[Har inte rollat på år och dar så får se hur bra detta kommer att bli, och jag käkar morötter medans jag skriver detta där av namnet ^^']

Solen stod Högt på den blågråa skyn och den mycket unga lilla brandgula valpen skuttade fram i det höga gräset. Han skrattade lyckligt och hukade sig ner för att ett ögonblick senare skutta upp på en sten och vidare upp på en annan. Det lös om dom blåa ögonen medans han utforskade platsen, bakom honom befann sig en till ung valp. Betydligt mörkare i färgerna och större än Rufus trotts att dom var i ungefär samma ålder.
Han vände sig om och såg ner emot sin broder med ett brett leende och gjorde några små steppsteg med framtassarna innan han hoppade upp på ytterligare en sten till höger om dom. Var dom var på väg visste dom nog inte riktigt men kyligt vatten låg i luften så dom var nog relativt nära fallet.
"Kom igen nu slöfis!" sa Rufus och skrattade lite grann och väntade på Rakel med ett brett flin så man kunde se alla dom små nål lika tänderna. Rufus hade alltid gillat sin stora drummel till broder om än dom såg väldigt olika ut. Smidighet och snabbhet var nå Rufus har haft med sig enda sen han mer eller mindre kom till världen, men storlek var inte en av dom.

[Raaaakel kom hit!]

Hon och Rufus skulle på upptäcktsfärd, typ i alla fall. Vart de var på väg var inte så viktigt, så länge de fick upptäcka någonting. Det behövde inte vara här heller, vilket var tur för här var inte jättespännande eftersom de redan visste vart här var. Hade Rakel fått bestämma skulle de springa över en enorm slätt, klättra i den djupast djungeln och flyga över bergen, Cerulean kunde säkert låna ut sina vingar ett slag.

Hon skuttade efter brodern, men höll sig på marken. För sitt inre såg hon små floder som rann i gräset och tog långa språng för att komma över dem.
Rufus röst fick henne att se upp på den gula brodern.
"Vaddå slöfis???!!" frågade hon upprört och blåste upp sig "Då kan du vara en tjockkorv!" Hon räckte ut tungan mot honom och började rusa mot honom.
Det var inte allt för länge sedan hon fått förklarat för sig att hon var starkare än resten av sina syskon. Thrar hade tagit henne åt sidan och förklarat för henne att hon fick leka försiktigt med sina syskon för nu hade både Melvin och Thrim sagt att hon lekte för hårdhänt.
Så nu satte hon av mot Rufus med allt fokus på att tackla honom, utan att vara försiktig. Kanske var det därför tur för Rufus att Rakel inte var världsmästare på att sikta, för när hon flög upp mot stenen seglade hon helt enkelt förbi honom. Tack och lov trillade hon inte på andra sidan, men hon snubblade till för att sedan fortsätta rusa vidare.
"SISTEN TILL LEJONGRUVAN ÄR EN KORVMOJ!!" vrålade hon över axeln.

Lumo hade sedan länge tröttnat på syskonens kull-lek, och hade strövat iväg på egen hand efter att ha tittat på en bra stund. Varken mamma eller pappa verkade ha märkt något när han slank iväg för att försöka hitta något annat att roa sig med, och det dröjde inte länge innan han hörde ljudet av skratt.
  Lumo kikade nyfiken genom ett buskage, och fick syn på Rakel och Rufus som lekte en bit bort. Flocksyskonen var äldre än han var, men det skrämde honom inte alls. Han var trots allt tuff - lika tuff som Wulfric, och det var inte lite det!
 Valpen lösgjorde sig hastigt från busken när de andra plötsligt ropade och satte av i språng. Lumo kutade efter dem så snabbt han bara kunde.
  "DET ÄR DU SOM ÄR TJOCK, RAKEL!", vrålade han och gjorde ett patetiskt försök att tackla henne. Istället snubblade han in i henne som en bastant vägg, och föll ihop i en trasslig hög i backen. Lumo såg sig disorienterat omkring, innan blicken åter föll på Rakel som om allt var hennes fel. "DÄR SER DU!"

[Fick tillstånd att vara med, förresten ;D]

Tjockkorv... TJOCKKORV?!
Rufus såg nästan lite förskärckt ut när han hörde vad hon hade kallat honom men ett leende sprack fram lika fort när han såg henne röra sig emot honom. Hon må vara stor och stark men han var liten och snabb, och framförallt smidigare än henne. Han behövde inte ens flytta sig och den stora drummeln passerade bredvid honom. Tätt inpå kom en liten grå flygande Lumo förbi och Rufus la huvudet på sne och såg ner i vattnet på den yngre brodern med ett brett leende och sprang efter Rakel.
"Kom igen Lumo, du kan inte låta en tjockis som Rakel hinna före!"
Behövde inte många meter så hade Rufus hunnit ikapp systern och sprang bredvid henne med ett retsamt flin och passerade med ett litet skratt. Solen stod högt ovanför dom och utan han visste om det så absorberade han solens energi och det gick rakt ut i tårna på honom vilket gjorde att han sprang snabbare än dom allra flesta.

Hon hade hunnit flera språng innan någonting grått kolliderade in i henne. Det gjorde inte ont eller så, men självaste kollisionen fick henne att ta ett steg åt sidan. Förvånat stannade hon och såg på Lumo som trillat omkull och nu låg och skrek på henne.
Tjock?
Varför envisades alla med att kalla henne tjock? Hon var inte tjock..
Ansiktet blev en arg mig och hon blängde på Rufus när han sprang förbi henne och kallade henne tjock, igen.
"Nä nu jävlar!" muttrade hon och tog ett språng mot Lumo för att låsa fast honom mot marken. De skulle få ångra sig för nu var det fanimej krig. Hon öppnade munnen och drog hårt i Lumos öra innan hon satte av efter Rufus.
"Passar du dig inte Rufus kommer du åka på smörj!" skrek hon efter den gula brodern.

Rufus skrattade högt när han hörde Rakels ord och stannade upp för att låta sin stora gråa syster komma ikapp men när hon var bara någon meter ifrån honom skuttade han fram innan den ojämna gången övergick till jämna steg. 
"Du måste komma ikapp först för att det ska ske." sa han med en aningen retfull stämma och såg bak emot Rakel och Lumo som hängde med bakom dom. 

[rolla och lyssna på rpg pod funkar inte så bra ^^']