Luften ven ur lungorna och bröstkorgen hävde sig längsmed sidorna. Moln ångade ur käften och nosen på den unga rekryten, som ur tornet på ett ånglok. Vinden piskade honom i ansiktet och ögonen ville nästan tåras, men ändå stannade han inte där tassarna trummade över den hårt packade snön. Jämte honom, bara något språng efter, låg en jämnårig blågrå hane, som han numer refererade till som broder.
 Sedan han hade kommit till Nordriket hade hela hans värld väntsd upp och ner. Baugur och Debwer, som hämtat honom, hade lovordat palats bortom skyarna, likväl som de gjort med dess konung, ändå käånde han att deras ord inte kunde leva upp till vad det var.  Istället för att var dag få höra vilken besvikelse han var så fick han veta att han var utvald. Att han var Sedd. Han hade en familj och han var älskad. Träningen var inte för att tjäna ett eget syfte, nej de skulle tjäna numoori och något högre än någon kunde begripa, och han skulle bli starkare och mäktigare än vad han moder någonsin kunnat drömma om.
 Chander och han var några av dem som delade rum, och även om Enzo var svår nådd hade de snart kommit varandra nära, och nu var han än av de närmsta Enzo visste, och han skulle lita på honom med sitt liv.
 Den dragna mållinjen var bara några meter bort och han längde på stegen, hans fördel var hans längd, både i kroppen och i benen. Tungan hängde smått utanför käften och han vågade på sig ett flin åt Chander som fortfarande låg snäppet bakom honom. Men han visste bättre än att ta ut på segern i förtid.

De forsade över mållinjen, Chander steget efter.
     "Assååååå", stönade han besviket. Han borde vetat bättre än att tävla mot den större vännen, men förlusten smakade ändå surt i munnen. Trots att atmosfären i Nordriket var omhändertagande och upplyftande, kunde Chander inte låta bli att frukta varje misslyckande. Han var rädd att flocken skulle inse att han var en svag länk, och lämna honom så som Eirocalyphtica gjort.
     De låg tysta en stund. Allt som hördes var det gemensamma flämtandet, tills dess att Chander börjat få ordning på sin andhämtning. Munnen hängde som vanligt öppen, men tungan låg åtminstone på rätt plats i munnen.
     "Nästa gång", lovade han. "Ska se till så'ru inte fuskar i kurvan."

Det var inte med mycket, men han vann. Triumfen vibrerade i bröstkorgen, och ett vagt leende bredde ut sig på de smala läpparna. Brodern var snabb, och att vara så nära på att gå om jämte en långbent filur som Enzo var en stor bedrift ändå. Han var stolt över honom.
Benen värkte lätt i de varma musklerna och andhämtningen var tung då han stolpigt saktade av för att, tillsammans med brodern, slänga sig över marken i vila. Tystnaden låg lätt emellan dem, om man bortsåg ifrån deras trötta, flämtande andetag, men den var vaken tung eller tryckande. Trots den enorma träningsanda som låg dem båda emellan så var det inget hån eller nedvärderande i blicken han gav vännen, här var de alla högst uppskattade och viktiga. De var älskade och viktiga i Numooris framtid.
“Bara om du slutar tjuvstarta” flinade han tillbaka med lätt blottade tänder och road ton.
“Det är tur för mig att jag har långa ben, dina korta trumpinnar kommer man inte långt med” fortsatte han retsamt, men vänligt.

"Amen, ska du säga, tofsöra", var allt Chander hade att komma med. Han var inte den vassaste kniven i lådan, och muntliga bataljer var inte hans starka sida. Istället sträckte han ut ett ben för att knuffa till den andre i sidan, men kunde inte hindra ett leende. "Akta dig så jag inte stötar dig eller nåt."

Att Chander inte var lika rapp i käften var något Enzo ofta använde på brodern ifall han kände sig behöva det. Om han förlorade en tränings omgång eller dylikt, bara för att få vinna i något. Att ha vuxit upp som ingen gjorde det tufft att misslyckas, det var allt han varit bra för enligt hans mor.
 "Vill du stöta på mig nu också?" Hans röst var spelat förvånad och ansiktsuttrycket spelade tonen. Ena tassen låg mot hans bröst, och det såg ut som om han itne riktigt visste vad han skulle säga eller känna.
 " Jag visste inte att du kände så för mig" uttryckte han dramatiskt och såg bort ifrån honom, passade på att flina roat medan han var bortvänd.

Chander rynkade ihop hela ansiktet i en irriterad min, och skakade på huvudet i ryckiga rörelser.
     "Stöta!" upprepade han med eftertryck, men insåg att det var precis vad brodern sagt. Ett smått illmarigt leende bredde ut sig över hans läppar och han sträckte fram tassen mot den andra i en mjuk, långsam gest, som en orm. "Stöt." Det knastrade till, och för ett ögonblick kunde tunna, bleka trådar av elektricitet skymtas emellan dem. Styrkan var ungefär densamma som hos ett elstängsel, men Chander drog genast tillbaka benet, redo på vedergällning.

Hade det inte varit för att han sneglade mot vännen för att se hans reaktion hade han missat det mest roande uttrycket han någonsin sett. Men han kvävde skrattat och skulle just till att komma på något mer som var kvicktänkt och retsamt, då han kunde se brodern sträcka fram tassen för att ge honom en lätt stöt.
 Ett förnärmat fnysande lämnade honom, och ansiktet var spelat sorgset.
 "Jag kan inte fatta att du gjorde så" rösten var gäll och hotade att brytas, en upprörd ton som spelade i de höga tonerna.
 Han hade satt sig upp och benen spretade framför honom. Huvudet hölls högt och anletet var sammanbitet, som om han inte riktigt kunde hålla tillbaka tårar i rösten.
 "Jag Skämtade ju bara" han svalde hårt ett par gånger och såg åter igen bort.

Blicken var smal när Chander såg mot sin vän, försökte avgöra om det var spelat eller inte. Tillslut bestämde han sig för att det omöjligen kunde gjort så ont - även om Chander var den sista personen att säga det, eftersom han hade ganska dålig koll på styrkan i sina stötar.
     "Tönt", svarade Chander bara, men rynkan mellan ögonen hade lättat och han såg vänligare ut nu. "Kom. Ja' e' törstig." Han nickade ut ur rummet, mot vattensalen.

Ett stort flin bröt ut på den långsmala nosen då Chander till slut svarade. Brodern var inte snabbast med tankarna ibland, men Enzo höll det inte emot honom, och kommenterade aldrig på det, Chander hade allt det viktiga med sig.
 "Kom då" han reste sig på de långa benen och väntade på Chander innan de gick gemensamt mot Vattensalen, retsamma, men väl menade, kommentarer flöt emellan dem på vägen och ett löfte om att Chander skulle få välja nästa gren efter vatten pausen.

Avslutat <3