Filia hade varit vaken ett bra tag då gryningen drog in över skogen, eller hon hade nog snarare inte direkt sovit i första taget. Vissa av valparna hade envisats med att inte vilja somna föregående kväll, de hade tyckt att det varit tid för lek och bus och därmed väckt de av syskonen som förmått sig somna. Det hela hade blivit smått kaotiskt. När hon väl lyckats få dem alla att sova samtidigt så hade hon varit alldeles för pigg och uppe i varv för att kunna somna själv. Istället så låg hon och iakttog då flocken sakta men säkert vaknade till runt om henne. En efter en kom de ut från sina lyor eller kom tillbaka från nattvakten. Hon hälsade på de som passerade i närheten, men tog ingen ansats att starta något samtal med någon, de hade saker att utföra. Saker som hon visserligen saknade, men hon hade någonting mycket viktigare att ta hand om för tillfället.
Hon gäspade. Även om hon vid tillfällen var trött och slutkörd så skulle hon inte vilja byta bort det mot någonting. Hon älskade de små, och sin roll som deras mor. De växte så fort, ibland var det svårt att hänga med i deras blixtsnabba utveckling så hon försökte verkligen att ta tillvara på det så mycket som hon kunde, och uppskatta det. Det kändes som nyss som de föddes, och nu sprang de runt och busade, utvecklade sina personligheter på alldeles unika sätt och så mycket annat. 
Blicken vändes bak mot lyans öppning då hon kunde höra några av dem röra på sig, vakna upp. Då börjades det igen, bara att ta nya tag.

| Achilia-familjen <3 |

Huller om buller hade de sovit i lyan. En tass i ansiktet, någon som låg över en. Lite kaotiskt, men bekvämt och varmt ändå. Till slut vaknade Aimo motvilligt av att hans tass somnat under honom, och han sträckte trött på sina korta lemmar och gäspade ljudligt. Den pirrande känslan i tassen avtog så sakta. Men blicken riktades kvickt upp mot lyans öppning när han märkte att solens strålar sken in. Det var morgon! Nästa sak han märkte var att mamma inte var kvar i lyan. Kvickt, om än aningen klumpigt, kom Aimo på fötter, även om det innebar att någon som halvt om halvt låg över honom dunsade till marken. Han skyndade mot lyans öppning och kikade ut med stora, brandgula ögon. Där ute såg han mamma, och en underbar dag som väntade. Ända sedan de fått lov att lämna lyan hade livet blivit mycket mycket mer spännande. Det fanns en hel värld där ute att utforska och massa utrymme att springa och leka. Aimo snodde runt mot syskonskaran. Hur kunde man sova nu, när man kunde leka?
"Hallå!" utbrast han otåligt. "Vakna hörni, det är morgon!"

Duns, sa det, när huvudet föll i marken. Valpen blinkade hårt ett flertal gånger och såg på sitt syskon framför sig, med en något besvärad min.
   Det tog inte lång tid innan Morgén insåg att det var morgon eftersom, «Vakna hörni, det är morgon!» ja, Aimo påpekade det. Det besvärade ansiktet byttes ut till ett glatt och lekfullt, hon som trodde att brodern hade väckt henne mitt i natten.
   Valpen vinglade nyvaket upp på alla fyra för att sedan rusa förbi sin bror ut ur lyan, «Kom nu då!» utbrast hon och fnittrade.
   Stannade upp och såg tillbaka mot lyans öppning.

Luna hade haft en orolig natt och detta hade gjort att hon vaknat långt före gryningen. Då hon ändå inte kunnat sova hade hon vandrat lite i området i närheten av lyorna. Ännu inte helt van vid att leva i en flock. Hon hade av en slump störtat på en rejäl hare som hon snabbt hade fångat. På väg tillbaka till lyorna såg hon sin syster strax utanför sin lya och hon vände stegen mot lyan med haren i munnen. Då hon kom fram hörde hon ljud inne i lyan och hon log vänligt med haren i munnen innan hon lade ner dem framför sig. "God morgon syster" Sade hon med en vänligt stämma. "Jag hör att de små är uppe." Hon sänkte nosen och buffade haren mot systern. "Ifall ni vill ha" Hon kände sig plötsligt osäker och det syntes på henne. Var det fel att erbjuda dem haren hon fångat? Skulle Achilles ta illa upp och tro att hon försökte ta hans ansvar. Allt var så nytt och hon visste inte hur hon skulle göra alla gånger. Hon backade bak ett par steg och såg sig om efter Achilles och sedan på sin syster igen.

Ett leende lade sig på hennes läppar då hon hörde Aimos smått otåliga stämma. Det var ingen tvekan om att han såg fram emot dagen, att utforska och leka tills den lilla kroppen inte orkade mer. De hade blivit så aktiva av sig, och det gick att ha hela samtal med dem numera, nåja, åtminstone när de stannade upp för fem sekunder mellan lekarna.
Blicken vändes till systern då hon hörde hennes hälsning. ''Hej Luna'' svarade hon och log. ''Ja, nu börjas det igen''. Stämman var skämtsam och hon skrattade roat. Det var ett heltidsjobb att hålla koll på dem, se till så de inte hittade på allt för galna saker eller skadade sig, men det gjorde hon så gärna. Hon hade trots allt drömt om detta väldigt länge, och hon kunde nog inte bli lyckligare för tillfället.
Då systern erbjöd henne haren som hon fångat så nickade hon tacksamt till svar. Hon var rätt hungrig faktiskt, men hon ville inte gärna lämna lyan utan tillsyn för att jaga, så detta passade perfekt. ''Du vill inte ha en del själv?''.
Sekunderna senare så rusade Morgén ut ur lyan och förbi henne. ''God morgon'' hälsade hon då valpen kort stannat upp i väntan på sin bror. Det hörde till god ton att hälsa på familjen och flocken, och det var vad hon försökte lära valparna, om än de antagligen hade betydligt roligare planer i åtanke.

I lyan var det varmt och bekvämt där valparna låg på hög, men i vanlig ordning hade syskonen inte för avsikt att ta tillvara på den lugna morgonen. Klarvakna röster hojtade så det ekade, medan Lumo hade större lust att gömma sig och aldrig komma ut igen. Ända sedan de lämnat lyan för första gången verkade alla ha glömt vad sömn hette - synnerligen Morgén och Aimo i dagsläget.
  "TYSTAAA!"
  Lumo grymtade högljutt när någon trampade honom på låret i framfarten. Han sparkade lamt tillbaka utan att träffa något annat än luft och vände sig om i ett försök att somna om, trots att syskonen redan rusat iväg och lämnat honom ensam. Kylan de lämnade efter sig fick honom att rysa. Motvilligt reste han sig upp, skakade smutsen ur pälsen så våldsamt att han vacklade till, och traskade så småningom tjurigt ut från lyan där resten av familjen väntade. 
  Lumo blinkade mot solljuset och gäspade så stort att det knakade i käkarna, men tröttheten rann snabbt av honom när han fick syn på Lunula, och bytet hon burit med sig. Snabbare än vad som kunde tyckas möjligt pilade valpen fram till bytet för att undersöka saken. Det var oftast pappa som kom med maten. Vart var pappa, förresten?

[Morgontrött Lumo har anlänt ]

Achilles försökte verkligen ta sig så mycket tid som möjligt till att umgås med sina valpar, men det hade långt ifrån blivit så mycket som han hade önskat. Saknaden av Turbo och Teck plågade honom när ha nvar vaken, och jagade honom i hans drömmar om nätterna. Han var bara tacksam att Filia kunde närvara vid dem hela tiden, och att de var många i flocken som kunde hjälpa henne. Att Filias syster plötsligt hade dykt upp igen efter alla år kändes som en gåva från gudarna själva. Även om han visste att Filia aldrig skulle ge honom dåligt samvete för att han var frånvarande mycket, så var han duktig på att ge sig själv det. Han önskade nu bara att de skulle få veta om de ens levde längre, för att få ett avslut.

Han hade nyss kommit tillbaka från ännu ett spaningsuppdrag, den här gången med Nephania, Yargol och Wulfric, och nu behövde han ta en paus medan nästa grupp gav sig ut. Många spenderade tid vid Qus nya utpost himmelspasset. Det var inte brist på saker att göra eller underhålla sig med. 

Han såg valpkaoset snart framför sig. Han nickade åt Lunula och slängde ett leende åt Filia - men nu skulle han ge uppmärksamhet till sina valpar, även fast hans muskler skrek efter sömn.

"Tysta? Det är väl ändå dags att kliva upp nu, Lumo. Det är en underbar morgon!" Sa han med en röst han medvetet höjde lite extra med sina ljudkrafter. Här skulle ingen få sova.

Luna log mot Filia. "Nej du och valparna kan ta den" Hon menade det. Hungern var inget problem för henne då hon bara kunde ge sig ut och jaga igen. Hon betraktade valparna och leendet spelade fortfarande på hennes läppar även om blicken blev annorlunda, kanske med en sorgsen glimt i sig. 

Då Achilles kom så besvarade hon hans nick med en egen men plötsligt kände hon att hon var en inkräktare i deras lilla familj. Hon vände sin blick mot Filia. "Jag kanske borde gå" Sade hon lågt för att inte störa Achilles. Hon hade inte haft tiden ännu att lära känna honom bättre och hon kände en respekt inför honom och en osäkerhet vad han egentligen tyckte om att hon störde deras familjestund.

Morgén störtade förbi Aimo i en väldig fart, och Aimo var inte sen att pila efter henne. När han kastat sig ut ur lyan stannade han dock upp och kisade mot den ljusa solen. Bländat blinkade han och såg sig om för att se vart Morgén sprungit. En bit bort, mot den gryende solen avtecknade sig konturerna av flera vuxna. Mamma! Där var hon, och hon pratade med någon. Den vita fällen var omisskännlig. Moster Luna! Och en till, en röd en. Pappa! Uppspelt gläfste Aimo till när han insåg att hela familjen var samlad och började lyckligt trava åt deras håll med svansen piskande av glädje bakom honom.
Jag kanske borde gå. 
Va? Näe! Hade Aimo verkligen hört moster säga rätt?
"Måste du gå? Kan du inte leka med oss?" protesterade han.

Achilles såg oförstående på Lunula.
"Ja varför ska du gå? Låt inte mig störa. Du är en av familjen nu. Jag trodde aldrig att jag skulle få träffa något av Filias syskon, det är bara roligt att du är här." Han var helt ärlig medan han försökte undvika Aimo med att retfullt hoppa ifrån honom. "Du är en i familjen nu." Sa han nästan med andan i halsen när han började jaga runt de utspridda valparna.