Att bryta mot Aldrig ute ensam regeln hade blivit mer av en lag än en tillfällighet. Det som skrämt henne förut var för henne nu inget mer än vardagsmat. Flocken skulle henne inget göra. Hon var rent Devils blod. Framtiden. Det var snart deras tur att sprida skräck i flockens namn.
 Den blå blicken gled över stenarna medan hon vandrade fram på den blodröda stenen. Inte längre rädd för att någon skulle smyga på henne på grund av avsaknaden av hörseln, de kunde få försöka. Ett leende lekte på valpens läppar vid tanken. Hon var ung, men mången djur hade fallit offer för hennes käkar, och hon älskade känslan deras sinnen skrek ut. Den metalliska smaken på tungan.
 Blicken föll på skepnaden samtidigt som dess sinne steg in i hennes ännu korta radar. Hon kände inte vrenen, men hon visste om honom. Relativt ny i flocken men fortfarande gammal medlem nog för att varit där innan hon kunde minnas.
 Försiktigt försökte hon länga ut en tråd av sitt medvetande mot honom, nuddade sinnet lätt, med en stor ansträngning. även om det var ett helt öppet sinne utan barriärer. Hon behövde träna mer. Sedan, utan att riktigt göra annat än att vidröra det, drogs tråden tillbaka och hon lade huvudet på sned, väntades på vilken reaktion som helst av hennes lilla försöksperson.

Den bitterhet som Tannin bar inom sig hade inte dämpats. Trots att han funnit en plats som faktiskt kändes som hemma, som om han omgav sig med likasinnade individer. Han kände dem inte väl, men ändå var de bekanta. Vissa av dem han hade mött tidigare, inte i verkliga livet, men i den syner som hemsökte honom. De syner som inte var mer än förvirrade bilder som kom utan att han kunde kontrollera det. 
Men det gjorde att känslan av hemma var ännu starkare. En gyllene hona, Åskvilja var hennes namn, han hade sett henne ansikte tidigare. Det samma med den brune hanen Kione. Tass hade han inte sett, men trots det hade hanen ingjutit en djup respekt hos Tannin och den unge vrenen var villig att följa sin nya ledare till döden. 
Han var övertygad om att Tass skulle visa honom rätt väg genom livet.

Han avbröts i sina tankar av något som trängde genom hans sinne. Först trodde han att det var en syn som kom, men det försvann igen. Fundersamt såg han sig omkring där han låg utsträckt över den röda stenen. 
Blicken landade på en ung varelse, en av valparna som tillhörde flocken som kallade sig Devils. Nyfiket lades huvudet på sned och de blåa ögonen granskade den unga individen. Var det denna som hade rört vid hans sinne?
"Hej," sade han med sin djupa, hesa stämma. 
För att vara ärlig hade han inte lagt mycket fokus på de medlemmar han inte tidigare sett, eller sett i sina syner. Och namnet på den unga kunde han inte riktigt finna i sitt minne. Men säkerligen skulle det uppenbaras snart.
Det han visste var att detta var en av avkomman från den förbjudna relationen som hade kostat föräldrarna ett dyrt pris.

Det förvirrade uttrycket på hanens anlete var väl väntat, men ändå tog han intrånget väl. Visserligen var väl alla vana med Tramptass i flocken. Hon fnös lätt men inte högt eller tydligt nog för att direkt nå några andra öron än hennes egna döva, egentligen därför en helt onödig gest som inte skulle leda till något alls. Hans läppar rördes, i vad hon antog var en hälsning hon inte kunde se på grund av avståndet. Kanske visste han bokstavligt talade för döva öron. Konceptet av ljud var för henne lika oåtkomligt och främmande som det dödas rike för de levande. Inget mer än en tanke och en gissning.
 Med lätta steg tog hon sig något närmre den, för henne, enorma hanen som låg utsträckt på röd sten, men fortfarande på behörigt avstånd. Ännu hade hon inte gjort någon ansats till att svara honom. Hela hennes uppsyn såg mjuk ut och i allmänhet gav hennes mjuka utseende en oskyldig uppsyn, dolde den blodtörstiga vansinnet som låg bakom pannbenet.
 "Tannin?" Hennes uttal var alltid något udda, som om det bar på en dialekt okänd för landet idag. Hon hade behövt lära sig tala utan att själv kunde bli rättad i sitt uttal. Lära sig att bara röra läpparna i sätt som formade ord.

Den unga honan rörde sig närmare och uttalade hans namn. Det var något udda över rösten, som om hon talade en främmande dialekt som grundade sig i ett språk som kom långt från detta land. Det verkade orimligt då Tannin visste att hon var född här, men det var sannerligen så det lät i hans öron.
Han nickade kort som svar, samtidigt som han granskade den unga. Och plötsligt slog det honom att det här måste vara den döva av de skamliga avkommorna. Huvudet lades aningen på sned, då han begrundade hur han skulle kunna tala med den unga vargen ifall hon inget hörde. Det verkade på något vis som en omöjlig uppgift, men kanske det ändå kunde gå? 
Han fick pröva sig fram.
"Vad heter du?" sade han, samtidigt som han gav henne en frågande blick. Tannin hade hört talas om de som kunde läsa på läppar, hade faktiskt mött en sådan varg en gång när han själv varit en dåraktig valp. Det hade gått att kommunicera den vargen trots dövheten, så det var helt klart värt ett försök.

Hennes namn skulle vara en tungvrickare för de som kunnat göra det uttalas korrekt. För Qiia att lära sig det korrekt hade tagit det mesta av tiden hon levt, men det var också en av de få orden hon blivit riktigt bra på att uttala, även om det bar på samma sorts "dialekt" som hon alltid hade.
 "Tilaqiia" hon såg på honom med de blå ögonen, kanske hade det roat henne att lyssnat på främlingar försöka uttala namnet om hon kunnat höra dem, nu hade hon inte det nöjet. Åter sträcktes en liten tråd till hans sinne. Hon kunde inte tala där, bara lämna intryck och bilder som förstärkte vad hon ville. Hon lämnade nu känslan av ingen kännande, sig själv och något som skulle betyda framtiden. Allt som i hela taget betydde. Du kommer minnas det eller i stil med du kommer höra om det. Hon ämnade inte att bli det Devils var nu, en bunt spridda trasiga individer som tyckte synd om sig själva. Den unga valpen hade mer insikt om världen än vad man kunde tro. Iallafall världen hon var uppvuxen i. hennes handikapp gjorde att hon fick massa tid att studera mer än ord. Hon gick på handlingar, kroppsspråk meningarna bakom orden. Det var även lättare nu med kraften som underströk eller förstärkte intrycken hennes vana ögon gav henne.
 Hon ämnade att bli en kraft att räkna med, ett namn i historien, ristat i blod och skräcken av Devils fiender.
 Hon lade in en ny bild i hans huvud, han som kom till flocken utifrån. Inte den exakta scenen hur det hänt, utan ett antagande som förstärktes av en undrande känsla. En fråga på hennes egna tysta språk. Du föddes inte här? Hon var nyfiken på se om han förstod henne.

Hon uttalade det som Tannin antog var hennes namn, och det lät bekant så han hade hört det tidigare, och han nickade kort som svar åt henne. Fortfarande var det något underligt med uttalet, men denna gång antog han att det berodde på det faktum att ynglingen var döv. Om han inte mindes helt fel hade även den andra döva vargen han mött haft en underligt uttal. Den gången hade det roat Tannin, som inte varit mer än en barnslig valp då. Denna gång fann han det till viss del fascinerande, till viss del irriterande.

Trevande, förvirrande bilder passerade för hans inre och återigen infann sig känslan av intrång där. Inte lika stark som det han upplevt med Tramptass, svagare och mer desorienterad. Men ändå inte likt det kraftiga slag han fick varje gång synerna uppenbarade sig, denna gång lämnade det honom inte helt utslagen som så många gånger tidigare.
Det fanns ingen annan förklaring än att detta var någon form av svag telepatisk förmåga som den unga honan besatt. Och han drog slutsatsen att hon undrade varifrån han kom, åtminstone var det så han kunde tolka det förvirrade budskapet.
"Nej, jag är inte härifrån."
Tannin hejdade sina ord, osäker på om valpen verkligen kunde förstå vad han sade. Det verkade som att hon hade förstått hans tidigare ord, eller bara antagit att det var det han frågade. Så han gjorde upp en ny plan. 
Fortfarande kunde han känna hur hon dröjde sig kvar i utkanten av hans sinne, så han valde att även formulera orden i tankar. 
"Nej, jag är inte härifrån."
Han väntade några ögonblick för att se om hon förstod det, om hon lyckades uppfatta det. Om hon svarade bättre på hans ord eller hans tankar. För att se hur han skulle fortsätta. Som ett experiment.

Han förstod. Det gladde henne på ett barnsligt sätt hon inte ens ville erkänna för sig själv. Tids nog kanske skulle hon kunna kommunicera bättre, på ett sätt som var hennes eget. Ett sätt hon kunde vara bra på. Talet skulle antagligen aldrig förbättras, men detta. Hon kände en målmedvetenhet växa fram i bröstet, hon skulle klara det.
 Han svarade muntligt på hennes fråga, och hon nickade fundersamt. Hon hade bara känt till bergen, grottorna och salarna som var deras hem. Den röda stenen som hon hört inte återfanns annars i landet. Men hon kunde inte föreställa sig andra ställen, lika lite som hon kunde föreställa sig ljud.
 Intryck från hans sinne, avbröt hennes tankegångar och hon försökte tyda signalerna. Bilder av en plats hon aldrig sett, minnen av ansikten hon inte kände och känslan av främmande. Av vad hon förstod bekräftade han bara vad han sagt muntligt.
 Hon svarade med en bild av en varg som pratade, utan att faktiskt ljud lämnade dess mun, och en känsla av förståelse. Jag förstår tal. Men detta hade utvecklat sig till att bli mer intressant än hur hon föreställt sig dagen när hon vaknat på morgonen. Något nytt. En utveckling hon skulle komma att ha användning för.

Tannin lade huvudet på sned, samtidigt som han försökte tolka vad hon menade. Det var inte det lättaste, men hon nickade i alla fall, så hon måste ha förstått honom. Och det verkade ju vara ett bra tecken. Men att förstå de förvirrade intrycken som hon lämnade i hans sinne, det var en annan sak, verkligen en utmaning.
Men Tannin gjorde så gott han kunde och slutligen drog han slutsatsen att hon faktiskt förstod vad han sade när han talade, även om hon inte kunde höra honom. Vilken lättnad. Han var inte den som direkt hade erfarenhet att kommunicera via telepati, och att formulera sina tankar på ett sådant sätt så att en telepat kunde förstå honom var totalt främmande för vrenen.
"Jag kommer söderifrån. Jag tillhörde en annan flock tidigare..." Tonen blev bitter och en mörkt uttryck drog över hans ansikte. Han saknade dem inte. Vilka bilder som än susade förbi i hans huvud så var det inte värmande minnen. "... men jag lämnade dem. De förstod mig inte." Han ville inte nämna Feys namn, han var inte redo för det ännu, saknaden skar fortfarande djupt inom honom. Han ville inte tala om det, så han hoppade över den biten av historien.
"Jag var vilse, och det var då Tramptass fann mig. Han visade mig hit, gav mig ett hem och en mening. Jag är honom evigt tacksam."

Hon höll uppmärksamt koll på hans läppar och lyssnade på sitt sätt. En annan flock. Hon undrade kort hur livet i andra flockar såg ut, men bestämde sig snabbt att hon inte brydde sig. Devils var hennes. Hennes hem och familj. De var inte lika stora som de varit, med de skulle komma att bli igen.
 Förstod honom inte. Hon fnyste lätt, något som kanske skulle kunna tas som en förolämpning, och kanske var det en. När han sa det så kunde hon bara se en tjurig valp inför sin inre blick. Tjurig över att inte få stanna uppe sent inpå natten. Trots sin unga ålder var hon kritisk.
 Hon förstod inte tilliten till Tramptass. Han var hennes ledare, men mer än så betydde han inte för henne. Han hade tagit Faderns tunga, sett kritiskt på den för deras existens. Hon ville fnys igen men höll sig, hon var också smartare än att uttrycka den åsikten.
 "Vem behöver förstå dig, mer än du själv?" Hur många förstod sig på henne? Hur många försökte? Hur många brydde sig? Hennes röst lyckades låta lika kritisk som hon såg ut, trots det udda uttalet. Hon lade, som för att understryka orden, den välbekanta frustrationen hon kände när de gav upp på henne innan hon ens fått försöka över hans sinne. Bilder av syskonen som drog sig för att vara med henne för hennes handikapp. Föräldrarna som vagt och hoppfullt log och bara nickade när de inte förstod vad hon ville ha fram.
 Den blå blicken fäst i hans anlete, nyfiken på hans reaktion.

På något vis kunde Tannin känna en svag beundran för den unga honan. Det verkade som att hon hade en väldigt välförankrad bild av verkligheten, och på något sätt hade fått grepp om saker som egentligen inte hörde till hennes unga ålder. Som om hon var äldre i sinnet än i kroppen. 
Han önskade att han också hade haft den egenskapen i sina yngre dagar. Men nej, Tannin hade varit en bekymmerslös, naiv och gladlynt valp som inte trott något ont om världen. Och sedan hade allt det förändrats, och han hade fått lära sig hur verkligheten faktiskt såg ut. Och det hade ärrat honom, format honom till den han nu var, men alla de där mörka känslorna inom honom. 
Så han kunde inte göra annat än nicka emot den unga honan, förundrad över hur vis hon var trots sin ringa ålder.
Återigen kom svårtolkade bilder, men Tannin började förstå bättre och bättre hur hon kommunicerade och han kunde förnimma känslor, koppla ihop dem med bilderna och därmed förstå budskapet hon ville få fram. 
"Äh, strunta i dem." 
Hans egna familj hade förskjutit honom, och även om Tannin hade en djup lojalitet mot flocken så var familjeband ingenting som han lade mycket vikt vid längre. 
"Att man delar blod med någon betyder ingenting. Man väljer själv vilka man vill lita på. Vissa vargar är det helt enkelt inte värt att lägga någon energi på. Tro mig, jag vet. Strunta i dem. "
Ett svagt leende drog över hans läppar.
"Vill du ha någon att tala med kan du alltid vända dig till mig."
Han uppskattade faktiskt detta samtal. Detta udda, stundtals ordlösa samtal. Det var kanske inte det enklaste, men det var lättsamt.

Han verkade förstå innebörden av bilderna, känslan bakom dem. Men han förstod inte att hon inte direkt brydde sig. Hon ville inte att syskonen skulle leka med henne, än mindre röra vid henne. Hon hatade att bli vidrörd. Känslan av obehag som uppstod när någon rörde vid henne var något hon inte kommit över, det var som om hela hennes väsen ville få bort vem det än var som inkräktade på hennes person. Men hon rättade honom inte, han verkade gladare, och även om hon var något morbid så var hon inte ute efter flockmedlemmars olycka. Så istället log hon tillbaka och nickade. Något som inte direkt tog bort ifrån hennes oskyldiga uppsyn.
 "Men jag talar inte så bra" hon bytte istället till bilderna och visade en bild av hon själv som såg mer rakryggad ut, tillsammans med en känsla av självförtroende, bilden på henne rörde på munnen, men inget ljud hördes. och jag föredrar det här. Hennes tysta tal. Hon visste inte om han skulle förstå den följden, det var svår förklarat utan ord. Men hon var bestämd. Hon skulle bli bättre på det, så hon slapp veta att hon uttalade saker fel, hon kunde se det på deras ansikten att orden inte kom ut rätt. Kunde känna det som en knut i bröstet.

Tannin hade börjat se ett nöje i den här konversationen. Det var en utmaning att tyda de förvirrande bilderna som hon mentalt skickade över till honom, och han såg det som spännande. Nästan roligt. Han kunde ha nytta av det här, det var som en form av träning. Tannin visste inte om han hade rätt, men han hoppades att om han lärde sig tyda hennes tankar bättre kanske han kunde lära sig att tyda sina egna syner. 
"Du talar så pass att du gör dig förstådd, vad mer kan man begära? Det finns de som inte ens klarar en sådan enkelt uppgift."
Det var en form av komplimang, men ändå med en viss antydan om att hon kanske inte skulle sträva efter allt för mycket utan faktiskt uppskatta det hon hade. 
"Alla vill vara självständiga och stå på sina egna ben, men du måste inse möjligheten du har med att vara här. Det verkar vara en stark flock, mycket tack vare en stark ledare. Underskatta inte det han kan erbjuda."
Tannin kanske var lite lättpåverkade som valde att blint följa Tramptass, men samtidigt var han heller inte dum. Han förstod vilket möjlighet det var för honom att vara en del av detta, och han var även medveten om att det Tramptass kunde lära och visa skulle hjälpa honom otroligt i livet. Han tänkte inte kasta bort en sådan chans.

Tannin tyckte inte hon skulle bry sig om talfelen, vad mer kunde man begära bara man blev förstådd? Hon ville fnysa, men höll tillbaka impulsen. Man kunde begära allt, och hon skulle inte göra mindre än så. För att vara en del av Devils verkade han ganska, timid. Kanske en gnutta naiv. Hon strävade itne bara att uppnå precis tillräckligt mycket, hon ville ha allt. Hon ville bli det bästa hon kunde vara, både i en grupp och ensam, och bara hon kunde få henne att bli det. Att blint lita på andra att komma med ens chanser var dumt, man fick skapa dem.
 "Det är dumt att förlita sig på att andra ska ge dig det du vill ha" hon hade inte kommit på ett bra sätt att förmedla det på sitt nya sätt att tala. Blicken som låg vilande på den större mörka hanen var bestämd, och så var även tonen i hennes röst.
 Vad Tramptass hade att erbjuda, den här gången kunde hon inte stoppa en fnysning. Den gamlingen hade inte åstakommit mycket sen hon föddes, förutom att slita ut en av hennes fäders tunga. Qiia hade inga höga tankar om hanen, han talade om storhet, att återbygga Devils till sin forna glans, men allt han gjorde var att jaga skuggor och begrava gamla vänner.
 Inget av det var tankar hon tänkte dela med sig av, och hon såg till att vara försiktig i ledarens närhet.
 Hon kommenterade inte på det sista Tannin sa, kanske hade de nått sina likheters slut här? I utkanten av sinnet kunde hon känna broderns klara ljus, det var som om han alltid var mer uppenbar för hennes inre syn än någon annan. För att inte vara oartig lämnade hon en bild i hans huvud, hon själv som lämnade platsen, och en bild med henne och hennes bror.
 Jag måste gå. En snabb enkel innebörd. Hon hade vänt sig om innan hon såg ifall han svarade och rörde sig lätt tillbaka mot grottorna.

Han ryckte nästan till när den unga vargen talade istället för att använda sitt tankespråk. Kanske det var så att hon inte funnit ett sätt att förklara sig på. Oavsett så var han inte beredd på det, och det lämnade honom mållös i några ögonblick samtidigt som han begrundade hennes ord. 
Kanske hon hade rätt, men Tannin var inte där. Även om han inte skulle erkänna det, ens för sig själv, så hade han varit vilse och Tramptass hade varit den som hade gett hans livs en ny mening, ett mål som passade hans sinnesstämning. Det var något av en undanflykt för att slippa acceptera världen och det som skedde i den, men Tannin hade inte den uppfattningen om saken. Det enda han brydde sig om var de orättvisor han fått utstå, och den hämnd som dessa skulle kräva. Och i hans ögon kunde Tramptass hjälpa honom med detta.

Nya tankar blixtrade förbi i hans huvud, och den unga vargen lämnade platsen något abrupt. Kanske det var något han sagt som gjort henne missnöjd? Han fick den känslan, men valde att inte svara henne. Ville hon gå så fick hon gärna göra det. 
Han återvända till sina tankar, fortsatte fundera över de ord hon yttrat innan hon lämnade honom.

[Avslutat.]