Tiden sedan deras fader hade lämnat flocken hade varit oviss. En saknad låg som ett töcken över hennes väsen, men hon visste att det varit hennes val att stanna, och hon var säker på att om de alla på riktigt bett honom att göra likadant hade han inte kunnat förmå sig att gå. Det var svårt för honom också, det förstod hon.
 Våren var i antågande, och även som skogen hon hade som hem var mestadels död fanns det ytterst få tecken som påvisade det. Små växter som trotsade döden, och de få djur som bodde i skogen började synas igen, snart skulle det finnas kid och andra djurungar som var lätta att fånga. Dock syntes våren så mycket bättre här, vid kanten av avgrunden som deras fadern bannat dem allt för många gånger om, på andra sidan kunde hon skymta grönt gräs och en grävling som stirrade tillbaka på henne innan den vände sig om och hoppade iväg.
 En suck lämnade den relativt ljusa ungvargen och hon vandrade närmre kanten, men stannade ett par meter bort. Försökte se över den utan att gå för nära. Fanns det ens något slut?
 Försiktigt hade hon lagt sig ner och krälade närmre tills tassarna nådde kanten, väl där sträckte hon så mycket på halsen som hon kunde för att se ner. Starka vindar kastades upp i hennes ansikte och hon blev till en början rädd och ryckte till, oförberedd. Men hon vande sig snabbt och såg ner igen, och långt där nere kunde hon se en flod som slingrade sig fram på dalens botten. Hon log vagt och önskade hon på något sätt skulle kunna undersöka den.

Våren var på väg och allt eftersom dagarna blev längre syntes det nya livet våren innebar lite här och var. Den vita tiken hade vandrat runt ensam i Numoori. Några få vargar hade hon mött men ingen som hon valt att slå följe med. Den vita tiken hade rört sig med snabba steg, hon hade uppfattat rörelser längre fram och även om hon undvikit att vandra in i döda skogen var hon ändå på denna sida. Planen var att hitta ett ställe nog smalt så hon kunde hoppa över. Kanske hade hon kunnat hoppa redan nu med vinden som hjälp men bättre att ta de säkra före de osäkra. 

Nu då hon kom närmare såg hon en ganska ljus ung varg som krupit fram till klippans kant och kikade ner. Yuki saktade in stegen och på nästan ljudlösa tassar gick hon närmare. Hon stannade dock på behörigt avstånd och hon hade på slutet medvetet satt ner tassarna lite hårdare i marken så det skulle höras att hon närmade sig. "Ser du något intressant?" Hon frågade med den lätta vänliga stämman hon alltid hade och gick fram till kanten som om hon gick fram till en bäck eller något annat helt ofarligt. Inte ett stup var fall skulle leda till en säker död. Hon stod precis på kanten och tittade ner hon med. Hon hade aldrig tänkt på den flod son ringlade sig igenom Maradouf. Hon hade aldrig egentligen gått så nära kanten och tittat ner.

(Skumt svar men har en kass dag så ja det avspeglar sig nog på mitt svar)

Hon vet inte hur länge hon låg där, med huvudet farligt över kanten och kikade ner på den lilla floden och de små rörelserna ifrån djur som på något sätt hamnat där. Det fick henne att undra om det fanns en väg ner, som inte betydde att man föll till en säker död.
 Hennes tankar avbröts av ett plötsligt ljud av tassar, som var betydligt närmre än de borde varit, som om främlingen bara dykt upp ur tomma intet helt plötsligt och sen börjat gå.
 Hon såg upp på den vita vargen som närmade sig, helt självsäkert som om inte närmade sig något annat än en blomma på slätten. De blå ögonen var vida och hon hade tappat alla ord. Hade inte den ljusa ställt en fråga? Hon ville gärna minnas att främlingen gjort det, men kunde för gudarna inte dra till minnes vad det varit.
 "Öööhm... Va?" munnen var fåraktigt lämnad öppen och hon kunde minnas alla faderns föreläsningar om främlingar, och någon gång när han nämnt att det varit en främling som dödat deras moder. Tanken fick hjärtat att slå hårdare i bröstet, och omedvetet började hennes ljusare partier lysa, hennes kraft som reagerade på hennes känslor.

Den yngre verkade förvånad över att hon dykt upp och hon banade sig själv lite. Hon borde gått mer normalt tidigare så denna unga tik kunnat reagera tidigare. Hon vände den violetta blicken mot den andre och såg de vida ögonen. "Öööhm... Va?" Fick hon som var på sin fråga hon hon kunde inte annat än att le mot den andre. Ett litet men vänligt leende.

"Jag frågade om du såg något intressant där nere?" Hon vände snabbt blicken mot klyftan innan den vändes tillbaka till den yngre. "Mitt namn är Yuki" Sade hon med den mjuka vänliga stämman. Hon satte sig ner med en smidig rörelse, fortfarande nära kanten till Maradouf. "Är du härifrån?" Hon tyckte sig känna doften av fler vargar. En familj eller en flock.

Den blåa blicken låg som klistrad på främlingens ansikte, oförmögen till att flytta den, hon nickade sakta då hon ställde frågan igen, och sneglade ner avgrunden igen, på den lilla fläcken som rörde sig mellan en sten i bäcken och en buske längs klippkanten.
 "J-jag fun-derade på h-hur djuren kom ner där" sade hon osäkert och såg tillbaka på den ljusa som presenterade sig som Yuki.
 "Jag heter Atheala" presenterade hon sig, hon hade egentligen aldrig mött en främling, om man inte räknade när hon kom till flocken som valp, och hon hade faderns ord i sinnet. Men ändå, inte verkade den här tiken vara elak?
 "Jag är ifrån Draugai" sade hon kort, vad flocken egentligen gjorde eller vad de stod för verkade vara uppe i luften och hon hade hört några klaga, och vad hon hört hade många lämnat dem, även hennes egen far.
 "Vi bor i Döda Skogen" sa hon och såg mot det håll hon kommit ifrån.
 "Kommer du ifrån närheten?" rädslan började släppa och glöden ifrån hennes fäll dämpades allt mer, och hon blev genuint nyfiken på den främmande vargen.

Då den yngre svarande lite tvekande och såg ner i ravinen igen så vände Yuki också blicken åt det håller. Såg också rörelsen långt där nere. "Vissa har nog fallit ner där och överlevt, andra har nog vandrat in i början eller slutet på Maradouf och sedan inte hittat ut." Då den yngre presenterade sig lo Yuki igen. 

"Trevligt att träffas Athala från Draugai" Hon nickade som hälsning. Hon lade både namnet och flocken på minnet. Information var aldrig fel. "Nej jag kommer ursprungligen från Tadaar men har under några år mest vandrat runt i Numoori." Huvudet tippades lite på sned och vinden som steg från ravinen rev i hennes vita päls och hon kunde inte annat än att sluta ögonen och vända ansiktet mot vinden. Känna dess energi och hur den kallade på henne. Kort skakade hon på huvudet och vände ter blicken mot den yngre. "Ursäkta men vinden kallar på mig" Hon log ursäktande. "Men den får vänta" Sade hon som om hon talat om en vän. För henne var vinden väldigt viktigt då den var en del av henne. "Är det första gången du kommit till Maradouf?"

Blicken föll åter ned på djuret, som hon visste kallades utter, medan hon lyssnade på Yukis eventuella förklaringar till hur den kunnat hamna där. Slutet av ravinen, meningen lät lockande i hennes öron och hon bestämde sig genast att hon skulle ta sig dit nån gång. Vandra mellan dal gångarna och se upp mot kanten. Kanske fanns det något därnere som var värdefullt?
 "Tror du en varg kan komma ner där?" frågade hon något frånvarande och fortsatte följa uttern med blicken då den plötsligt försvann ner i vattnet, då såg hon upp igen.
 "Utan att ramla ner" tillade hon lätt, för att inte verka dum.

"Tadaar?" huvudet tippades lätt på sned. Vad var Tadaar för något? Det lät inte som någon hon någonsin hört talas om. De ställen hon visste litet om var Ötamon, Döda Skogen och några av de ställen de passerat som valpar när de gick med i Draugai med Fadern. Mest bara för att de frågat och fått det berättat för sig.
 En litet starkare vind slet sig up ifrån ravinen och främlingen verkade försvinna in i tankar ett tag innan hon åter talade med den unga tiken. Kallade på henne? Hon hade då aldrig hört vinden prata, men ibland när den ven mellan träden lät det som om den viskade, så det kanske var sant?
 "Ja, Pappa vill inte att vi ska gå för långt" hon nämnde inte att sagd fader inte längre bodde kvar.