Fabralis tassar trippade mjukt mot det gröna underlaget, den här skogen intresserade honom då den var mer like djungeln längre ner, han kanske skulle ta sig ner dit senare, se vad som fanns där?
 Han suckade och såg upp mot ett träd och fokuserade sina krafter och vips Så var han där. Han stannade upp på grenen där han lätt höll sin balans och kollade runt på sin egen kropp för att kolla att alla hans små vänner kommit med i hoppet, det brukade de alltid göra, men han kunde inte vara nog försiktig, dessutom så var det en vanesak vid det här laget att kolla alla.
 Han såg en trollslända flyga förbi och nådde ut till den med sin andra kraft och när den var nära nog snappade han till efter den och munchade i sig den geggiga sörja som blev kvar, det var proteinrikt och nyttigt, även om folk kallade honom äcklig, han stirrade ner för grenen och insåg hur högt uppe han var och blev med ens rädd och klängde sig närmre grenen, osäker på hur han skulle komma ner.
 Det var ett par sekunder av ren och skär skräck, alla hans små prickar dansade över hans kropp i ett hullerbuller tills en av de viskad till honom att han kunde ju teleportera sig, visst ja, det hade han glömt! och med en ögonstängning och litet fokuserande så var han vips på marken igen, eller ja, nästan, han var en bit ovanför den och kraschade hårt ner på marken med ett litet jämmer,varför var han så dålig på att ta sig ner?

(Till Wes)

Wes såg lojt på spektaklet från sin trädgren. Trots lojt uttryck, följde blicken den mytologiska varelsen med något som var skrämmande likt intresse. Han slöt ögonen för en kort stund. Vad följde inte strömmen mer än att påminna vandrare om att de var farligt nära ett revir? Wes var aldrig pigg på att följa strömmen så han gick sin egen väg. Hälsa på främlingen. Främlingen. Han öppnade ögonen på glänt. Wes pupiller smalnade när han lokaliserade varelsen som i detta nu gjorde något som återigen fick Wes att förvånat spärra upp ögonen. Från en höjd, befann sig främlingen med ens på marknivå, men inte som man brukade göra utan mer ... poofff. Först där. Sen där. För att understryka det underliga i insikten flackade Wes blick mellan platsen ljusbollen varit på, och sedan bort dit där den magiskt uppenbarat sig.
  "Ja, ser man på" mumlade han innan han ropade rakt ut. "HALLÅ! Kära herr irrbloss, vill du hjälpa mig ner från trädet sådär som bara du gör?!"
  I slutändan var Wes för fängslad för att vänta sig något svar, så han använde sina tunna, vassa klor i färden ner. Han kramade trädet med hela kroppen ett par sekunder och landade på fyra små tassar i mullen. Direkt efter landning var Wes på språng, lekfullt i zickzack och i ljusbollens riktning. Wes verkade ha gjort denne medveten om sin närvaro men han var inte säker med tanke på att han var helt uppslukad av synens helhet.
  "Ursäkta att jag antog ditt kön, frun/herrn men du är ju inget irrbloss? Eller är du?" frågade han, mer eller mindre retoriskt.
  Sedan närmade han sig, böljande kattlikt. Wes blev varse om att det inte var främlingen själv som lös, och Wes var så koncentrerad att han sållade ut närapå alla ljud utom de mindre ljusbollarnas surr. Blicken var fixerad på virrvarret av eldflugor och hans huvud guppade uggelikt medan blicken flackade, helt konfunderad angående vilken av dem han skulle fokusera blicken på.
  "Ge mig en", bad han transartat medan både huvudet och blicken ryckte i rörelser som var resultat av att han förtjust följde eldflugorna med båda ögonen samtidigt. 
  Innan han kunde hejda sin impuls, sträckte han ut en tass med spretiga små tår, och fiskade efter en liten insekt.

Fabrali stod på marken och skakade på huvudet och hoppades att ingen hade sett honom mislyckas med sin egen kraft, men sådan tur hade han givetvis inte, när han hörde en röst ropa ut till honom och han svor tyst till sig själv och log sedan mot området där rösten kom ifrån.
 "Det kan jag inte, faktiskt!" ropade han och såg hur den udda varelsen tog sig ned för trädet, på ett mycket smartare, mer elegant sätt än att tumla till marken efter ett halv-lyckat teleporthopp.
 Snart var varelsen framme vid honom och ursäktade sig och Fabrali vred bara på huvudet.
 "Jag tror inte det, jag är en Fabrali" svarade han, utan att förstå sig på poängen med retoriska frågor, frågade man något fick man förvänta sig ett svar, eller det var så han såg på saken iallafall.
 Han såg hur den kattlika saken kollade på hans vänner och han kollade själv på några av dem, men när den svepte med tassen efter dem försvann de djupare ner i pälsen och slocknade.
 Han nickade och lät en tändas och flyga närmre främlingen efter dennes fråga.
"Han är min vän, så ät honom bara om du måste" nickade han och lät den blinkande lilla stjärnkrypet flyga närmre främlingen.
"Så vad heter du då, om jag får fråga?" fnissade han och stirrade på vad denne filur skulle göra med Bubbah den fyrahundrafemtiotredje.