Det var svårt att tänka, svårt att andas. Haqim drog hesa, rosslande andetag och kände att han närmade sig bristningsgränsen. Trampdynorna blödde och hans päls var torr och sandig efter resan i Öknen. Inget vatten. Ingen mat. Solen som gassat hade gett honom energi och styrka att komma så här långt, och nu när han klättrade uppför Vulkanen var det enbart på hoppets vingar han orkade. Haqim hostade våldsamt och tvingades stanna upp. Hans tassar brände och ömmade från hettan, trots att lavan varit stelnad sedan länge.
"Aurinko!" kallade han ut, ett desperat rop på hjälp. Han var här nu, vid hans tempel. Resan hade fört honom hit, ändå hade Guden inte uppenbarat sig. Haqim visste inte vad han hade att förvänta sig, bara... något. Vad som helst. En gest, en hjälpande tass, bekräftelse? Haqim svalde, hans hals alldeles torr så att det sved. Var de här han skulle dö, i sökandet efter den Störste? "Aurinko, jag är här nu! Är inte detta ditt tempel?"
Inget svar. Vulkanen var svårbestigd, och värmen som kokade i luften gjorde det svårt för Haqim att tänka klart. Han vacklade, nära att falla men återfick balansen. "Har jag... har jag visat mig värdig för din kärlek? Allt detta.. har jag gjort för Er!"
Templet, enligt legenden... han var här nu. "Och om det inte räcker så, så säg mig... Säg mig!"
Haqim kallade ut, om det var mot skyarna eller mot Vulkanens topp visste han inte. Han kämpade vidare, trevade allt medan hans hostade våldsamt. Ögonen stack av rök och aska, och tårades. Tystnaden var ett svek. "Min Herre!"
Trots Haqims hesa röst, skrovlig och torr, kallade han med sin starkaste stämma. Detta var inte tiden att kollapsa, att visa sig svag. Han var här för Aurinko, och efter resan tänkte han inte visa sig svag för sin Herre och Ledstjärna. "Är du där...! Ge mig ett tecken! Låt mig... " Haqim famlade efter andan, hans syn nu suddig. "Låt mig bli din trogna tjänare och ge mig förutsättningarna att tjäna dig till min fullaste styrka!"
Haqims tro brann stark i hans bröst, hans ögon stora och glansiga när de blickade upp mot Vulkanens topp.
"Jag kommer för evigt lämna mig till Er Nåd. Men nu behöver jag... jag behöver Ditt stöd. Din styrka. Ge mig en väg och jag kommer följa den."

Haqim tog ett steg till. Musklerna skrek i protest, hans tankegångar nu otydliga och i ett töcken. Trots det var hans giftgröna blick som fastnaglat vid hans mål.


[Till Xejja, men är även ett öppet roll]

Xejja ångrade på nåt vänster att hon varit så anti, och nu mådde hon riktigt dåligt. Hennes öron och hennes huvud slokade, och stundvis släpade hon tassarna lite grand. Haqim var illa däran och Xejja var inte säker på när det var de stannade för att dricka senast. Xejja ville inte mer men hon höll käft om det för att Haqim var lite viktigare än nu. Hon hade ett riktigt äventyr att stoltsera med när de var klara här, ville hon tro. När Haqims desperation materialiserades i ljudvågor, som vädjade till en kraft han trodde på men aldrig bevittnat på riktigt, om Xejja förstått det rätt, så rullade Xejjas ögon i hålorna. Inte spefullt, utan plågat. Hans nästa rop högg i öronen och hennes muskler ryckte, också i ansiktet, och Xejjas halvslutna ögon orkade inte bestämma fokus. Det kändes som att energin Haqim ödslade på Aurinko hade varit hennes också, och för varje ord han yttrade så tycktes energin dunsta, lite och lite. Xejja insåg att det inte alls skulle vara någon cool historia att berätta för någon alls, för om inte Aurinko trollade fram en oas nu så orkade hon inte. Viljestyrka tog en bara såhär långt. 
    Jag kommer att följa den, lovade Haqim, och Xejja gick ner på knä. Inte för att vörda, men för att vila. Lite. Hon sjönk ihop och hennes andning var ansträngd.
  "Vilar bara", sade hon, hälften var en viskning.
  Hon ville rulla runt lite, men hejdade sig från att vila nacken med huvudet mot marken. Nedstämt förstod hon att hon inte skulle orka resa sig om hon gjorde det, så paniken steg i halsen, blev en klump, hon harklade sig upprepat. Hejdade hostan ett ögonblick, men hostade snart stötigt. Hennes ögon var slutna och huvudet lätt tippat som ett envist substitut till att ligga platt på marken. Hon rätade på nacken och en rosslig suck fick stämbanden att rysa. Hon satte motvilligt en tass mot marken för att ta sats, hålla emot, och häva sig upp. En lätt duns påminde henne om att det var svårt. Hon försökte igen, yr och illamående. Tredje gången gillt hade hon hävt sig upp sittandes, men de våldsamt skälvande frambenen skulle inte stötta henne om hon inte fick assistans, och de skulle inte ge henne en ny chans att resa sig upp.
  "Ehh... lite hjälp, tack", bad hon med harklingar som punktuering. "Lite... ah. Du fattar."
  Musklerna i frambenen brände som elden, men hennes sinne var stängt och programmerat att inte ta emot något av det trams som Haqim vädjade till. Envishet, eller pseudoilska, gav henne ingen kraft men det skyddade hennes sinne. Hon öppnade ögonen tillräckligt för att, medan hon försökte hålla frambenen rätt i sin sittande ställning, slött titta åt Haqims håll. Hon ville leva, men det var kanske hennes misstro som avvisade Haqims eventuella... bönesvar.


Hon orkade inte mer. Vid laget då Haqims ansträngningar att hjälpa henne upp lämnade henne till att säcka ihop för att hon inte hade driv att fullfölja det, så lät hon till slut huvudet vila. Hon flämtade, hon kunde inte stänga munnen, men hon vred huvudet åt sidan, stirrade mot ingenting. Hon andades tungt. Hon orkade faktiskt inte mer. Kanske var det här Haqims prövning. Aurinko var den mest meningslösa gudomen man kunde tänka sig. Vilket fiasko, knappast var det här nödvändigt för att pröva Haqims tro och se om den var äkta. Usel vägledning. Inga bönesvar. Vänta. Aurinko fanns inte. Xejja himlade med ögonen och försökte att inte hosta. Eller, eller så var de bara korkade. Hon och Haqim. De var dumma. För de hade gjort det här frivilligt, och Xejja skulle i alla fall inte hitta något tempel här. Xejja orkade inte ens vara arg längre.

Om du finns så hjälp Haqim till ett meningsfullt liv. Whatever. Hoppas du finner dig själv slav till "Chaibos" en dag. Att bara tänka så känns tryggt. Ät damm.

Trotsigt knep Xejja igen ögonen och drog några prövande, visslade andetag. Det sista skälvde, såsom hon tänkt sig att det skulle, och det var en lång utandning. Lika trotsigt öppnades hennes ögon, på glänt. De ville stanna så.

Xejja föll ihop bakom honom och Haqim snodde snabbt runt. Hennes andning var ansträngd, och Haq försökte svälja. Han hörde inte vad hon sa, men snabbt var han vid hennes sida. "Xejja," mumlade han tillgivet. Vila, var det vad hon hade sagt? "Ja, vila. Så klart." Haqim försökte att le försäkrande men han började inse hur blind han varit, och med det stegrade ångesten i hans bröst. Hon kunde knappt andas, och var svag, så svag. Hon försökte ta sats och häva sig upp, men dunsade ner igen. Hon försökte igen, misslyckades. Hon skakade, stackarn. Haqim stack nosen  under hennes haka och insåg med ens sin egen svaghet. Han gjorde sitt yttersta för att få henne på fötter. "Jag lämnar dig inte," lovade han högt och gjorde en ny ansträngning att få upp henne på tassar. Han mötte hennes blick, hans desperat, hennes trött. "Vi klarar det. Vi är nästan där nu, Xejja..."
Hon säckade ihop, kollapsade som ett tunt skal mot marken. "Nej!" utbrast Haqim förfärat och gjorde en ny ansträngning, försökte lirka huvudet under hennes framben för att bära henne på ryggen. "Nej, du får inte...!"
Det tjänade ingenting till. Xejja var lealös, slapp och svag. Det sista andetaget skälvde till och Haqim visste inte hur han hade vätska till att bli tårögd, men lik förbannat tårades hans giftgröna ögon när Xejjas ögon tömdes på liv.
"Xejja!" skrek han hest, så högt hans bräckliga röst förmådde. Nej, nej! Inte Xejja, det skulle varit han och inte Xejja. Hans jakt, hans desperata tro hade lett honom hit och hon hade följt med. Hon skulle inte följt med. Haqim vankade av och an runt Xejjas döda kropp som om han väntade på att hon skulle vakna, skratta som om allt vore ett skämt. 
Men det var inget skämt.
De skulle aldrig ha träffats. De skulle aldrig ha slagit följe. Hade de inte gjort det, så hade hon inte... då hade hon fortfarande varit...
Mörka rännilar löpte nerför Haqims kinder. Han kunde inte minnas när han grät senast, men sorgen som brände och sved i hans bröst var värre än någon eld Haqim någonsin känt. Det värkte så att han vek sig dubbel invid Xejja och pressade sitt ansikte mot hennes flank, mot hennes ännu varma päls. Det kunde inte vara sant, men där låg hon nu död och allt var Haqims fel.
Haqim glömde nästan att han stod för tröskeln till Aurinkos tempel. Var det här en del av testet? Hans slutgiltiga test? Idén fick hans ögonlock att vidgas, och han reste sig. Plötsligt sköljde känslorna av Haqim, som om energin inte räckte till. Den hårda knuten i magen frigjordes, och han tog ett djupt andetag. Så klart. Detta var bara nödvändigt. Xejja hade varit en nödvändig del av den här resan, och utan hennes uppoffring skulle den slutliga kontakten aldrig bli möjlig. 
Haqim såg ner på Xejja och tog av henne masken. För första gången såg han henne utan den, och även i döden var hon vacker. Haqim tog på sig masken, hans slutliga sätt att ära henne, och slöt sedan hennes ögon försiktigt med nosen. Allt som skett här var grundblocken för Haqims nya väg, och det var en väg han var villig att följa. Xejjas död skulle inte vara för inget, och han tänkte inte ge upp här och nu.
Han skulle leva.