Blodet kokade. Det fräste i hans öron, bubblade innanför ögonvitorna.
Han hörde ett pysande ljud eka i sina hörselgångar medan han rörde sig genom den röda skogen, uppjagad av det tjut som bara fanns i hans eget huvud men som ändå tycktes studsa mellan trädstammarna och få marken att vibrera. Vatten från ett tidigare duggregn som Elite inte ens uppfattat droppade från trädgrenarna, hängde likt tunga safirer på dom röda bladens undersidor. Varje gång en droppe knappt hörbart föll mot undervegetationen gick det stötar genom hans kropp. Av en högst oklar orsak tycktes han inte kunna tolerera det blöta ljudet. Hans pupiller ändrade ständigt storlek och ögonen irrade fram och tillbaka, det var uppenbart att något inte stod rätt till. Hans vita päls var ren men tufsig och ibland skälvde darrningar genom den enorma kroppen.
Det var en sammanhållen känsla av obehag som han förmedlade till sin omgivning. Kom inte nära om du inte är redo på exakt vad fan som helst.
Runt honom låg den behagligt varma luften stilla, ännu kunde fukt anas i den men solen ovan trädkronorna skulle snart radera dom sista spåren av regn. Fåglar kvittrade lockande och två trollsländor av lätt skräckinjagande storlek lekte ovan en liten sjö. Vattnet låg stilla, en vacker kontrast till det röda växtriket, och Elite var törstig. Han slickade sig om läpparna men blev stående några meter från vattnet. Ingen tvekan syntes i hans anlete men något annat än tveksamhet kunde inte ha hejdat honom. Han ville dricka, men han ville inte närma sig vattnet. Dansande röda skuggor rörde sig i hans ögonvrår då en vind drog genom lövverket ovan honom och hans ragg reste sig. Hörntänderna halkade ut utanför läpparna och han blev stående, tog lätta men långsamma andetag. Tycktes lyssna med uppfattade inte fågelsången bakom den mur av oväsen hans eget sinne producerade.

[Marcela <3]

Marcela hade lämnat sina valpar för att jaga. Hon var trött på att aldrig någonsin få vara ensam. Varför skaffade hon valpar egentligen? Det hände under ett svagt tillfälle. Hon ångrar det inte men samtidigt skulle hon vilja ha det ogjort. Det kändes bra att dessa små liv var beroende av henne men hon önskar att de bara kunde lämna henne ifred. Därför hade hon denna dag tagit sig friheten att få röra på sig på egen tass. Få lite egentid.
I höstskogen med dess sprakande eldlika färger smälter hennes fäll in prima. Det är kanske här hon här hemma? Tiken rör sig med smidiga rörelser. Fukten i luften berör henne inte så hennes egen hetta får den att dunsta innan det hinner röra vid henne. Hon följer ett spår av ett villebråd. Hon tänker skämma bort sig själv med ett skrovmål. Ett lätt flin vilar på hennes svarta läppar när hon tassar fram. Men efter en stund stannar hon upp. Doften av en annan varg slår emot hennes nos. Hon höjer huvudet och ser sig omkring. Öronen står spetsade på huvudet och lyssnar till alla omgivningens ljud.

Han kunde inte avgöra när hon blivit en del av bruset men plötsligt blev hon tydligt. Som en sten i en bäck, stillastående och solid splittrade hon omvärlden. Statisk, all information rann förbi honom, genom honom, men hon stod kvar. Öronen spetsade. Han såg henne nu. Först var det bara en känsla i hans sinne, men nu hade hans blodröda ögon identifierat hennes lika röd fäll. Det slog blixtar inuti hans hjärna, fick det att rycka spasmiskt i små muskler i ansiktet. Han var en mental härdsmälta och nu hade hon fångat hans uppmärksamhet. 
Hans ögon tycktes döda, saknade skärpa men var samtidigt inte frånvarande. Dem reflekterade inte tankar som var på annat håll, snarare inga tankar alls. Frånvaro av själ att spegla. Hans kaos radierade mot henne, förgiftade alla sinnen som han tilläts få kontakt med. 
Det började som en brus, en rastlös känsla i maggropen, en oro. Skuggan växte sig större och det kändes som att man skulle kräkas, obehagskänslorna fick en att vilja krypa ur sitt skinn. Även när man kläddes av en så vacker päls som honan gjorde, misstänkte han. Hon var vacker, han var blind för skönhet. Det var inte det att han smittade henne med avsikt, Elite saknade oftast egen agens, han var bara det övergivna liket som förgiftade dricksvattnet. Låg där och flöt, rörde sig hypnotiskt åt honans håll, samtidigt som det vidriga som var hans inre - tankar som fick representera ruttnade inälvor fyllda med larver - sipprade ut i strömmen av tankar. Kalibrerade sina vibrationer till att stämma in med omvärldens, eller kanske snarare tvinga omvärldens ordning i otakt. Tankar och känslor som nyss varit fria, ägts av andra varelser, blev befläckade av det han kände då han närmade sig. 
Det var svårt att se om han ens var medveten om att han var nära henne nu. Underkäken vibrerade lätt, fick tänderna att skallra mot varandra. Hade det inte varit för hans utmärkta fysik, skinande vita päls och spelande muskler, så hade man kunnat missta honom för en odöd. Precis som en zombie, åter tvingad tillbaka till liv trotts att ingenting fanns kvar här för honom, tycktes han. Men stegen var kontrollerade, kroppen levande. Så kanske var liknelsen felaktig, kanske var det exakt tvärt om. Om telepater hade kunnat läsa dem odödas tankar så hade dessa kanske liknat Elites. Kanske hade viruset som orsak en ruttnande epidemi i landet muterats, drabbat honom redan vid födseln med motsatta symptom. Sinnet var bara fragment av det som varit ett liv, spillror av skräck och minnen, hallucinationer och drömmar. En död-levande snarare än en levande död. Skapad, född till livet i en frisk kropp med ett trasigt medvetande. Eller kanske var han själv viruset, snarare än patient 0 så var han bara en sjukdom manifesterad i en vargs gestalt. Den misslyckade Midas, allt han rörde vid blev vanskapt. Kaos och sorg. Inte ens fick världen njuta av guldklädda lämningar. Hans enda syfte med att röra någon, något, var att offra. Och han ville röra tiken. Han var nära henne nu. 
Det becksvarta som var hans sinne spred sig fort, frätte på allt det kom över. Förorenade och besudlade varje positiv tanke, varje hoppfull känsla. Var själ i hans närhet drogs med honom djupt ner i avgrunden.

Först hade hon bara stått och stirrat på hanen. Studerat en främling i all oskuldsfullhet. Det hade inte varit något underligt med det. Men något hade får nackpälsen att sakta börja resa på sig när han såg på henne. När han sedan började röra sig närmare var hon osäker på vad det var hon kände. Olustkänsla? Eller var det en känsla av att hon drogs mot honom? Han ser ju ändå rätt bra ut. Men ju närmare han kommer henne desto mer oförstående blir hon över att hon står kvar. Varför står hon kvar? Det är som att benen har vuxit fast i marken. Vad är det här för magi? Hon är inte säker på om hon vill stå kvar, om hon borde möta honom, eller om hon borde vända om och springa för livet. Hellre fly än illa fäkta. Men ändå kan hon inte det. Hon kan inte röra sig. Hon tänker på valparna. Hennes små skamfläckar. Men de är ändå det käraste hon har. Hon är precis som sin mor. Dräktig med en främmande hane och är sedan odräglig mot resultatet. Men hon vill ändå tro att hon ger sina egna valpar mer kärlek än vad hon fick av sin mor. Hon är oförstående över varför hon tänker på sådant i detta nu. Den glödande blå blicken hålls fäst på den enorma främmande hanen. För han är så pass mycket större än henne själv. Underligt lockad känner hon sig till honom. Samtidigt vill hon bara bort från platsen. Önskar att hon inte valt att gå så långt denna dag. Men detta är tankar som inte passar henne. Hon är inte sådan. Hon kan heller inte yttra ett ord. Hon är förtrollad av den vita hanen. För visst är han magisk. Stilig. Om hon ändå mätt någon som honom tidigare.