Den lilla gula valphanen gick med osäkra steg i den stora lövskogen. Trädens löv var fortfarande gröna och praktfulla och solen stod högt på den blåa himlen och kastade sitt ljus över den stora skogen. En lätt bris fick löven att vika sig för brisen och den sval och ljummen, en härlig dag som sagt.

Den lilla valpens gula päls är gul som solen och skimrade ibland som gyllene guld, en lång eldröd lugg och man hängde ner över hans  hals och ögon, som är guldbruna till färgen.

Den lilla hanen såg sig omkring och slickade nervöst på nosen med sin skära tunga, Han hade kommit bort från från sin mamma och resten av syskonen och nu letade han efter dem, han känner sig osäker i den stora skogen.

Men trots att han är rädd och ensam så har skogens lugna energi en djup inverkan på honom och han ler lite för sig själv. - Mamma! Syskon? är ni här någonstans? viskar han tyst i vinden.

Ronia tog sällan en paus. När hon gjorde det var det antingen för att kvällen var sen eller för att det fanns en transportsträcka mellan destinationerna, men ibland kunde hon tvinga iväg sig själv med vetskapen att en överarbetad general var en dålig general. Nu var ett sådant tillfälle, och lugnet den tysta Lövskogen gav tycktes ge mer än hon brukade uppfatta. Hon tillät sig inte vila lika mycket som hon visste var bra för.. någon alls, egentligen. Black hade sagt det många gånger förr, att prestationsångest höll henne tillbaka mer än det gynnade flocken. Det var inte så att hon inte litade på sin egen eller andras förmåga, inga tvivel, utan en önskan att nå sin högsta potential. Det hade blivit bättre med tiden, men inte helt bra.
 Så småningom smälte det distanta sorlet av spridda röster bort i bakgrunden. Hon fortsatte utan mål, rundade träd och buskage medan tankarna vandrade vidare. 
  Blicken smalnade av när hon noterade någonting som rörde sig längre fram. Hade det inte varit för doften hade det varit svårt att avgöra om det var Makoto eller Tsuyio, då valparna än så länge var snarlika i utseende. Ronia sträckte på halsen för att se sig omkring när hon närmade sig valpen, men Wind fanns inte inom synhåll. Det var sällan hon interagerade med valparna. De var så små ännu, de första att födas in i Isil Anar på många år. Men tiden gick fort, och hon anade att hon själv skulle träna dem en vacker dag. 
  Hon sänkte åter huvudet när hon närmade sig valpen.
  "Har du tappat bort dig, Makoto?"

Han stod orörligt, tvekade om han skulle fortsätta eller vända och gå tillbaka samma väg han kom och hoppas att han hittar hem?. Han viftar lite med sin lilla korta svans och ruskar på huvudet, nej han skulle inte bli rädd nu, han skulle vara stark, växa sig stark så han kunde hjälpa till att skydda flocken och hans mor och bror.

Men samtidigt var det hans egna fel, hans mor höll ständigt vakande ögon på honom och hans bror men som valpar är, så vann nyfikenheten över och nu var han vilse, trots att han säkerligen var nära reviret. Han skulle få utskällning när mor hittade honom, hon är säkert grå av oro nu.

Han rycker till när han hör prassel i buskarna och stelnar till, han var ju liten än och kunde inte försvara sig, men han tänkte inte visa rädsla. men när han ser att det är Ronia, generalen så slappnar han av och ler ett blygt valpigt leende mot henne. - ehh ja det har jag tyvärr. Han tippar huvudet på sned och betraktar henne med sina guldbruna ögon - har mor bett dig om hjälp för att leta efter mig? Han rodnar en aning - hon är säkert orolig så jag måste gå tillbaka.

Ronia nickade kort, och såg sedan ut mellan trädstammarna. Om än Wind inte gick att se så kunde hon höra syskonets skratt någonstans bortifrån. Makoto kunde knappast ha hunnit ta sig långt med sina korta ben.
  "Nej", svarade hon med ett lugnt leende, "men hon bli nog mycket riktigt orolig om du inte skyndar hem."
  Ronia tog ett steg framåt, sänkte nosen och lyfte försiktigt upp valpen i nackskinnet. Det skulle gå snabbare att bära honom än att valla den lilla framför sig hela vägen. Tack och lov protesterade han inget nämnvärt.
  Generalen bar valpen i riktningen av syskonets röst, och såg snart både Tzuyio och Wind närma sig mellan träden. Moderns ögon lös genast upp när hon såg vad - vem - Ronia bar på, och närmade sig hastigt. 
  Ronia satte varsamt ner valpen i gräset när de fyra möttes halvvägs och nickade kort mot Wind i hälsning.

[Lite PP för både Wind och Makoto, men antar att det är okej xD Tänkte att vi tar ett lite kortare roll, kanske att du avslutar med ditt nästa inlägg?]

Han nickade att han förstod, det var därför han ville tillbaka till mor och brodern så fort som möjligt. Han ville inte oroa dem mer än vad han hade gjort, även om han kanske inte hade så långt, men deras mor höll stenkoll på dem och försvann de ur sikte så blev hon orolig direkt. lite överbeskyddande men han sa inte emot, hon ville deras bästa.

Han protesterade inte så mycket när Ronia lyfte upp honom i nackskinnet och bar honom tillbaka mot lyorna. han kunde snart höra broderns skratt och snart fick även han syn på Tzuyio och mor närma sig mellan träden. Hans svans börjar genast att vifta och han log lite försiktigt ursäktandes mot mor.

När Ronia sätter ner honom på marken igen så går han mot mor med ett böjt huvud för att visa att han ber om ursäkt. - Förlåt mor. säger han urskuldande men han känner sin mors varma sträva tunga mot sitt huvud och hennes milda röst mot sitt öra när hon säger att det är okej, att han inte skulle gå iväg utan att berätta vart han gick.
han nickar och viftar med svansen igen - ja jag lovar mamma, jag skall säga vart jag går så du slipper bli orolig igen. Han tittar på sin mor när hon nickar till hälsning till Ronia och hör henne tacka ledaren för att hon hittade honom. Han vänder sig mot ledaren också och böjer på huvudet i en tack gest. - tack så mycket att du hjälpte mig! Säger han respektfull och ler vänligt

Sedan vänder han sig om och går snabbt efter sin mor och brodern hem till deras lya.

Ronia såg tyst på när mor och son återförenades, och nickade kort när både Wind och Makoto slutligen tackade henne för hjälpen. Hon hade inte mycket erfarenhet av valpar, annat än att de bevisligen hade en förmåga att sticka iväg på eget bevåg och att detta inte var första gången ledaren burit runt på främmande valpar runtom reviret i jakt på dess förälder. Det drog lätt i läpparna vid minnet av valpåren. Ronia hade inte varit ett undantag.
  "Ingen orsak."
  Wind tog sina valpar och började röra sig bortåt. Ronia såg efter den lilla familjen för ett par ögonblick, innan hon trampade runt på stället och började röra sig tillbaka i samma riktning hon kom. En stund ifred lockade fortfarande, och det fanns ännu tid kvar innan hon borde röra sig tillbaka mot revirets hjärta.

[Avslutat!]