[Utspelar sig mer mot sommaren så att valparna iaf är runt 4-6 m-år  ]
 Trots att kullen av valpar levde ett liv som var allt annat än normal så var det inget de själva var medvetna om. Hela deras existens var udde och förvriden. Deras fader och moder båda led av någon sorts psykisk störning, och det var troligt att någon av valparna hade eller skulle utveckla en själv. Även om de inte visste att den varg de litade på och såg upp till som deras mor, egentligen var deras syster, och att hon mördat deras gemensamma mamma dagen de föddes. Som sagt, det var inget de små visste, och inget de skulle veta än på ett tag, så därför måste de vara bekymmerslösa små valpar eller hur? Fel igen. Iriea hade aldrig en moder under sin uppväxt, och trots att hon fick lära känna sin mor den sista tiden av hennes liv, så hade hon fortfarande bara sin egen erfarenhet med uppfostran, även om hon inte var lika hård mot dem så som Shay varit mot henne. De hade trots allt inget specifikt syfte att uppnå. Inga mål eller mallar att fylla.
 Så fort de var gamla nog att prata och var nyfikna nog att fråga började hon lära dem, om Chaibos döden och gudarna. Mycket av det vinklat så som hon fått veta det, och mycket mer information om dödsguden än någon av de andra. Hon hade ännu inte börjat träna dem kroppsligt. Trots att hon ville att de skulle få den bästa uppfostran hon kunde ge dem mindes hon hur hon känt sig berövad sin chans när hon var valp.

 Dagen var ung, och himlen blå med få enkla moln som klädde himlen. Trots att det nu var varmt ute var marken fuktig av regnet som fallit dagarna innan. Längs med stranden sprang en liten mörk figur, men vita tecken, på klumpiga ben. Framför honom en liten ödla som han jagade.
"Leeaaaa" gnällde Ani och fortsatte jaga det lilla djuret.
"Hjälp mig fånga henne" fortsatte han. Hade den unga valpen redan upptäckt sin kraft hade det varit lekande lätt för honom att få fatt på ödlan, men som det var nu fick han helt enkelt jobba för det, något hans äldre syster såg som en god egenskap. Viljan att jobba för det man ville ha. Den röda blicken gled snabbt ifrån ödlan till systrarna längre bort.

[Rianex Valpar rejoice!!]

Learam följjde Ani med blicken där han sprang efter en ödla och det var inte mycket i henne som ville springa efter ödlan han funnit, så när han bjöd in henne suckade hon lätt.
 "Är det verkligen ärofyllt att be sin syster om hjälp när man själv inte kan göra något?"
 Frågade hon med trött röst och såg på honom, hon var mogen för sin ålder och det var hennes stolthet, hennes sinne var hennes starka sida och varje chans hon fick skulle hon visa upp det.
 "Hur tror du mamma Iriea skulle reagera ifall hon fick veta att du hellre bad om hjälp än gjorde det själv? Mamma Alfdis skulle kanske inte bry sig så mycket, men jag kan aldrig lista ut henne"
 Hon nickade stolt åt hur vuxen och uppfostrad hon lät, och flickade örat åt en distant viskning, det var säkert inget viktigt.

Reya kröp ihop till en liten boll, vaggande på baken och stirrandes på ödlan hon haft span på ett tag. Ödlan låg på en sten i solen och solade sig, lapade i sig av solens varma strålar helt ovetande om den mörka tiken som tränade jakt. Ett steg framåt, andas sakta, ett till ljudlöst steg framåt, andas, ett steg till och en sten som låg i gräset knastrade och ödlan fick syn på tiken som bara var någon decimeter ifrån den. Ögonen spärrades upp och iväg det bar, Reya morrade irriterat och ställde sig upp.
-" Nedrans ödla. " Rösten var irriterad och hon vände på kroppen och gick tillbaka dit hennes syskon varit.

När Reya kom fram sprang Ani efter en ödla, skrikandes efter Lea att hon skulle hjälpa till. Lea med sin vanliga besserwisser ton kom med en spydig kommentar om att Ani borde kunna sköta sig själv. Reya tittade mellan dom båda och såg på Ani.
-" Det där är min Ödla. " Tonen var kort och hon satte sig ner en bit ifrån Lea som hon alltid gjorde, höll sig lite på utkanten av dom båda. Reya kunde inte med all säkerhet säga att det var hennes ödla, men den såg ut som den hon hade förföljt för ett tag sedan.

Hon kände sig annorlunda, som att hon inte riktigt passade in med sina syskon? Dom båda var så lekfulla och livliga men hon kände bara, få saken gjord sedan var det klart. Lek fann hon ingen anledning till, ingen hade ju sagt åt dom att leka? Så vad var poängen med att leka?

Egentligen borde han ha förväntat sig något spydigt ifrån syskonen, men att hon skulle försöka använda moderns lärdomar emot honom. Med ett språng landade han så att hade tassarna på ödlan utan att mosa den, och han såg emot Lea.
"Mamma Iri säger faktiskt att patruller alltid består av minst två personer" kontrade han snabbt och såg triumferande på henne. Han ville gärna minnas att det var så, alla i Occultos jobbade i par, en säkerhets åtgärd. Självklart skulle man vara självständig, men det var lika viktigt att kunna jobba tillsammans.
 Den röda blicken sökte sig till den mörkaste av systrarna som hade mage att påstå att ödlan var hennes. Hon hade ju nyss kommit dit, hur skulle den möjligtvis vara hennes?
"Jag fångade den, du var inte ens här" konstaterade han snabbt, och ignorerade sen sina syskon, ödlan gnagde upprört i hans tår och han såg på den. Nu när han väl hade den mindes han inte varför han velat ha henne, kanske kunde han visa sin fångst för Mamma, jakt var också en träning, och modern uppmuntrade självständig träning och initiativ. Frågan var bara om den skulle vara vid liv när han visade den?
 Reptilen avbröt hans tankar med hennes sprattlande och han önskade bara att den kunde ligga stilla, och som om hon hört hans tankar stannade hon plötsligt upp och såg upp mot honom.
Bra om du bara kan vara still och inte smita så kan Mamma få se dig. Tänkte han smått för sig själv, och han kunde nästan svära att han såg Ödlan nicka medhållande. Försiktigt lyfte han på tassarna för att se den, han hoppades att vara snabb på den inte smet, men i samma sekund som trycket över den lättade smet den ur hans grepp, och just som han trodde att han förlorat den klättrade den upp längs hans ben och över hans nacke till hans panna.

"Titta!" glatt studsade han mot syskonen med den orange blå ödlan på huvudet.

Learam himlade lätt med ögonen åt Ani's comeback och nr sedan deras tredje syskon inflikade att det var hennes ödla så flinade hon lätt och knäppte med örat åt viskningarna och nickade.
 "Så gå och ta den då, den är ju din"
 Hon såg lataktigt på hur Ani hade fångat ödlan och nu hur den kämpade i hans grepp, tills den inte gjorde det längre och hon vred litet lätt på huvudet. 
 Intressant. Hummade hon och såg på sedan hur ödlan klättrade uppför hans kropp för att sätta sig till ro hans huvud.
 Hon kände avsky för den lilla varelsen som satt på broderns huvud, hur vågade den vara så vänlig mot honom efter att han så själviskt fångat den och hon ville att den skulle straffas, och i den stunden föll den av huvudet, till marken och ålade sig och pep och hon flinade åt synen för hon visste att Ani skulle reagera, och ju bredare hon flinade ju mer kråmade sig ödlan.

Reya såg hur Ani tillslut lyckades få tag på den där patetiska lilla ödlan, bittert såg hon mellan dom och suckade uttråkat. Hade inte deras mamma gett dom någon vettigare uppgift än det här? Orden Ani pratade om att patruller alltid var minst två personer, det var sant förvisso men Reya såg inte anledningen om man var kapabel att klara av situationen själv? Då slapp man blanda in någon annan och ha koll på denne något så hen skötte sig. Reya såg trött på sin syster som påpekade att om det var hennes ödla skulle hon springa och ta den.
" Ani kan behöva få lyckas med något han tar för sig. " Svarade hon retsamt och såg tillbaka på sin bror, just i tid för att se ödlan krypa upp på hans huvud och Reya kände hur det ryckte i läpparna.
" Vi ska inte leka med fångsten. " Hon reste sig upp samtidigt som hon sa det och gick fram mot sin bror, stirrade på ödlan som plötsligt föll till marken. Reya agerade direkt och kastade sig över den, bet tag i ödlan. Hon kände hur framdelen sprattlade i hennes mun medans bakbenen försökte trycka sig ut från hennes stängda läppar. Dom orangea ögonen tittade in i Anis samtidigt som bet ihop käkarna och bakdelen ramlade ut medan framdelen fortfarande var kvar i hennes mun. Ett litet leende spred sig över hennes läppar innan hon spottade ut den och såg på sin syster Lea igen.

Reya tänkte över det Iri hade pratat om, framförallt över Chaibos och Reya kunde inte låta bli att fascineras över dödens gud...
" Tror ni ödlan får träffa Chaibos? " Sa hon högt och satte sig ner, fortfarande lätt försjunken i tankarna.

Han lystrade till en början inte deras ord utan, försökte se upp på ödlan, han kunde bara skymta litet av den blåa svansen där hon låg på hans huvud. Dock var det inte en långvarig blick då hon plötsligt föll till marken, åmade sig och skrek. Han kunde känna dess smärta, som en stickande värk i huvudet som pulserade som framför marken, där hon låg. Han kunde se systerns flin, höra Reyas mening. Det var dem. Han visste det. De gjorde något. Reya tog ödlan mellan käkarna, och innan han hann stoppa henne så var den i två delar, han kunde känna hugget som en stickande känsla mellan revbenen.
 Till en början såg han ut att bara stå stilla, ilskan så påtaglig innanför hans bröst att han knappt kunde röra sig, men snart flög han framåt, tänderna blottade. Det hade inte funnits någon förvarning. Det var från noll till hundra utan ett morr eller ens en krusning av nosryggen. Ena sekunden hade han bara stått där och den andra hade han Leas nos fastlåst mellan käkarna, trycket ökade för var sekund hon satt fast där och han ruskade huvudet kraftigt sida till sida. Han kände lätt blodsmak på tungan och släppte henne efter bara en sekund innan han flög efter nästa syster. Käkarna klapprade i luften långt innan han kommit hela vägen fram, bet efter vad han än kunde få tag på. Han ville skada dem, han ville att de skulle känna smärta. De skulle inte få komma undan.

Ett litet pip och ett gny undflydde henne när hon blev biten från ingenstans och hon satte sig ner blödandes och morrade litet irriterat.
 "Mamma Iriea kommer straffa dig!" skrek hon och kollade på honom, och då fick hon idén att hoppa efter honom och bita honom i svansen och dra så hårt hon kunde, hon och Reya kunde ta honom lätt, speciellt då Lea själv var störst, bara inte någon av deras mammor avbröt dem, inte för att Alfdis kunde göra så mycket åt det, men Iriea däremot, hon hade sina sätt att göra saker på, och de lyssnade på henne, hon var ju Mamma Iri trots allt.

Leas ord föll för döda öron, han brydde sig inte, inget i honom ryggade ifrån det eventuella straffet han skulle få. Allt han kunde tänka på var den där smärtan, denn stickande tryckande smärtan. De skulle få känna, de skulle få veta.
 Käftarna klamrade fast i systerns ryg och han ryckte genast till med huvudet, och sen än mer våldsamt när hon fick tag på hans ben. Ett vagt ljud av käftar som slog om tom luft hordes bakom honom och i ögonvrån kunde han se hur den andra systern jagade efter hans svans. En tyst grymtning lämnade honom, och Reya gnällde så fruktansvärt högljutt. Vad var det för fel på henne? Varför skrek hon så? Han gav bara igen, hon borde ju förstå. Det här var ingenting. Han satte tassarna i marken och vred sig, hoppades att momentumet skulle få Reya ur balans, och sedan släppte han henne så att hon stapplade in i Lea.
 "Ni låter så illa" all ilska hade runnit av honom och han flinade emot systrarna som nu mer såg mordiska ut, men innan någon av de tre han reagera igen hördes en stämma de kände igen allt för väl.

Valparna hade vandrat iväg över den lilla ön, och hon hade låtit det ske, säker i tanken på att Alfdis höll koll på dem, skulle något hända så skulle Iriea få reda på det, men som det var nu tog hon vara på tillfället för att försöka minnas vad Valerie lärt henne, om läkedom och örter, och det var det hon stod och gjorde då väninnan dök upp för att meddela att valparna gärna slet varandra i stycken. Tiden det tog för henne att lämna dungen hon var vid och ta sig till valparna var näst intill obefintlig, och hon hann se Ani släppa sitt syskon och kommentera att de lät illa när de klagade, som om inget hänt.
 "Vad får jag höra om er?" rösten var hård, trots att det var en fråga så lämnade den inget utrymme för dem att svara, de visste att hon antagligen redan hade all information till hennes befogande. Nosryggen var lätt krusad, och hållningen var lika stolt och rak som på den som hon sett som sin moder större delen av hennes uppväxt. Iriea insåg inte själv hur lik hon blivit sin mentor sen hon började uppfostra valparna. Auktoriteten vilken hon bar sig med verkade ta över varje utrymme hon ställde sig i, som om marken med all självklarhet var hennes.
 "Är det såhär nattens skuggor ska bete sig?" Den ljusa blicken gick fån valp till valp, låg på dem till dess att de vände bort blicken för att de inte stog ut med att utmana hennes längre.
"Förklara er" det var ingen förfrågan, det var en order.

Learam surnade till ännu mer när hon inte fick fatt på svansen och en syster sen kom fumlandes in i henne, hon skulle just till att attackera honom igen när hon frös till vid Iri's röst och satte sig ner.
 Hon stirrade tillbaka så länge hon kunde, ville visa sig stark for den äldre honan, ville visa sig värdig att utmana hennes blick men tids nog vek den sig och hon såg ner på sina tassar.
 När frågan sedan kom, nej, ordern kom att de skulle förklara sig brast hon ut fullt och började nästan skrika.
 "Jag gjorde ingenting, hans dumma ödla bara föll till marken, sen så käka Reya upp den och så flög han på mig, bara sådär!"
 Hon nickade med sin blödande nos mot Iri, för att visa den, det hon sade var helt sant i hennes huvud, hon hade inte gjort något fel, och viskningarna berättade för henne att hon hade rätt i det hon gjort!

Reya kände brodern släppa taget om henne och hon fumlade iväg rakt in i sin syster.
"Nu tar vi honom!" väste hon fram mellan dom vibrerande läpparna, morrningen gurglade i halsen på henne. Ani sa plötsligt att dom låter konstigt och Reya skulle just svara att han såg konstig ut så han skulle knipa igen när Iris röst dånade genom hennes huvud. Hon vände blicken till tiken och läpparna vibrerade fortfarande i ett hårt grin, morrningen hade tystnat men tänderna var fortfarande framme.

Självklart skulle den lilla patetiska systern skylla ifrån sig, hon var lika svag som sin bror. Reya mötte Iris blick igen och släppte den inte, hon tog det som ett kommando att se tillbaka på sin mor och stå där rakryggad för att stå till svars för vad dom hade gjort. Reya gav Lea och Ani en sur blick och svarade sedan sakenligt på det kommandot hon fått.
" Ani jagade min ödla som jag förföljt en längre tid, så jag tog min chans när han bara lekte runt med sitt byte. Han försummade sin chans till att fånga in den potentiella middagen med sina spontana påhitt. Jag avslutade jobbet som vi tilldelats och Ani flippade, flög på Lea helt ljudlöst och sedan mig. Jag försvarade mig. " orden talades med saklighet, ärlighet och med en vass ton. Läpparna hade slutar vibrera men ögonen släppte inte Iri.
" Hur nattens skuggor ska bete sig vet jag inte, det har du inte talat om för mig. " Reya såg precis ut som att det var det mest logiska att säga i hela världen, för det var ju så. Iri hade inte talat om det och därför kunde hon inte förvänta sig att Reya skulle veta hur man betedde sig.

Deras moder var en mäktig syn i de blodröda ögonen, bara hennes aura och närhet kunde tysta en hel folkmassa, det var han säker på. Sättet hon såg dem, med blicken hård så det inte fanns något att säga emot eller gnälla över var något han ville uppnå. Hon var i hans sinne makt förkroppsligad. en ande ur det förflutna och en gudabild from Occultos anor, hon var deras sista representation och dem deras sista lärlingar.
 Han såg på henne med vördnad, men även skam, i blicken. Han hade förlorat greppet, det var inget en Chaibos anhängare gjorde, de var lugna utåt oavsett vilka känslor som bubblade under ytan. Vrede var inget verktyg för storhet, det var att ge motståndaren ett övertag.
 Hennes röst ringde lätt i hans öron, och orden ekade innanför sinnet. Men han var säker på att ifall han förklarade skulle han få lindring, hon skulle förstå. Trots att hon var sträng och hård hade hon sådan disciplin över honom att han alltid kände att hon var rättvis.
 Han lyssnade på syskonen, som båda återberättade historien som gav sken att han var den som gjort allt det dåliga. Men han hade faktiskt inte börjat, han hade förtroende i att Modern visste bättre än att direkt ta dem för deras ord.
 "Jag jagade en ödla över stranden och när jag fångade den så hände det någonting. Det vtar som om den förstod att jag inte tänkte skada den, jag hade tänkt visa dig vad jag lyckats med" han pausade och sneglade på syskonen, redan nu märktes det att han tänkte berätta mer detaljerat än någon av dem.
 "Men när jag visade dem så hände det nåt. Hon föll i marken och vred sig i smärtor. Det gjorde så ont Mor" Han envisades med att kalla ödlan hon och han mindes smärtan så tydligt.
 "Lea bara flinade, och innan jag han  hjälpa henne upp, så att smärtan skulle försvinna så tog Reya henne" han var tydligt upprörd men grät inte, trår var för dem svaga och det som hördes på hans röst var närmre irritation än något annat, som om han blev arg igen bara av att tänka på det.
 "Och hon högg henne på mitten, även om den första smärtan slutade då så gjorde det ondare, det var som om hon högg mig i bröstet mor, så jag tänkte bara visa dem hur det kändes" Han såg på dem med ilska i blicken, ville åter kasta sig över dem när han mindes ilskan, och det enda osm höll honom kvar på marken var vetskapen om att modern stog precis där, och han ville inte göra saken värre så att han fick ett värre straff.

Direkt kom det, ursäkterna, finger pekningen. Hon ville fnysa åt dem, det var barnsligt. Hon kunde tydligt minnas hennes uppväxt, alla misstag var straffbart, och framgångar var förväntade och obelönade. Känslor skulle gömmas, om de kunde användas emot en var det en svaghet. De här tre skulle aldrig ha klarat det. Men Occultos fanns inte, och hon hade lovat att ge dem en framtid, det bästa hon kunde ge.
 Hon såg på Learam, som snart nog vek undan sin blick. Tecknen låg där tydligt för henne, och hon förstod mycket väl vad som hänt, hon kände de små bättre än vad de trodde att hon gjorde, och Alfdis höll ständig uppsikt över deras förbättringar. Reya fortsatte med att redovisa sin syn på historien och mycket riktigt var den riktad för att lägga henne i ljuset, men det hon avslutade med fick Iri att lätt rynka nosryggen. det såg ut som en omedveten ogillande gest, men Iriea hade sedan länge lärt sig att styra sina uttryck, det var till för att Reya skulle se och inse att Iriea var besviken över vad hon sagt.
 Blicken landade på Ani när det var hans tur att återberätta historien. En förvåning lades över henne när han refererade till ödlas smärta som sin egen. Hade han fått sin moders kraft? Samtidigt hade han inte påvisat något tecken för smärtförnimmelse innan. Samtidigt gick det inte ihop med faktumet att ödlan villigt klättrat upp på sonens huvud. Kanske hade de en koppling till varandra?
 När de alla tystnat svarade hon inte till en början men blicken lades på Reya, hon var för uppnosig för sitt eget bästa. Trodde sig veta mer om världen än vad hon faktiskt gjorde, och trodde alldeles för mycket på sig själv. Hade Shady varit här hade Reya för länge sedan legat nedtryckt i sanden med hårda ord som tillrättavisade hennes attityd.
 "Tror du att du är bättre än dina syskon?" tonen var hård, och hon lät återigen inte valpen tala, tystade henne med blicken, såg att den lilla hade för mycket att komma tillbaka med.
 "Tror du att någon annan tycker att du är bättre än dem?" hon hade tagit ett steg närmre valpen som för en gångs skull inte såg ut att ha något bra svar.
 "Ani hade ett tydligt mål med sin övning och du valde att medvetet sabotera för honom" tänderna blottades smått när hon pratade, ett tyst hot att om hon kom med några invändningar skulle det inte få ett gott mottagande.
 "Tror du att det är det jag vill lära ut?" hon fnös hårt och vände bort blicken, som om valpen inte ens var värd att se på för stunden.
 "Jag trodde bättre om dig, men du kan uppenbarligen inte ens lyssna på vad jag lär dig. VI är nattens skuggor, vi är den ljudlösa skuggan som följer dig om natten. Vi är kåren som kryper längs din ryggrad och vi är den som levererar dig till den sista vilan" Hon såg inte tillbaka på den mörkaste av hennes barn utan såg nu på Leani med samma hårda blick.
 "Du kanske hade ett bra syfte till och börja med, men du förlorade kontrollen, ni har bara varandra" Valpen såg bort, men hon fortsatte med samma hårda stämma.
 "Se på dina systrar, se blodet i deras päls. Det är ditt blod. Det är ditt liv du spiller ut, är det värt det?" Hon vände även honom ryggen för att se på Learam, för utomstående var hon valpen som såg minst skyldig ut, men i själva verket var det hon som var den utlösande faktorn, hade hon inte skadat ödlan hade kanske inte Ani reagerat så starkt till att börja med.
 "Och du, du ville att ödlan skulle skadas eller hur? Och helt plötsligt så hände det, har jag fel?" Blicken var hård på valpen, gav henne inget utrymme att smita undan.

Learam lyssnade på utskällningen de andra fick och rynkade lite på sin blödande nos, de förtjänade det verkligen så dumma som de varit.
 När sedan fokusen kom till henne så såg hon upp på Iri med en valps respekt för sin moder och nickade litet lätt, det var sant, hon ville att den skulle bestraffas för sitt idiotiska beteende att bara lita på och klättra upp för Ani.
 "Jo, jag ville att den skulle straffas, men det var inte mitt fel att ödlan fick Krupp sen!" hon stirrade mot Ani som såg ut som e ilsken korv och hon skakade på huvudet.
 "Oh jag menade inte att den faktiskt skulle få ont! Och jag log bara för att... de sa att det var bra, de sade de till mig!"
 Hon såg stint tillbaka på Iri, hon hade sagt sanningen som den var, och om hon skulle bli bestraffad för det så fick det vara.

Reya lyssnade på sin mor, bättre än sina syskon? Nej det hade hon väl aldrig sagt? Vad fick hennes mor det ifrån? Reya skulle just svara när hennes mor tystade henne med sin blick, Ani pratade igen och nu om att han hade känt samma smärta som ödlan när Lea och hon själv gjort skada på den. Han måste inbilla sig och ha medlidande för det stackars varelsen, det var enda förklaringen. Reya satte sig ner och lyssnade på sin mor, nattens skuggor var tysta det hade inte Reya varit.
" Jag förstår mor." svarade hon med en respektfull nickning, Reya skulle träna på att vara tyst inte låta dom instinkter hon hade ta över. Reya såg på sin syster som sa att hon velat att den skulle straffas men inte hade menat att den faktiskt skulle få ont? Tankarna gick till dom krafter hon hört om, var hon så patetisk? Hade inte Reya fått några krafter, hon kanske var ett missfoster som det blivit något fel på? Hon slog ner blicken i marken och skrapade lite med tassen för att pilla med något när hon tänkte.

Om nu både Ani och Lea hade något med smärta att göra varför hade inte hon det? Om hon jämförde utseendet på sig själv och sina syskon var dom alla lika med sina vita tecken så hon måste vara släkt med dom, men varför hade inget hänt med ödlan när hon närmade sig den? Reya hade ett öra spetsat mot sin mor och lyssnade på vad hon sa samtidigt som hennes tankar rusade omkring i hennes huvud och för första gången upplevde hon en tyngd i sitt hjärta, hon kände sig ledsen inte sådär ledsen som man blir när ens syskon säger något utan riktigt, riktigt ledsen. Nästan så man fick svårt att andas för så tungt var det i hennes bröst, vad var det här?!

När Reya svarade, så lugnade sig hennes tankar litet. Ännu var de unga, ändå kunde de läras. En snabb blick mot den mörke bekräftade att hon var nöjd med hennes svar. Ett tecken som väldigt lätt kunde missas för den ouppmärksamme.
 Den ljusa honungs färgade blicken låstes fast i Leas lila då hon talat klart. Den var intensiv, men inte utmanande. Det var som om den höll kvar vapens blick med flit. Det kom inte plötsligt, men det var där, sakta stegrande, men på e låg nivå. Den inbillande smärtan. Om valpen inte upptäckt den än skulle hon det mycket snart. De smärtsamma ryckningarna fick valpens blick att till slut lämna Irieas då hon inte kunde hålla kvar den längre, så smärtan var mer än vad hon kunde hantera, då plötsligt försvann den, som om den aldrig varit där ifrån början.
 "Förstår du?" Hon hade inte sagt ett ord, men antog att poängen var dödligt klar för valpen.
 Hon hade inte missat den sista meningen hon sagt. De sa att det var bra. Det låg en naggande oro i bröstet på henne. Hade moderns vanskap förits över till valparna? Av vad hon fått berättat för sig av fadern skulle hon inte bli förvånad om han hade ffel på psyket han med. Tiden fick utvisa hur det blev.

Orden tog hårt på valpen, dödade det sista av ilskan som blossade upp. Självklart hade modern rätt, det var hon som byggde hela deras värld, och styrde vad de fick se av den. Det fanns inget i valpen som kunde säga honom att modern kunde ha fel, hon hade ju aldrig haft det förut.
 Den röda blicken sänktes till marken och han tittade på sina tassar. De var inte direkt en flock, och de skulle aldrig kunna bli Occultos, men syskonen var allt de skulle ha i livet, och gruppen var viktigare än individen. Det hade varit del av deras läror ifrån början. Även om varje medlem var en högst aktad tillgång så fanns det ingen i gemenskapen som inte var värd att offras för syftet.
 Trots att troligen alla av valparna förstod att Lea varit en del av det som hänt, och att hon likväl som de andras skulle få sin del av rättelsen så hade han inte varit beredd på vad som skulle ske. Iriea hade tillrättavisat dem på många sätt, och oftast behövde hon bara tysta dem med en blick. Respekten för modern satt som ingjuten i valparnas märg och ben. Ibland hade de fått enstaka nyp, och kanske en hårdare tillrättavisning, men aldrig hade han sett henne så klart och utan förvarning använt någon av sina krafter på valparna. De hade fått demonstrationer, på olika smådjur§ eller byte. Men att de det såhär, utfört på den Iriea nyss förstärkt hans band till, det var som om den sista hinnan av tvivel försvann av honom. Learam hade varit del av det, och hon hade samma kraft som mor. Han kände ett styng av avund, att systern var närmre modern på något vis.
 Iriea frågade kort om systern förstod, och även om han inte var tillfrågad så nickade han stumt. Lea hade smärta som kraft.

Den lila blicken vilade hårt på moderns, hon ville visa sig modig och stark, hon visste inte vad som väntade, hon visste inte att den molande lilla smärtan skulle växa, men det gjorde den, och relativt snabbt också, snart andades hon tyngre och höll blicken kvar vid moderns blick.
   Men snart blev det för mycket för den lilla valpen och hon började skaka och ryckande slängde hon bort blicken samtidigt som hon kröp ihop med ett litet gny.
   "Jag förstår" mumlade hon och fäste den lila blicken på mamma Iriea, den var ilsk, men det var lika mycket på sig själv som någon annan.
   Hennes högra öra klippte till när rösterna viskade åt henne att ge tillbaka och hon viskade tillbaka.
   "Håll käft, jag har nog med problem!" väste hon ut och kollade på de andra syskonen och satte sig rakt igen och såg på Iriea med fast blick, ignorerandes skriken från de viskande rösterna som inte gillat hennes svar.

Reya kände trycket över bröstet bli tyngre, ögonen nästan svartnade där hon satt och hon fick rikta hela sitt fokus på att andas. Sakta in, sakta ut, inte hyperventilera eller börja skaka... Det tog ett litet tag men tillslut hade hon fått ordning på det och hittat en rytm, en åtgärd som åtminstone gjorde att det lättade lite grann. Snabbt skakade på huvudet i ett lättare försök till att bli av med känslan, det hjälpte inte men hon hade inga fler idéer. Sakta tittade hon sig runt och försökte återgå till vad det var som hände, Iriea sa en fråga som egentligen inte var en fråga utan mer ett konstaterande i Reyas ögon. Hade Lea smärta som kraft? Precis som mor konstaterade Reya för sitt inre. Lea svarade att hon förstod och kort därefter sa hon åt dom att hålla käften.
"Jag har inte sagt något, ditt weirdo! " Snäste Reya irriterat, lite för irriterat mot vad som var nödvändigt. Men Reyas tankar låg fortfarande och gnagde över att hon inte verkade ha någon kraft - hon var värdelös i sina egna ögon.

Bråket som fått dem in i situationen var som bortglömd, och ingen av valparna verkade ha någon anda för upptåg kvar. Alla tre satt tysta och såg åt varsit håll, som om självs åsynen av den arga modern var ett hot de inte stod ut med. Han kunde nästan känna känslan vibrera av henne åt hans håll, och han ville inte göra något för att få den vändas emot honom.
 Learam väste åt någon och vara tyst. Hade Reya sagt något? Han vågade på sig att snegla emot systrarna, han hade inte hört något? Reya konstaterade hans tanke och Ani undrade kort om det hade med någon sorts kraft att göra?
 "Jag förmodar att ni sköter er från och med nu, avbryts jag igen lär jag inte vara lika varsam" Hennes röst hård och han ryckte lätt till, hans tankar hade varit på annat håll. Inget svar lämnade hans mun utan han nickade och tog sig snabbt undan hennes hårda blick som till en början följde honom där han smet längs stranden.

Learam oroade henne, hade verkligen inte Rias vansinne fått sluta med henne? Hade vad det än var som fått henne att materialiserats i moderns sinne förts över till deras dotter? Iriea kunde bara hoppas att det skulle sluta väl, att det kanske gick över att gick att åtgärda. Hon kommenterade inte på Dotterns väsande. Kanske var det bara en sorts telepati? Kanske var det hennes kraft att höra de rösterna hon påpekade fanns? Iriea hoppades än mer att det var något man kunde kontrollera.
 "Jag förmodar att ni sköter er från och med nu, avbryts jag igen lär jag inte vara lika varsam" Blicken vandrade över dem, igen, och rösten var hård. De var inte dumma nog att missa det dolda hotet, bättre än så hade hon uppfostrat dem iallafall.
 Då Ani lämnade deras lila samling, så tyst han bara förmådde för att undvika hennes ilska, såg hon på de återstående döttrarna en sista gång innan hon gick.
 "Sköt er nu, Alfdis är aldrig långt borta" påminde hon dem lätt och började återvända till hennes läkeväxter. Hon hade planerat att använda dem i en kommande föreläsning. Träningen hade varit simplare om de funnit fler än henne. Hon saknade flocken.

Learam ville fräsa åt Reya när denne påpekade att hon inte sagt något, hur vågade hon tro att hon var en av de stora rösterna? Hon var för låg för att ens kunna höra dem, alltmindre vara dem. 
   Lea skakade lätt på huvudet och såg upp på Iriea och rösterna skrek åt henne att slita henne i stycken men hon morrade bara lågt tills de blev tysta och hon vred lätt på huvudet när Ani smet som den lilla skit han var, oh well, om han kunde göra det kunde hon, men hon gick mer rakryggad och nickade åt moderns kommentar om Alfdis, hon hade inte tänkt göra något för att Spöket skulle kalla dit Iriea igen, inte för att hon gjort det första gången heller.
   Efter några sekunder var hon utom synhåll och simmade i vattnet för att träna sina benmuskler, Iri sade alltid at deras kroppar behövde vara lika skärpta som deras sinnen.

Reya såg på sin mor med spetsade öron, hon ville inte missa något viktigt. När hon tillslut gav dom ett nytt uppdrag nickade Reya sakta och reste sig sedan. Hon såg hur brodern reste sig och gick iväg längsmed stranden. Lea simmade ut i vattnet och Reya bestämde sig för att följa efter sin syster, hon såg snabbt på modern innan hon vände sig om och galopperade efter sin Lea.
" Lea Vänta! " Ropade hon efter henne. Vattnet kändes svalt mot den varma pälsen när hon vadade ut och simmade efter.