[Ensamt inlägg där Figaro blir besatt av Hekul Ristaka.] 

Hon kom till honom lockad av svagheten som präglat hans kropp såväl som hans sinne på grund av den senaste tidens händelser. Han var ett lätt byte för henne, och hon tog sin chans. Det hände mitt under ett anfall. Smärtan plågade honom allt oftare numera, och den blev värre varje gång. Den här gången hade den varit så intensiv att han nästan förlorat medvetandet, och när han låg där och vred sig i krampaktiga rörelser var han, inte för första gången i sitt liv, säker på att han skulle dö. 

Smärtan pulserade genom kroppen, blodet sprängde kokhett i ådrorna och huden kändes som om den skulle slitas itu. Hjärnan bönföll honom om hjälp. Gör någonting. Vad som helst. Gör så att det slutar. Vad kunde han göra? Döda sig själv? Det fanns ingenting annat som kunde få stopp på den här sortens smärta. Men han kunde inte ens lyfta huvudet från marken, så han tvivlade på att han skulle lyckas särskilt väl med det. Det kliade, sved, brände och stack överallt och samtidigt som han inget hellre ville än att slita bort varenda känselnerv från varje del av kroppen önskade han att få förlora medvetandet. Kanske skulle kroppen ge upp medan sinnet var borta, och sinnet skulle inte ha något att återvända till. Det gjorde honom egentligen inget. Kanske skulle kroppen klara sig och han kunde återvända när anfallet var över. Oavsett var det en gyllene lösning. 

Det var då han först hörde hennes röst, viskande och len som honung. Han var säker på att han hallucinerade. Eller åtminstone drömde. Hennes röst var len och mjuk, och hon viskade vackra saker i hans sinne. Hon kom draperad i smärta, klädde sig i den som ett avskyvärt skynke, men hon skingrade den för honom. När hon dök upp ur det vansinniga mörker som slet hans sinne itu tog hon för ett ögonblick bort allt det onda, för att kunna viska något till honom, något som det var viktigt att han hörde. 

Stackars liten … så ont … 

Rösten var mjuk och varm, som en medlidande moder. Den väckte urgamla instinkter till liv, instinkter som han trodde han hade begravt när han började hata sin mor. Han ville krypa nära henne, ville borra in nosen i hennes päls — om den var hälften så mjuk som hennes röst skulle den vara det underbaraste material på jorden. Han ville att hon skulle ta smärtan ifrån honom. Hon kunde det. Samtidigt var det en del av honom som kämpade med näbbar och klor för att slippa undan henne, som spottade hennes avbild i det vackra ansiktet, som hatade henne innerligt. Var kom hon ifrån? Var hon verklig eller bara resultatet av hans plågade hjärnas dödsryckningar? Lämna mig ifred. 

Är du inte trött på att ha ont, käraste? Jag tror det. Jag tror att du vill slippa. 

För varje ord hon mumlade fram kände han hur smärtan lättade. En del av honom morrade, en del av honom grät och skulle bett henne prata mer och mer om han kunnat. Prata mer. Ett ord till. Ta bort lite mer av det onda. Men han var stum. Paralyserad. Fast i hennes grepp. Hon skrattade tyst, mjukt. Medlidande. Som om hon inte förstod hur han kunde vara så dum att han motstod henne. 

Jag kan hjälpa dig. Jag vill hjälpa dig. Låt mig hjälpa dig. 

Det skulle vara så enkelt. Så fruktansvärt enkelt, han visste det, och hon visste att han visste det. Han behövde bara acceptera det. Acceptera henne. Han ville — vid Gudarna, hennes röst var det ljuvligaste som fanns, hennes päls var mjuk och hennes ansikte så rent och vackert. Hon var det vackraste han någonsin sett. Samtidigt ville han inte ge sig. Han hade en känsla av att om han gav sig nu skulle han förlora så mycket mer än bara henne. Om han gav sig nu … om han lät henne hjälpa … 

Du behöver bara be mig. 

Kroppen skakade av stress, av överväldigande hat och kärlek. Gör det, idiot. Du har inte mycket att välja på. Det är hon eller döden. I jämförelse med döden verkade hon onekligen som det mer lockande alternativet, men å andra sidan hatade han att bli tillsagd vad han skulle göra, och han var så oerhört frestad att stå emot tills han dog bara för att hon inte skulle få rätt. Men hjärnan hade rätt, trots att den var så omtöcknad. Det var hon eller döden, och medan han låg och funderade på sina alternativ hade hon smugit sig in i hans sinne alltmer, och nu när han kände efter var hon överallt. Hon var ett virrvarr av mörker och en spinnande röst som drog honom närmare. Hon hade tagit bort det mesta av smärtan nu, men han tvivlade inte på att hon skulle ge tillbaka den flera gånger om ifall han stod emot henne. Han hade inte mycket att sätta emot, för den sakens skull. Han orkade inte. 

Du vill inte dö. Jag vet det. Du gör det också. Men du kanske kommer att göra det om du inte låter mig hjälpa dig. Jag finns här. 

Han trodde henne inte riktigt, men det var enklare att ge upp. Låta henne ta över. Så han bad henne. 

“Snälla”, fick han fram. Det smakade blod i munnen. 

Hon log. Blottade en lång rad tänder, lysande vita i allt det mörka. Hon var vacker, så otroligt vacker, men hon var farlig. Han visste att han gjort fel val. Men egentligen hade det aldrig funnits något val överhuvudtaget. Hon skrattade. Det var det vackraste ljud han någonsin hört. 

Så gärna, käraste. Jag skulle göra allt för dig.