och hon visade inte med en min att det var hon som framkallat den låga mur av jord som plötsligt växte upp ur marken och omringade hanen i en ring. Därefter tycktes marken stiga under hans tassar, och området innanför ringen blev till en tjock pelare som steg upp i luften, om än den fortfarande var förankrad i marken. När hanen befann sig ett par meter ovanför henne slutade pelaren att växa, och en grov trappa växte ut ur ena sidan på den. Trappan, av hårt pressad jord, sträckte sig ända ner till marken där hon satt och studerade skapelsen med oberört lugn. 
    "Inte särskilt avancerat, men jag antar att eld ser häftigare ut. Om inte herrn har något förslag på vad han skulle vilja se mig göra? Med jorden, eller elden för den delen." Hon lyfte ett ögonbryn; rösten var nonchalant, sarkastiskt artig. Trappor av jord var lite av Quins specialitet, ända sen hon använt en för att ta sig ner och upp ur Mardouf, och när den där hemska vargen försökte döda henne. Minnet fick en ilsken rynka att bildas på den vita nosryggen, men uttrycket försvann när hanens röst trängde igenom hennes lilla tankebubbla. Om hon bara fick tag på den elaka lilla vargen … Quin sneglade mot haren framför henne. Om hon hittade honom tänkte hon bränna honom, inifrån och ut. 
    "Nej, jag fick dem av en metallbändare", berättade hon och såg upp i hans ansikte. Varken ansiktet eller den ljusa rösten skvallrade om vad hon just tänkt på. "Jag har inga metallkrafter. Men jag antar att du har det?" Hanen hade betydligt mycket fler smycken än hon, och hon kunde inte tänka sig att någon skulle orka ge bort så många i present. Fast å andra sidan kanske det bara berodde på att hon aldrig skulle gjort det. Hon glömde ibland att där fanns andra sorters vargar än hon, när andras gärningar både förvånade och förvirrade henne. 
    "Laeresal", upprepade hon, lät tungan smaka på namnet. De fastnade mycket lättare då. "Jag är Harlequin. Quin, om du vill." Sanningen att säga var hon inte överdrivet förtjust i sitt fulla namn, och föredrog förkortningen alla dagar.

Stilla med knappt någon andning väntade han förväntansfullt på vad den vita tiken skulle göra, plötsligt som om jorden pulserade stegs en mur runt honom och han började resas mot skyarna. Ett högt skratt fyllt av iver när han såg hur marken sakta blev längre ifrån honom. " Fantastiskt!! " Tjöt han och granskade den vackra trappa som snurrades runt pelaren och som bjöd in honom till att ta sig ner till backen - men han trivdes bra här uppe. Hon pratade med honom som om det vore vad som helst men detta var något utöver det vanliga. " Kan hon möjligtvis skapa vapen med sin jordbändning? " Han log frågande och ögonen tindrade maniskt i hennes - likt en orm som försökte förtrolla  sitt byte. Motvilligt steg han nedför trappen och slöt upp framför henne igen. "Kan hon slåss med sin förmåga? " Frågorna som kom från hans mun var ställda nästan som om han tänkt dom och inte menat att fråga rakt ut.

Smyckena hade hon inte gjort själv, tråkigt han hade gärna sett henne lära honom dom. " Ja precis. " Svarade han kort på frågan om han själv. Han ville inte prata om sig utan om henne och hennes fantastiska krafter. När tiken uttalade sitt namn bugade Laeresal inför henne. " Trevligt att träffas, Harlequin. " Han gillade inte att kalla vargar för deras smeknamn, en nobel varg förtjänade att bli kallad vid dennes fulla namn.

Hanens förtjusning över hennes demonstration fick stoltheten och självgodheten att växa i bröstet på henne och hon flinade brett. Det var knappast något avancerat, men ändå. Frågorna överraskade henne något, och Quin rynkade pannan. Om hon kunde slåss? 
    "Jag har aldrig gjort det", svarade hon, "men jag skulle säkert kunna. Fast i en strid skulle jag förmodligen föredra eld. Mer användbart." Ärligt talat var hon inte helt säker, eller ens någorlunda säker, på varför han frågade det. Fanns det en baktanke? Hade han några avsikter som hon inte förutsett? Quin rätade på ryggen, växte ett par centimeter. Storleksskillnaden mellan dem var trots det löjligt påtaglig. 
    "Jag antar att du inte vill demonstrera", konstaterade hon och syftade på hur snabbt han svarat på hennes fråga om hans metallkrafter. Det kunde vara intressant att se. Men hon var knappast i position att kräva honom på något, även om en plötslig, barnslig längtan efter att bli underhållen fick henne att vilja det. 
    Hon lade märke till att Laeresal använde hennes fulla namn, kanske för att retas, kanske inte. Det var inte värt att ge sig in på en föreläsning om varför hon föredrog förkortningen, så hon lät det passera. "Detsamma, Laeresal. Får jag fråga — är du på väg någonstans?" På senare tid hade hon börjat längta efter ett mål, även om hon förmodligen aldrig skulle orka fullfölja det. Men kanske hade Laeresal något tips på vart hon kunde styra tassarna.

Hade hon aldrig slagits? En sådan besvikelse. Elden i bröstet på honom svalnade av han ville höra om hennes fram tågande alla fantastiska strider hon vunnit genom att begrava sin motståndare i flera meter jord. Hon ville hellre använda elden? " Hmm.. Ett mycket intressant val. " Svarade han distanserat som om han åter igen talat det han tänkt och inte riktigt var närvarande med henne. Blicken låg fastnaglad i hennes men dom var ändå inte riktigt där. Hennes fråga tolkade han mer som en utmaning och han tog tag i halsbandet och ryckte av det, slöt tassen om den lilla metallbiten och andades in. När han öppnade tassen bubblade metallen och han släppte den i luften, sakta sjönk den till marken. Under tiden den dalade ner med hjälp av gravitationen hade den lilla metallklumpen blivit en eldflamma. Från sidorna va flamman började det gnistra och snart låg där ett halsband i glänsande material. Laeresal sänkte huvudet och plockade upp halsbandet, steg fram och trädde det över hennes huvud.

" Jag letar efter något. " Ögonen tindrade till vid tanken på hans Iris.